Vad som kanske förvånar är att USA, när det gäller Krim, inte fällt krokodiltårar över de tatarer som ursprungligen befolkade (halv)ön innan den införlivades i det tsarryska riket i slutet på 1700-talet. Men kanske skulle detta leda till jämförelser med vad de amerikanska nybyggarna gjorde mot urbefolkningen i Nordamerika vid samma tid. Kravet att Ryssland ska återlämna Krim till ursprungsbefolkningen skulle kunna få obekväma sidoeffekter. En mer slående jämförelse med Krim är dock ögruppen Hawaii.
Hawaii är inte bara liksom Krim ett semesterparadis det är också, liksom Krim (Sevastopol) en mycket viktig marinbas. En titt på historien visar att Hawaii, som självständig nation, ockuperades av USA 1893 efter en statskupp. 1959 gjordes det till en delstat i USA.
Men, säger ni kanske, jämförelsen är orättvis. Sovjetunionen lät ju under andra världskriget deportera den krimtatariska befolkning eftersom de – med rätt eller orätt – ansågs kunna gå de framryckande tyskarna till handa.
Dock, efter Japans attack på Pearl Harbour hände samma sak med japaner som bodde, inte bara på Hawaii utan också på amerikanska fastlandet (Kalifornien, Oregon och Washington state). Det byggdes interneringsläger för japaner i USA, till vilka cirka 110 000 japaner och amerikanska medborgare (62 procent) med japanskt ursprung tvångsförflyttades från USA:s västkust och internerades. Samtidigt tvingades ytterligare 10 000 personer flytta till andra delar av landet, dock utan att interneras.
Interneringslägren, officiellt kallade War Relocation Camps, ”krigsomplaceringsläger”, uppfördes huvudsakligen i landets inre, avlägsna delar.
USA:s högsta domstol fann 1944 att uteslutandet, avhysningen och interneringen inte stred mot grundlagen med motiveringen att inskränkningar i en etnisk grupps medborgerliga rättigheter ansågs tillåtna om det finns ett ”trängande allmänt behov”.
De som tvångsförflyttades tvingades att på kort tid sälja sina egendomar, ofta till priser under marknadsvärdet. I slutet av 1944 började myndigheterna stänga vissa av lägren, och människorna fick börja återvända. Viss kompensation för förlorad egendom utbetalades1948, men de flesta internerna kunde inte helt återfå vad de förlorat.
Först i slutet av 1980-talet blev dessa tvångsevakuerade ”rehabiliterade”, kanske mest för att USA inte ville stöta sig med den japanska ekonomiska stormakten.
