Av Sven Hofman

I sin nyligen utkomna bok Privata gräv. Memoarer från universitet och samhälle (utgiven på eget förlag) berättar Inge-Bert Täljedal, professor emeritus i histologi, före detta rektor för Umeå universitet och före detta ordförande i Umeå kommunfullmäktige, bland annat om sin tid som doktorand på Karolinska institutet i mitten av 60-talet.

På den tiden krävdes av en doktorsavhandling, att den skulle vara resultatet av ett självständigt arbete. Inte längre. Man vallas fram.

Täljedal tänkte på gamla dagar doktorera i filosofi, eftersom han hade skaffat sig en grundexamen på humanistisk fakultet. Men då måste han söka doktorandtjänst och bli utsatt för handledning! I Sverige är det numera teoretiskt och praktiskt omöjligt att försvara sina teser i en offentlig disputation på ett universitet utan flera års tjänstgöring som junior akademiker.

Däremot är det inte förbjudet för professor och andra handledare att hjälpa studenten att skriva rätt. Det är faktiskt sådant som på lägre stadier kallas fusk.

På 1800-talet fanns det i universitetsstäderna personer som försörjde sig på att skriva doktorsavhandlingar – alltså mot betalning, på entreprenad. På 1700-talet skrev professorn en avhandling som eleven försvarade – så fick denne sin grad.

Håller man på att återgå till sådan praxis på svenska universitet och högskolor?

Det är numera så gott som uteslutet att få en svensk doktorsavhandling underkänd. Man har kostat på doktoranden för mycket genom att ge honom eller henne lön under si och så många år: ingen vill kasta de pengarna i sjön. Så det är klart som korvspad, att kvaliteten på prestationerna med det belöningssystemet sjunker. Incitamenten är sådana.

Självständiga, monografiska studier förekommer nästan inte alls på de flesta fakulteter. Man klistrar ihop några uppsatser, med ofta flera eller en lång rad författare, helst införda i internationella tidskrifter och skrivna på erbarmlig engelska, till en sammanläggningsavhandling. Som att arbeta fram ett remissvar på en myndighet!

Behöver man inte hjälp i författandet? Visst. Jag publicerar aldrig någonting som inte en eller flera andra personer har läst. Men de ska inte röra min stil, inte pröva mina idéer. De får gärna faktakolla och läsa korrektur, tala om för mig att jag upprepar mig och är för mångordig. Den svenska skönlitteraturen skulle tjäna på att det fanns många – fler – sådana lektörer.

Men detta är inte handledning, det är att ge goda råd. Av mina förlagsredaktörers anmärkningar brukar jag godta cirka 20 procent. Om de finner att allt jag skriver är goja, så får jag finna mig i det. Jag blir underkänd. Fler bör underkännas. Det kallas intellektuell renhållning. Konsten står inte över den. Inte heller vetenskapen.

Föregående artikelResor i det susande Karelen
Nästa artikelGrattis Sverige!

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.