Har USA fortfarande en ekonomi?

Paul Craig Roberts och Charles Schumer på C-Spans videosända konferens 2004

Av Paul Craig Roberts (Svensk översättning: Bertil Carlman)


Folk vill veta vart ekonomin är på väg. Vad de egentligen borde fråga är om USA fortfarande har någon ekonomi. Mitt svar är, nej det har landet inte. Jag skall förklara varför.

Under ett kvarts sekel har jag påpekat den skadliga effekten av att flytta amerikanska investeringar och arbetstillfällen till Kina och andra ställen utomlands. Denna utlandsflytt tjänade företagschefers och aktieägares intressen. De lägre kostnaderna för arbetskraft ökade vinsten och därmed bonusar för ägarna och priserna på aktierna, vilket resulterade i realisationsvinster för aktieägarna.

Dessa förmåner tillfaller en liten andel av befolkningen. För alla andra innebär dessa tätt hållna fördelar enorma externa kostnader, många gånger större än ökningen av vinsten. Arbetskraften i USA:s tillverkningsindustri ödelades, liksom skattebasen för städer, delstater, och den federala regeringen. Medelklassen krympte och befolkningen i St. Louis, Detroit, Cleveland, Pittsburgh, South Bend och Gary Indiana, Flint Michigan och andra städer minskade med så mycket som 20%. Förhoppningar och ambitioner hos miljontals medborgare i USA krossades. En gång blomstrande städer i landet ödelades. Försörjningskedjor och fastighetsvärden kollapsade. (Se Paul Craig Roberts, Misslyckandet med Laissez Faire Capitalism, Clarity Press, 2013)

I takt med att inkomsterna sjönk för huvuddelen av USA:s befolkningen, ökade inkomsterna för “enprocentarna”. Inkomst och förmögenhetsvinster har koncentrerats till toppen, vilket resulterar i att USA idag har en av de mest ojämlika fördelningar av inkomster och rikedomar i världen.

När utflyttningen av hög produktivitet med högt förädlingsvärde i tillverkningsarbetena kom till stånd, minskade inkomsterna i USA, den samlade inhemska efterfrågan påverkades och den ekonomiska tillväxten sjönk. Federal Reserve [USA:s centralbank] utökade krediten och ersatte en ökning av konsumenternas skuld för den förlorade tillväxten i konsumenternas inkomster. Detta förvärrade skuldsättningen och, som ekonomen Michael Hudson korrekt betonar, sätter det press på konsumentinkomsterna för betalning av skulder/inteckningar, bilavbetalningar, kreditkort och studielån, och lämnar ingenting över efter betalning av det allra nödvändigaste; mat och hyra… och stoppar den ekonomiska tillväxten.

Hudson, som har arbetat med att analysera USA:s eroderande ekonomi under lång tid, betonar att landets ekonomi inte längre är en produktiv eller industriell ekonomi, utan en finansialiserad ekonomi, där bankutlåning inte används för nya anläggningar och maskiner utan för finansiering av uppköp av befintliga tillgångar i jakt på ränta, avgifter och kapitalvinster – vad de klassiska ekonomerna kallar oförtjänt inkomst eller “ekonomisk ränta”. Kort sagt visar Hudson att den amerikanska ekonomin inte längre är en produktiv ekonomi. Det är en räntesökande ekonomi.

Hudson påpekar att eftersom ekonomin blir alltmer finansialiserad, så övergår plundringen alltmer i att privatisera offentliga tillgångar. Exemplen är oändliga. I Storbritannien privatiserades posten till en bråkdel av sitt värde, tillsammans med offentliga bostäder, transport och Brittish Telephone, vilket resulterade i stora privata vinster. Fransmännen privatiserade också offentliga innehav. I Grekland privatiserades de kommunala hamnarna och vattenverken tillsammans med grekiska skyddade öar. I USA privatiseras delar av de väpnade styrkorna, tillsammans med fängelser. Chicago sålde 75 år av intäkterna från sina parkeringsmätare till en privat enhet för en klumpsumma. Överallt säljs offentliga tillgångar, inklusive tjänster, till privata intressen. I Florida, till exempel, är utfärdandet av den årliga klisterlappen för fordonslicensen övertaget av ett privat företag. När det inte finns något kvar att privatisera, vad kommer bankerna att finansiera då?

Hudson konstaterar att de riktiga ekonomerna, de klassiska, fokuserade på att beskatta ränta som inte hade intjänats, inte arbetskraftsinkomst och produktiv aktivitet. Dagens nyliberala ekonomer kan inte skilja mellan ekonomisk ränta [Vad är ränta?] och produktiv aktivitet. Följaktligen misslyckas BNP-analysen med att avslöja ekonomins omvandling från en produktionsekonomi till en ränteekonomi. Hudson kallar nyliberala ekonomer ”skräpekonomer”, och jag instämmer. I grund och botten är de lockfåglar för den finansiella sektorn och för offshoreföretag som betalade dem för att blanda samman jobb- och utlandsinvesteringar med frihandel.

Jag är övertygad om, att om hela den nyliberala ekonomin raderades, skulle inget värdefullt gå förlorat. Ekonomer, särskilt akademiska ekonomer, står i vägen för sanningen. De lever i en låtsasvärld som de skapade med antaganden och modeller som inte speglar verkligheten.

Jag känner till universitet och akademisk ekonomi. Jag tog examen på en teknisk och vetenskaplig institution – Georgia Tech – och var sedan doktorand i ekonomi vid University of Virginia, University of California, Berkeley och Oxford University. Jag hade fyra Nobelpristagare som professorer. Jag har en doktorsexamen i ekonomi. Jag har bidragit [med artiklar] i stora tidskrifter inom ekonomi och till andra utanför ämnet, tillsammans 30 publicerade artiklar innan jag lämnade akademin. Jag arbetade i flera år som granskare för Journal of Political Economy med befogenhet att besluta om publicering av inlämnad forskning. Jag har förhandsgranskat böcker från Harvard University Press och Oxford University Press. Jag har debatterat Nobelpristagare inför professionell publik. Jag fungerade som redaktör för Wall Street Journal, och som biträdande sekreterare för finansdepartementet i USA, och [jag] har haft många befattningar på universitetet. Michael Hudson har också verklig erfarenhet från stora finansinstitutioner, internationella organisationer och regeringar, samt amerikanska och utländska professurer och [han har] bidragit till akademiska publikationer på många språk. [Hudson har i tre år även varit professor i ekonomi vid Pekings universitet, haft en hedersposition vid Wuhans universitet och har haft diskussioner med medlemmar i kinesiska kommunistpartiets centralkommitté.]

Vi vet med andra ord vad vi pratar om. Vi har inget intresse annat än att tjäna sanningen. Ingen betalar oss för att driva någon viss agenda.

Men vi är bara två röster.

För två decennier sedan presenterades möjligheten för mig att tydligt få höja min röst angående utlandsinvesteringarnas skadliga effekter. I december 2003 fick jag ett telefonsamtal från den amerikanska senatorn Charles Schumer, demokrat i New York. Senator Schumer hade läst mina spalter där jag gjorde gällande att under förevändning av frihandel flyttades jobb och investeringar offshore på bekostnad av amerikansk ekonomisk framgång. Senator Schumer delade min oro och frågade om en tjänsteman från Reagan Treasury [d v s jag] kunde gå med på att samarbeta med en demokratisk senator om en artikel i New York Times, som tog upp frågan om ”offshoring” av jobb var i USA:s intresse.

Vår artikel publicerades den 6 januari 2004.


Andra tankar om frihandel

Av CHARLES SCHUMER och PAUL CRAIG ROBERTS
New York Times, 6:e januari 2004

”Jag är uppvuxen, som de flesta engelsmän, att respektera frihandel inte bara som en ekonomisk doktrin som en rationell och välinformerad person inte kunde betvivla, utan nästan som ett moraliskt rättesnöret”, skrev John Maynard Keynes år 1933. Och faktiskt, än i dag får ingenting en ekonoms blod att koka snabbare, än en utmaning av doktrinen om frihandel.

Men i den uppsatsen för 70 år sedan, började Keynes själv ifrågasätta några av de antaganden som stöder frihandel. Frågan idag är om läget för frihandel för två århundraden sedan undermineras av de förändringar som nu är uppenbara i den moderna globala ekonomin.

Två nyare exempel illustrerar denna oro. Under de kommande tre åren planerar ett stort värdepappersföretag i New York att ersätta sitt team med 800 amerikanska mjukvaruutvecklare, som vardera tjänar cirka 150.000 dollar per år, med ett lika kompetent team i Indien som tjänar i genomsnitt endast 20.000 dollar. För det andra förväntas antalet radiologer i detta land inom fem år minska avsevärt eftersom  MRI-data kan skickas över Internet till asiatiska radiologer som kan diagnostisera problemet, [och det] till en bråkdel av kostnaden.

Dessa anekdoter antyder en omvälvande förändring i världsekonomin som orsakats av tre stora utvecklingsfaktorer. För det första tillåter ny politisk stabilitet kapital och teknik att flyta mycket mer fritt runt om i världen. För det andra producerar välutvecklade utbildningssystem tiotals miljoner intelligenta och motiverade arbetare i utvecklingsländerna, särskilt i Indien och Kina, och dessa är lika kapabla som de högst utbildade arbetarna i den utvecklade världen, men de finns tillgängliga till en lägre kostnad. För det tredje, billig kommunikation med hög bandbredd gör det möjligt för en stor mängd av arbeten att lokaliseras och hanteras effektivt var som helst [på jorden].

Vi är oroade över att USA kan komma in i en ny ekonomisk era där landets arbetare kommer att möta direkt global konkurrens på nästan alla jobbnivåer – från maskinisten till programvaruteknikern till Wall Street-analytikern. Varje arbetare vars jobb inte kräver daglig interaktion ansikte mot ansikte är nu i fara för att ersättas av en lågavlönad, lika skicklig arbetare tusentals mil bort. Jobb i USA går förlorade inte till följd av konkurrens från utländska företag, utan till multinationella företag, ofta med rötter i USA, som sänker kostnaderna genom att flytta verksamheten till låglöneländer.

De flesta ekonomer vill se dessa förändringar med de klassiska ”frihandelsögonen”, och de betecknar varje utmaning som protektionism. Men denna nya utveckling ifrågasätter några av de viktigaste antagandena som stöder doktrinen om frihandel.

Frihandelssituationen bygger på den brittiska ekonomen David Ricardos princip om ”komparativ fördel ” – tanken att varje nation ska specialisera sig på vad den gör bäst, och handla med andra för andra behov. Om varje land fokuserade på sin komparativa fördel, skulle produktiviteten vara högst och varje nation skulle dela en del av en större global ekonomisk kaka.

Men när Ricardo sa att frihandel skulle ge gemensamma vinster för alla nationer, antog han att de resurser som användes för att producera varor – det han kallade “produktionsfaktorer” – inte skulle flyttas över internationella gränser. Jämförelsefördelar undermineras om produktionsfaktorerna kan flytta dit där de är mest produktiva: i dagens fall till relativt få länder med riklig billig arbetskraft. I den här situationen finns det inte längre delade vinster – vissa länder vinner och andra förlorar.

När Ricardo föreslog sin teori i början av 1800-talet kunde viktiga produktionsfaktorer – jord, klimat, geografi och till och med de flesta arbetare – inte flyttas till andra länder. Men dagens viktiga produktionsfaktorer – kapital, teknik och idéer – kan flyttas runt om i världen med ett knapptryck. De är lika lätta att exportera som bilar.

Det här är en helt annan värld än den Ricardo förutsåg. När företag från USA ersätter inhemska anställda med billigare utländska arbetare för att sälja billigare på hemmamarknaderna, verkar det svårt att argumentera för att det är så som frihandel ska fungera.

Att kalla detta en ”återhämtning utan jobb” är felaktigt: många nya jobb skapas, bara inte här i USA.

Tidigare har vi stött frihandelspolitiken. Men om läget för frihandel undermineras av förändringar i den globala ekonomin, bör vår politik återspegla de nya förhållandena. Medan vissa ekonomer och tillsatta tjänstemän föreslår att allt vi behöver, är ett kraftigt omskolningsprogram för permitterade arbetstagare, så tror inte vi att omskolning ensamt är ett [verksamt] medel, för nästan hela utbudet av ”kunskapsjobb” kan göras utomlands. Likaså tror vi inte att ett erbjudande om skatteincitament till företag som tillhandahåller amerikanska jobb hemma kan kompensera för de enorma löneskillnader, som driver jobben utomlands.

USA:s handelsavtal måste återspegla den nya verkligheten. Det första steget är att inleda en ärlig debatt om vart vår nationella ekonomi är på väg. Gammaldags protektionistiska åtgärder är inte svaret, men den nya eran kommer att kräva nytt tänkande och nya lösningar. Och en sak är säker: verkliga och effektiva lösningar kommer bara att dyka upp när ekonomer och beslutsfattare upphör med den förvirrande sammanblandningen mellan det fria flödet av varor och det fria flödet av produktionsfaktorer.

Charles Schumer är senior senator från New York. Paul Craig Roberts var biträdande sekreterare för finanspolitiken i Reagan-administrationen.”


Senator Schumers medarbetare tycktes tro att själva frihandeln var problemet eftersom de verkliga förhållandena hade förändrats. Men min ståndpunkt var att utflyttningen av jobb inte var frihandel. Men jag insåg att varje öppning av frågan var lovande.

Vår artikel i New York Times fick stor betydelse. Institutet Brookings, vid den tiden en viktig liberal politisk tankesmedja, som härbärgerade tidigare ekonomiska beslutsfattare, kallade till en konferens i Washington för att höra oss, och få ta del av vår inställning. Det fanns en panel som utgjordes av mig själv, Schumer, en tidigare beslutsfattare och chefen för USA:s tillverkningslobby, och denne kunde inte räkna ut vilken sida jag skulle vara på. C-Span direktsände konferensen, och den blev dessutom sänd flera gånger. Här kan man se videon från konferensen.

Det blev Schumers och min dag. Medlemmar ur publiken, inklusive Världsbankens ekonom Herman Daly, kom efteråt för att ge stöd åt min ståndpunkt: att förstörelsen av USA:s tillverkningsekonomi inte kunde sägas vara ett resultat av frihandel.

Senator Schumer hade ett uppriktigt intresse för vad utflyttning av jobb skulle innebära för hans väljare. Han föreslog att vi skulle fortsätta vårt samarbete och skriva en andra artikel för New York Times. På den tiden var NYT fortfarande delvis en hederlig tidning, snarare än en etablissemangets propagandaröst. NYT såg faktiskt en demokratisk senator från New York och en finanstjänsteman som hade bekräftats vara i tjänst hos USA:s senat som en del av etablissemanget.

Den andra artikeln publicerades med dog direkt. Inget svar. Ett telefonsamtal avslöjade att den personer jag arbetade med tidigare inte längre fanns kvar. Efter att ha diskuterat detta med gamla Washingtonmedarbetare drog jag slutsatsen att Schumer inte insett att han hotade Wall Street:s intressen (för högre vinster) genom att lyfta frågan om “offshoring” av jobb och hade utsatts för påtryckningar dessutom.

Wall Street tystade effktivt Schumers/Roberts sanning och försvarade vinsterna genom “offshoring” av jobb och investeringar.

Detta är vad som händer med folkvalda när de försöker företräda allmänintresset framför de särskilda intressen som finansierar politiska kampanjer. Allmänhetens intresse blockeras av en mur på vilken en en skylt klargör: antingen följer du etablissemanget eller så är du slut som politiker. Om inte Wall Streets pengar tas helt bort från valkampanjerna kommer det till sist inte att finnas någon demokrati kvar.

Globaliseringen tar makten från den suveräna och ansvarstagande regeringen. I USA förstörde globaliseringen medelklassen i tillverkningsindustrin. Nu förstör Covid-restriktioner resten av medelklassen – familjeföretagen. Företag har fasta kostnader. När de inte kan verka växer de röda siffrorna och företagen går under. ”Lockdowns” tillsammans med utflyttningen av arbeten koncentrerar hela ekonomin på få händer. Detta är ingen teori, det är vad vi nu är mitt uppe i. Feodalismen återuppstår. Några få herrar och många livegna. De livegna kommer att vara beroende av herrarna och har inget manöverutrymme.


Länk till originalartikeln: Does the US Still Have an Economy?

  8 kommentarer for “Har USA fortfarande en ekonomi?

  1. Dan Kotka skriver:

    Skitbra, en verkligt angelägen artikel.

  2. Leif Stålhammer skriver:

    Instämmer med Dan! USA gör enorma investeringar i sin krigsmakt och bygger bl a en serie nya hangarfartyg (Fordklassen) kärnkraftsdrivna med drivmedel för femtio (50) år. Det betyder amerikansk kontroll, närvaro och bevakning över hela jorden. Den militära infrastrukturen är den enda som rustas.

  3. Dennis Zackrisson skriver:

    Ingen skillnad där mellan Biden och hans föregångare! Men kanske på den senare användningen. Trump startade bevisligen inga nya krig.

  4. Bengt Svensson skriver:

    I Roberts artikel nämns inte ett ord om USA:s krigsmakt eller det militärindustriella komplexet. Inte heller något om infrastruktur, civil eller militär.

  5. Arne Nilsson skriver:

    Dennis Z!
    Du skriver: “Trump startade bevisligen inga nya krig.” Detta är givetvis sant, men INTE relevant. Han fortsatte de krig som hans föregångare hade startat och införde en rad nya olagliga (stridande mot internationell rätt) sanktioner mot bland annat Venezuela.

    Trump var en krigspresident på samma sätt som sina föregångare.

  6. Dennis Zackrisson skriver:

    Nej Arne N, där blir det omöjligt att hålla med dig! Om du ändå hade skrivit “Trump var en krigspresident, men på ett ANNAT sätt än sina föregångare”. Då hade vi kunnat ha en intressant och berikande diskussion!

  7. Bertil Carlman skriver:

    “I Roberts artikel nämns inte ett ord om USA:s krigsmakt eller det militärindustriella komplexet. Inte heller något om infrastruktur, civil eller militär.” skriver Bengt S. Vad hade Bengt tänkt sig “om en tjänsteman från Reagan Treasury [d v s jag] kunde gå med på att samarbeta med en demokratisk senator om en artikel i New York Times”? Roberts många kunskaper i olika former av ekonomi är stora.

    När de läggs fram som i denna artikel, är de till stor hjälp för att förstå hur USA kunnat hamna i den sits av handlingsförlamning som landet gjort. Roberts medarbetar ofta på The Saker m fl och det tycker jag är bra, liksom att en major Danny Sjursen medarbetar på ICH. Med sin bakgrund vet han mycket om hur USA:s krig ställer till det. Själv började jag min politiska aktivitet i liberala studentklubben i Lund.

  8. Bengt Svensson skriver:

    Jag fick intrycket att några av kommentatorerna läste in saker i Roberts (PCR) artikel som inte stod där. PCR har länge belyst USA:s ekonomi kritiskt och engagerat. Se t ex denna från 2012. Den är minst lika aktuell idag.

    Men i 20 år har han talat om dollarns snara kollaps, hyperinflation a la Weimarrepubliken mm. Inflation har det varit i kostnader för boende, utbildning, sjukvård, aktier och annat som inte kan importeras från låglöneländer. Men medan jag väntade på dollarns fall började jag tröttna på PCR.

    Nu verkar han vara tillbaks hos republikanerna. Han talar om det “stulna” valet precis som Trump. Det gör också The Epoch Times, som han refererar till. Det är en extremt Kina-fientlig tidning, som jag får som reklam ibland i brevlådan. På stan säljs den kinesiskspråkiga versionen. Kommunistpartiet skapade coronaviruset (the CCP-virus) etc. Mycket konspirationsteori. Trump talade om Kung Flu-viruset. Nu efter att WHO har konstaterat att viruset inte kommer från något labb, tycks Biden ha börjat propagera för Trumps åsikt i frågan.

    I USA har attackerna mot asiater ökat dramatiskt. I Oaklands Chinatown har invånarna anställt en privat liten välbeväpnad poliskår. Mycket kalabalik under himlen, alltså.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.