Det blir för mig allt svårare att stå ut i denna ruskiga samtid, sinnesfriden förskingras och är borta. Det slår mig plötsligt, ännu en gång och sannerligen inte den första, när jag i min bekväma vardagsrumsfåtölj följer den irländska serien Dödens triangel (The Vanishing Triangle) på SVT Play.
Sex delar. Based on a true story som utspelade sig på 1990-talet på den gröna ön.
Jag gastkramas av den riktigt otäcka historien. Hur mycket är dramatiserat och tillagt, hur mycket följer nära vad som verkligen skedde?
I vissa scener tycks det mig lite väl skruvat och våldsspekulativt, blod flyter, människor trasas sönder av knivar och diverse redskap.
Det blir helt enkelt för mycket. Serien är ju inte VDN-märkt som horror movie.
Det värsta, om man graderande kan säga så, med serien, klara paralleller till mitt Sverige som inte längre är mitt, är trots allt inte den psykopatiske, galne förövaren som kidnappar unga flickor för att döda dem. (Alla fall heller inte lösta. Ingen happy end i serien.)
Min inre röst, utan att jag kan hejda den: straffet borde vara lås in och släng bort nyckeln. Han har genom sitt omänskliga handlande förbrukat sin rätt att vistas tillsammans med oss andra.
Han har ställt sig utanför, bortom vår förlåtelse. Passerat den absoluta gränsen efter vilken man måste straffas så hårt det bara går. ”Återanpassas?” Det tar emot att ens skriva ordet. Som att spotta på offren och deras anhöriga.
Det är ju inte brottslingen som skall värnas – utan vi andra. Ytterst ett samhällsbegrepp värt namnet.
När upphör ett samhälle att vara ett sådant? Och blir något annat, bortom civilisation och mellanmänsklig kutym.
De grundstenar som måste till. Enligt sociologins klassiker är det ödesfrågan. Som det undervisades om i Upsala med mig som student, flitigt antecknandes.
Den inre rösten tystnar inte: vad med Engla-mördaren, Anders Eklund? Han kräver exceptionellt dyr, speciell inhysning, eftersom han annars löper risk att skadas av medfångar. Han skyddas. Annars bär medfångarna hand på honom.
Denne vidrige, jodå, jag hör att jag demoniserar, barnamördare har mage att anmäla kriminalvården för att han inte får det han tycker sig ha rätt till som inlåst. Kräver skadestånd.
Om jag inte helt minns fel, jag hoppas att jag gör det, beviljades han det. Men pengarna skickades till brottsoffermyndigheten.
Englas mor vet att hennes dotters kallblodige dräpare ansöker om permission utan övervakning.
Hon kan, om han får detta (vad säger regelverket, kan en permission överhuvudtaget förhindras efter att den internerade suttit av viss tid?) riskera att stöta ihop med monstret ute i det fria. En mardröm för en redan traumatiserad kvinna.
I USA har John Lennon-mördaren försökt att utverka permission. Lennons änka, Yoko Ono, har tillfrågats hur hon ser på möjligheten, bestämt sagt nej.
Han måste förstås förvaras bakom lås och bom tills han ruttnar. Förtjänar inget annat. Min inre röst igen. Tillhörande en av Lennons fans.
Tillbaka till där jag började om vad som egentligen är det värsta. Vem skall vakta väktarna, undrade statsfilosofen Platon. I TV-serien förekommer korrupta poliser och bland dem chefer, det vill säga av samhället bemyndigade lag och ordningsupprätthållare, som utnyttjar mycket unga kvinnor.
Jag minns en socialarbetare på en av mina kurser, hon tjänstgjorde i Stockholms city när den så kallade ”Bordellmamman” försåg makthavarna med flickor från ett behandlingshem att förlusta sig med.
Spanarna från polisen, försatta i en handlingsförlamad situation vad gäller ingripanden, avslöjade för socialarbetaren att de observerat kända näringslivschefer, även höga polischefer gled in på bordellen. Statsråd återfanns bland kunderna.
Bland dessa folkvalda, lagstiftande politiker sådana som skapat en officiell bild av sig själva som fryntliga och folkliga. Uppskattade av vanligt folk.
Centerpartister, folkpartister, socialdemokrater (en av de sistnämnda i trasiga kalsonger och med gummiband runt plånboken.)
Och alla minns väl justitieminister Lennart Geijers sexuella relationer med utländska prostituerade. Vilket förstås utgjorde en säkerhetsrisk för vårt land.
Dåvarande rikspolischefen Carl Persson informerade statsministern, IB-Palme, som skyddade horkunden och mörkade det hela.
Snygga gossar, socialdemokraternas hyllade företrädare. Sarkasmen smakar illa i munnen. Jag önskar att jag hade låtit bli den.
Jag minns att min socialdemokratiska mor fortfarande levde, när allt detta ägde rum. Hon kommenterade det aldrig. Inte så att jag hörde åtminstone.
Ofta tänker jag, framförallt när jag läser om provocerande milda domar mot gärningsmän i Sverige, ”domar” såsom ”ungdomsvård” eller ”skyddstillsyn” eftersom förövarna är ”barn”, att vi borde ha folkdomstolar. Baserat på det allmänna rättsmedvetande som inte stämmer med vad som utdöms i en sedvanlig domstol. Rättsstaten har för mjuka tassar, är inte i överensstämmelse med detta medvetande.
Men så tänker jag ett snäpp till. Vem skall praktisera detta rättsmedvetande? Kanske har vi fått det samhälleliga sönderfall, i den allt grövre kriminalitetens spår, som vi förtjänar?
Ett land som det numera varnas för i Europa. ”Bli inte som Sverige!”
Förlåt mitt offentliggjorda, ocensurerade missmod. ”Nu har han blivit sverigedemokrat, det gamla rödskägget” kanske någon, skakande på huvudet, muttrar.
Jag måste nog sluta titta på krimisar based on a true story, i mig poppar impulsiva reaktioner upp som nästan gör mig rädd för mig själv och hur jag framtonar.
Rättsvårdaren och humanisten, en gång sympatiskt inställd till KRIS, tiger som i graven.
Bäst att jag i fortsättningen håller mig till Thor Modéen-filmer och Peter Flacks Hjalmar-revyer. Säkra kort. För den mentala hälsans skull.
FOTNOT. Om bordellmamman och kunderna från samhällets toppar kan man läsa i boken Makten, männen, mörkläggningen; historien om bordellhärvan 1976 (2004) av Deanne Rauscher och Janne Mattsson.
Redan de gamla landskapslagarna visste att land ska med lag byggas. Och Platon visste att väktare ska vakta staten. Den nysvenska modellen med dialog+polis är en konstighet – som leder fel. ”No is wall – not a door”, sa Wittgenstein.
Tack för tips om krim-serie.
”Saknad, aldrig glömd” är också mycket sevärd.
(Brittisk förstås)