Härifrån till evigheten

James Jones bok Härifrån till evigheten gavs ut av Bonniers år 1954.

År 1941, när jag var fem år, flyttade vår familj från Torsgatan i Stockholm till en villa nära norra Lidingöbanans ändstation vid Kyrkviken på Lidingö. Den andra ändstationen för linjen låg på Humlegårdsgatan nedanför Kungliga Biblioteket. På Engelbrektsgatan, mot KB:s västra flygel, låg i sin tur ändstationen för Roslagsbanan. Dit kom deras stora, ålderdomliga vagnar nedskramlande efter att ha passerat Valhallavägen vid Östra station.

För mig låg Stockholms centrum kring Lidingöbanans station och mina kunskaper om Stockholm vidgades sakta allteftersom jag blev äldre. I hörnet av Humlegårdsgatan och Sturegatan låg Sandbergs bokhandel som blev familjens bokhandel och så småningom också min. Det var en högtidsstund varje år när Sandbergs katalog kom inför bokrean och jag noggrant gick igenom den och kryssade för vad jag ville köpa.

Fortfarande står ett antal reaböcker från denna tid i mina bokhyllor. Bland dem Härifrån till evigheten av James Jones. Jag ser att boken är tryckt 1954, så den bör ha reats några år senare och en svag blyertsanteckning 13.50 visar att jag fick den för knappt halva nypriset. På baksidan står att filmversionen slagit alla tidigare rekord. Men man tillägger att boken ändå torde stå högt över filmen – här finns scener så levande att bildkonsten kommer till korta.

Angelo Maggio spelades av Frank Sinatra i filmen Härifrån till evigheten som hade svensk premiär den 21 december 1953. Här ses Maggios första konfrontation med fängelsevakten ”Fatso” Judson.

Och visst är det så. Filmer blir i allmänhet bara bleka avbilder av de böcker de har som sina förebilder. Särskilt när den amerikanska prydheten och militär censur fortfarande fick sätta gränserna. En god vän till mig, som sett filmen men inte läst boken, blev förvånad när jag nämnde att bokens huvudperson, menige Robert E. Lee Prewitt, träffade sin flickvän Lorene på en soldatbordell. I filmen hade bordellen gjorts om till en privat klubb med värdinnor.

Menige Prewitt är bokens huvudperson och han får uppleva det översitteri som är vanligt inom den amerikanska militären. Han är en mycket duktig boxare och under en match, med sin bäste vän som motståndare, har denne blivit blind, vilket gjort att han definitivt och oåterkalleligt bestämt sig för att sluta boxas. Men hans chef, som vill göra karriär på att ha de bästa boxarna på sitt kompani, har bestämt sig för motsatsen. Så vi får en provkarta på allt vad en chef har möjlighet, och även formell rätt till, att utsätta en underordnad för, med målet att få sin vilja fram.

Nå detta hör till vanligheten mer än det extraordinära inom de flesta länders militär. Men i boken finns också berättelsen om menige Angelo Maggio, mästerligt spelad av Frank Sinatra. Han provocerar grovt Staff Sergeant ”Fatso” Judson, som arbetar på ”the stockade”, militärfängelset Schofield och denne lovar att han skall ta hand om Maggio när han väl en gång kommer dit. Vilket Maggio också gör, dömd till fängelse efter att berusad ha lämnat sin post.

Nu tar händelserna en allvarligare vändning. De blev en ögonöppnare för mig som trott att de nazistiska övergreppen före och under kriget var ett unikt skeende som hade som förutsättning en mycket speciell ideologi. Helt främmande för ett demokratiskt samhällssystem. Men här sker nu övergreppen inom en demokratisk stat, som just skall till att försvara lag och rätt i världsmåttstock.

När en ny intern kom till fängelset i Schofield fick han först läsa den text som i många år stått med stora bokstäver på anslagstavlan:

När internen läst texten tog behandlingen av honom vid. En behandling som övertygade mig om att en stat inte skall dömas efter dess högtidliga deklarationer om demokratiskt sinnelag och människokärlek, utan efter dess gärningar.

Jag har länge sett Donald Trump som vår tids Mussolini, för övrigt genialt porträtterad i Chaplins film Diktatorn. Med stora åthävor och slumpartade utspel men utan en konsekvent logisk linje i sitt handlande. Hade inte Twitter funnits hade det behövt skapas för honom.

Hynkel och Benzino Napaloni i Chaplins Diktatorn.

Men nu har han tagit ett mycket oroande steg med sina två senaste utnämningar. Vid sin sida har han tagit in två personer som hade platsat utmärkt i det tyska 1930-talets ledargarnityr. En utrikesminister och en CIA-chef med synnerligen tvivelaktiga referenser.

Utrikesministern Mike Pompeo åsikter utgör en provkarta på de mest reaktionära i amerikansk politik. Han tillhör Tea Party-rörelsen och National Rifle Association och är givetvis emot abort. Har motsatt sig kärnenergiavtalet med Iran och stängningen av Guantánamolägret samt krävt att visselblåsaren Edward Snowden skall återföras från Ryssland och dömas till döden. Han är hårdför och hänsynslös och har varit inblandad i en rad politikerskandaler.

Den nya CIA-chefen Gina Haspel arbetade 2002 för CIA och styrde i Thailand ett fångläger där hon bevittnade waterboarding-tortyr av fångar. Hon anklagas också för att ha förstört inspelningar av sådan tortyr.

Hur långt skall det behöva gå innan Nato-ivrarna inser att det är långt farligare att sitta i USA:s knä än att stå utanför?

Dela detta inlägg...
  • 6
  •  
  •  
  •  

  6 kommentarer for “Härifrån till evigheten

  1. Tord Lundgren
    2018-03-23 kl. 16:00

    Härifrån till evigheten är en verkligt stark roman. Läste den för några år sedan, den omfångsrika BFB-utgåvan. Romanen är klart fränare än filmen, som ändå är realistisk och bra. Intressant att Du tog upp just Härifrån till evigheten. Säkert en roman/film som påverkat min egen livssyn i allmänhet. Den är upplysande, ja avslöjande.

    Kul, du köpte den i Sandbergs fina gamla bokhandel. När jag satt och läste på KB, gick jag över och botaniserade där ibland. Eller också i det närliggande Rönnells antikvariat. Trevligt inlägg från Dig.

  2. Bo Persson
    2018-03-23 kl. 21:13

    Henrik Linde!
    Men vad kan dessa galningar lyckas med? Är det för optimistiskt att tro att de förnuftiga krafterna i USA ändå kommer att vinna det här kriget?

  3. Bengt Svensson
    2018-03-24 kl. 3:33

    Vill också nämna Mailers “De nakna och de döda”, Remarques “På västfronten intet nytt” och Linnas “Okänd soldat”. Alla tre gjorde ett djupt intryck på mig. Soldaterna i de här böckerna hade det gemensamt att de var inkallade värnpliktiga, alltså som du och jag. Det är tveksamt om dagens legohärar kommer att ge upphov till liknande krigsskildringar.

  4. Tord Lundgren
    2018-03-24 kl. 10:38

    Bra att Du, Bengt, nämner just De nakna och de döda, På västfronten intet nytt, Okänd soldat. Har man läst dom böckerna, genomskådar man bluffmakare som Peter Hultquist… Två andra romaner som säger sanningen om kriget är Konstantin Simjonovs Dagar och nätter samt Attack mot Moskva.

    – Visst för USA en livsfarlig och möjligen krigsframkallande politik.
    Risken är att Pentagon blir desperat, när deras “frihetskämpar” i Syrien får stryk.

  5. Henrik Linde
    2018-03-25 kl. 14:26

    Påminner om att Härifrån till Evigheten inte är en krigsroman. Först på arton sidor, mot slutet av bokens drygt sexhundra, beskrivs angreppet mot Pearl Harbour. Romanen handlar om förhållandena för de amerikanska yrkessoldaterna på Hawaii.

    Genom vardagsspråket soldaterna emellan framgår den ofta rasistiska inställningen till exempelvis italienare och judar. Homosexualitet beskrivs på ett öppet sätt men samtidigt var det så att Jones fick göra ändringar i sin ursprungstext i dessa delar för att kunna få boken utgiven.

    Man har försökt återskapa hans text till hur han ursprungligen skrev den och år 2012 publicerades From here to eternity, The Complete Uncensored Edition.

    I min text ville jag lägga tyngdpunkten på förhållandena i Shofields militärfängelse. Där var grymheterna lika grova, om än inte så omfattande som de Willi Bredel beskriver i romanen Provet, Norstedts 1963. En bok om hans tid i koncentrationslägret Fuhlsbüttel i Hamburgs utkanter som kom ut på engelska redan 1934.

  6. Anders Persson
    2018-03-25 kl. 17:07

    En bok i samma genre, men ofta underskattad av progressiva, är “I stålstormen” från 1920 av den tyske författaren Ernst Jünger (1895-1998!) som var något så ovanligt som en ärkereaktionär anti-nazist.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.