Hawaii – USAs Krim?

Hawaii-KrimVad som kanske förvånar är att USA, när det gäller Krim, inte fällt krokodiltårar över de tatarer som ursprungligen befolkade (halv)ön innan den införlivades i det tsarryska riket i slutet på 1700-talet. Men kanske skulle detta leda till jämförelser med vad de amerikanska nybyggarna gjorde mot urbefolkningen i Nordamerika vid samma tid. Kravet att Ryssland ska återlämna Krim till ursprungsbefolkningen skulle kunna få obekväma sidoeffekter. En mer slående jämförelse med Krim är dock ögruppen Hawaii.

Hawaii är inte bara liksom Krim ett semesterparadis det är också, liksom Krim (Sevastopol) en mycket viktig marinbas. En titt på  historien visar att Hawaii, som självständig nation, ockuperades av USA 1893 efter en statskupp. 1959 gjordes det till en delstat i USA.

Men, säger ni kanske, jämförelsen är orättvis. Sovjetunionen lät ju under andra världskriget deportera den krimtatariska befolkning eftersom de – med rätt eller orätt – ansågs kunna gå de framryckande tyskarna till handa.

Dock, efter Japans attack på Pearl Harbour hände samma sak med japaner som bodde, inte bara på Hawaii utan också  på amerikanska fastlandet (Kalifornien, Oregon och Washington state). Det byggdes interneringsläger för japaner i USA, till vilka cirka 110 000 japaner och amerikanska medborgare (62 procent) med japanskt ursprung tvångsförflyttades från USA:s västkust och internerades. Samtidigt tvingades ytterligare 10 000 personer flytta till andra delar av landet, dock utan att interneras.

Interneringslägren, officiellt kallade War Relocation Camps, “krigsomplaceringsläger”, uppfördes huvudsakligen i landets inre, avlägsna delar.

USA:s högsta domstol fann 1944 att uteslutandet, avhysningen och interneringen inte stred mot grundlagen med motiveringen att inskränkningar i en etnisk grupps medborgerliga rättigheter ansågs tillåtna om det finns ett “trängande allmänt behov”.

De som tvångsförflyttades tvingades att på kort tid sälja sina egendomar, ofta till priser under marknadsvärdet. I slutet av 1944 började myndigheterna stänga vissa av lägren, och människorna fick börja återvända. Viss kompensation för förlorad egendom utbetalades1948, men de flesta internerna kunde inte helt återfå vad de förlorat.

Först i slutet av 1980-talet blev dessa tvångsevakuerade “rehabiliterade”, kanske mest för att USA inte ville stöta sig med den japanska ekonomiska stormakten.

... är läst 384 gånger!

  25 kommentarer for “Hawaii – USAs Krim?

  1. Björn Nilsson skriver:

    Krim borde naturligtvis återlämnas till krimgoterna!

  2. Dennis Nilsson skriver:

    Borde inte Sverige återlämnas till Samerna.

    Skall man gå ännu längre bakåt i tiden, ca 25.000 år, innan den senaste istiden började att slå till, så bodde det en annan, folkgrupp här.

    I norra Tyskland, i en dalgång, har man funnit spår efter det jägarfolk som följde glaciärerna, från dagens Syrien till dagens Tyskland, allt efetrsom de kom och gick.

    Det finns säkerligen spår även i Skandinavien, som varit relativt glaciärfritt minst 2-3 ggr under de senaste 100.000 åren. Vi har bara inte funnit dem.

  3. Mats Österholm skriver:

    Ännu än relativiserande artikel över folkrättsbrott. X gjorde ju si på 40-talet, då kan vi ju inte kritisera Y för att annektera ett annat land nu.

    Därtill, ingen (i vart fall inte USA) har krävt att Krim ska lämnas tillbaka till ursprungsbefolkningen. Bara till Ukraina.

  4. Bosse Kirkstahl skriver:

    “Ännu än relativiserande artikel över folkrättsbrott.”

    När kritiken är helt enkelriktad, då är det också fel. Då har man ingen trovärdighet i sin kritik.

  5. Anders Persson skriver:

    Mats Ö!
    Det är just den poängen jag gör, USA aktar sig för att spela ut krimtartarkortet, eftersom det skulle slå tillbaka på dem själva. Annars hade de säkert gjort det.

    Hade USA, UK, EU m fl uppfört sig exemplariskt vad gäller folkrätt så hade jag stått på barrikaderna för att återföra Krim till Ukraina. Men när stora gangsters ropar “ta fast tjuven” efter en ficktjuv så får du ursäkta att jag är lite kallsinnig.

  6. Mats Larsson skriver:

    Åsikterna om Krim kan delas in i tre huvudinriktningar:

    1. Rysslands annektering av Krim var ett brott mot folkrätten. Krim måste återgå till Ukraina.

    2. Rysslands annektering av Krim var inte ett brott mot folkrätten, eftersom den föregicks av en folkomröstning som med stor majoritet förespråkade anslutning till Ryssland.

    3. Rysslands annektering av Krim var visserligen ett brott mot folkrätten, men eftersom andra länder (läs USA) begått mycket större brott mot folkrätten, så är det inget att bråka om. Folksrättsbrottet minimaliseras vidare av det skedde utan blodspillan.

    Jag hade för några veckor sedan en lång diskussion med en av mina gamla vänner, ryss, och på tillfälligt besök i Sverige från östra Ukraina, där han bott i många år. Diskussionen gällde ett mer aktuellt men svårare ämne än Krim – Donbass.

    Vad som var givande med den diskussionen var att han inte bara erkänner den ryska militära närvaron i Donbass, utan även försvarar den. Vi har givetvis olika uppfattning, men eftersom vi båda vet grundförutsättningen (rysk militär i Donbass), blir diskussionen givande och intressant. Det ger mig en bättre möjlighet att se saken från det ryska perspektivet, vilket inte är möjligt om man tar som startpunkt att det inte finns en rysk militär närvaro där.

  7. Anders Persson skriver:

    Mats L!
    En aspekt som jag aldrig mött, vare sin i eller utanför Ryssland, är att det är bra om det är rysk militär i Donbass. Det är alltför lätt att underskatta fanatismen och oberäkneligheten hos nationella minoriteter som känner sig förorättade. Med rysk militär på plats, om det nu förhåller sig så (det behövs nog mer än 1 ryss för att bekräfta det även om han är en kompis till dig), så får Putin viss kontroll över de människor som, utan att vara ryska medborgare, talar och handlar i Rysslands namn.

  8. Mats Larsson skriver:

    Anders P!
    Du har helt rätt, Putin har inte bara viss utan total kontroll på vad som händer i Donbass. Det visar ju inte minst händelserna i september 2015. Jag frågade min svärmor, som då bodde hos oss och som noggrant följde nyheterna på Pervyj Kanal, om hon tidigare hört något om Syrien på ryska nyheter. “Nej, aldrig”, blev svaret.

    Putin borde ta lärdom av hur det var i Jugoslavien efter kriget. Enda gången de olika delrepublikerna var helt eniga och samlade var när Röda armén stod redo att invadera landet. Så fort det trycket släppte började det inbördes bråket.

    Det är egentligen ganska intressant. Ukraina är en “top down” skapelse av Lenin och Stalin, och ingen har gjort mer för att bygga upp en ukrainsk nationalkänsla än Putin. Inte undra på att han tid som annan släpper fram debattprogram i Pervyj Kanal som är minst sagt frispråkiga; han måste få idéer om vad han ska göra med dessa motspänstiga “khokhols” (nedsättande benämning på ukrainare; betyder ungefär “hårtofs”. Vitryssarna går under benämningen “potatisätarna”).

  9. Anders Persson skriver:

    Mats L!
    Härförleden när jag var i Tavastland Finland och hade bastu med min svåger och hans kompisar kom samtalet in på Finlands förhållande till länderna i öst. Enligt min svågers kompis från Uleåborg, som har en bror i Idensalmi, hade denne, när han frågat sin svärmor i Kouvola om Vitryssland, fått veta att hennes åländska syster, som varit i Minsk, fått höra av en bussförare där att Putin är en skurk.

  10. Mats Larsson skriver:

    Anders P!
    Visst du kan skämta bort Donbass, en humor som jag dock inte uppskattar. Du har klagat på dina läsares brist på din humor, och jag kan förstå dem.

  11. Anders Persson skriver:

    Mats L!
    Jag skämtade inte med Donbass, utan med dig. Jag var nämligen lite irriterad över att du inte återgivit min kommentar korrekt.

    Jag har inga “insiders” i Donbass att referera till, allt jag vill föra in i debatten är min erfarenheter av nationella minoriteter. Dessa utnyttjas ofta av externa politiska krafter, men trots att de är i numerärt underläge gör dem inte lättledda. Det är därför, generellt, fel att alltid se politiska rörelser bland nationella minoriteter som något 100% “manipulerat” utifrån.

    Vad gäller den nationella minoriteten i Donbass, och att en sådan finns är vi kanske ense om, finns det nog, observera “nog”, andra än Putin och regeringen i Moskva som vill “manipulera” den. Någon kan vilja hålla de heta nationalistiska känslorna i schack, andra vill uppmuntra en mer provokatorisk politik.

  12. Mats Larsson skriver:

    Anders P!
    Fair enough, jag skulle uttryckt mig med större precision, så att det framgick vad som var din uppfattning och vad som var min.

    I övrigt förstår jag inte hur det du skriver om nationella minoriteter är relevant för Donbass. Den nuvarande gränsen skär ju rakt igenom två oblasts (län), Donetsk och Lugansk.

    En annan person från östra Ukraina som jag träffade i Minsk i maj uttryckte det så här: “det är ju samma människor på båda sidor av gränsen”.

  13. Anders Persson skriver:

    Mats Ö!
    Du kritiserade mig för att “relativisera”: “Ännu än relativiserande artikel över folkrättsbrott”.

    Jag har gått och tänkt på detta sedan du skrev det. Dels har anklagelsen att de som inte deltar i eller vill motverka demoniseringen av Ryssland och Putin “relativiserar” förts fram från olika håll, också att “den ryska propagandan” arbetar med att “relativisera”.

    Det får det att låta som att “relativisera” i sig är något ont eller felaktigt. Men det måste vara en ganska ny insikt, ty att “relativisera” har tillhört den demokratiska och intellektuella verktygslådan sedan århundraden. Att “relativisera” är att inte tänka i absoluta termer, utan att ställa saker
    i relation till varandra.

    Under 1960-talet hävdade Sydafrika att deras apartheidpolitik inte skilde sig från den politik som svenska staten tillämpade emot samerna. I den påföljande debatten hävdades dels att det inte var sant, och om det i någon formell, juridisk mening var sant, var det ett avgrundsdjup mellan hur Sverige “diskriminerade” samer och hur Sydafrika diskriminerade sin svarta befolkning.

    Att bägge parter “relativiserade” var det ingen som opponerade sig emot, frågan gällde ytterst hur man relativiserade, hur man ställde proportionerna mellan de svenska och sydafrikanska diskrimineringarna, hur man jämförde dem, hur man relativiserade.

    När Ryssland annekterade Krim var det ett folkrättsbrott, lika mycket som om det annekterat Gotland, Alaska eller Norra och Södra Karelens län i Finland. Men som väl är har alla statsmän, diplomater och politiker valt att “relativisera” – mer eller mindre. Ty inte tror ni att USA hade nöjt sig med en handelsbojkott om Putin annekterat Alaska!

  14. Bo Persson skriver:

    Är inte det riktigt intressanta med slaget om Ukraina – för Sveriges del – att det används som argument för att vi militärpolitiskt alltmer skall närma oss Washington.

    När Ryssland under kalla kriget invaderade först Ungern och sedan Tjeckoslovakien var det ingen som argumenterande för att vi skulle gå samman med Washington. Och varken under Vietnamkriget på sin tid eller under Irakkriget alldeles nyss var det någon som argumenterade för att vi skulle gå samman med Moskva.

    I 200 år har vi haft ambitionen att hålla oss utanför stormaktskonflikterna. Men så är det alltså inte längre. Idag ifrågasätts den logiken av flertalet av riksdagens partier.

    I bästa fall kommer vi i denna nya värld att klara oss undan med bara förskräckelsen. Hur det blir i sämsta fall vill jag helst inte ens föreställa mig.

  15. Hans Andersson skriver:

    Herrarna!
    Just nu händer obehagliga saker. Ukraina verkar aktivt bryta mot Minskavtalet då truppförflyttningar iakttagits.

    “On july two alarming events took Place which leave on worrying about the fate of Donbass.

    The first was a meeting held between the state secretary and Deputy of forreign Minister of affairs, of the Russion Federation Gregory Kasarina and the french government ambassador Jean Baptiste Ripert in which Russians concerns over Ukrains actions was expressed.

    The official report of the Foreign Ministery published after the meeting notes the activation of Ukrainian armed forces and so called volonteer batallions. Such miitary actions was also recorded by observation from the USCE mission. The conclusion drawn by Russian diplomati says We are with the symtoms of military operation being prepared by the Ukrainian military.

    The second event was the Telephone conversation between Russian President, Vladimir Putin and the US President Barack Obama on the evening of July 6th. Among them they discussed the situation in Donbass.

    As the report published on the Kremlin website says, The president of Russia reiterated the importance of Kievs strictly complaying to the Minsk Agreement and statet the necessity of withdrawing the conflicting parties Heavy weapons and intelligence units.”

    Det här är oroande och sker just nu.

    Vad blir nästa steg? Sker detta med direkt eller indirekt godkännande av USA?
    Eller är det ett enskilt Ukrainskt strategiskt drag och vad syftar det till?
    En kedjereaktion ända bort till Baltikum och dess nya NATO trupper?

    Är detta angreppscenariot?

    Någon helt annan förklaring?

    (Källa: Fort Russ, By Eduard Popov, Translated by J Arnoldskij)

  16. Anders Persson skriver:

    Bosse P!
    Ang Ungern och Tjeckoslovakien under “kalla kriget” finns det två utbredda missuppfattningar. En är att Sovjetunionen “invaderade” Ungern 1956. Ungern var i enlighet med fredsavtalet 1947 tvunget att ha sovjetiska trupper på sitt territorium, det hade ju varit en av Hitlertysklands mest entusiastiska allierade. Så vad som skedde 1956, var att Moskva först backade ut och sedan kom igen.

    Tjeckoslovakien tillhörde “segrarsidan” efter kriget och behövde inte ha några främmande trupper alls, inte ens efter det kommunistiska maktövertagandet 1948. Jag minns i augusti 1968 hur en del av mina högerinriktade kollegor var förvånade att Sovjetunionen alls “invaderat” – hade de inte haft trupper där sedan 1945?

  17. Hans Andersson skriver:

    Bo Persson beskriver väl det orimliga i att just Ukrainakrisen som nu kanske riskerar att eskalera igen, har använts som tungt argument för värdlandsavtal och anslutning till Nato.

    Mot bakgrund av de exempel han använder från tidigare allvarliga konflikter under kalla kriget i Europa och annorstädes, då det aldrig av någon part i svensk politik ens kunde tänkas att göra avsteg från den i 200 år fungerande svenska alliansfriheten och neutralitet i krig.

    Tidigt att bedöma vad den senaste utvecklingen med iakttagna trupprörelser i strid med Minskaavtalet av ukrainska militära enheter innebär, men en öppen eventuell militär konfrontation i Donbass kan vara en medveten strategi att dra igång konfrontationer i Baltikum där man nu förstärkt med ett par bataljoner Nato-trupper.

    Eller så saknar Ukraina eventuella mål när nu trupprörelser erhållit politiskt stöd hos USA eller EU och då har det andra förklaringar och riskerar bli ett bakslag.

    Läget kan utvecklas till en rejäl kris men det återstår att se. Men som Bo P säger: det är för bedrövligt att vi just i dessa tider har övergivit vår traditionella och lyckosamma utrikespolitik.

  18. Hans Andersson skriver:

    Till råga på allt finns nu uppgifter om att Ukraina har svårigheter i armén med brist på ammunition och problem att anskaffa på nytt.

    “The Ukrainian army is running out of ammunition. This statement was made by secretary of the national security and defence council of Ukrain, Alexander Turchunov. At a meeting on the provision of the army he called for the Creation of its on base for the production of ammunition […] At the same time Turchunov complained that miltary technical cooperation with new partners US, EU and NATO is blocked.”

    Brist på ammunition och den signalen att de tre stora stängt kranen som försett ukrainarna med vapen och den egna bristen på effektiv produktion av eget krigsmaterial, måste betyda en kursändring i agerandet från väst, åtminstone som återhållsamhet och försiktighet i hur hantera konflikten framöver. Det är hoppingivande och bra att dialog nu finns i förhållande till Ryssland vilket minskar risken för en eskalerande utveckling.

    De kan antingen anpassa sig och ta till sig att utvecklingen tar en annan väg än de tidigare tänkt sig, eller på eget bevåg dra igång ett fullskaligt krig i Donbass. Bära eller brista. Vad händer då?

  19. Anders Persson skriver:

    Missa inte!

  20. Bo Persson skriver:

    Anders P!
    Men det är ju en helt annan diskussion. Vad du skriver belyser skillnaden mellan kalla krigets supermaktslogik och en antiimperialistisk logik.

    När ryssarna marscherade in i Ungern hade de först förvissat sig om att Amerikanarna inte skulle svara militärt. Och i Vietnamkriget krävde aldrig ryssarna att USA skulle lämna Vietnam. “Fred i Vietnam” var deras paroll.

    I Sverige var det bara De förenade FNL-grupperna som krävde detta. Och motsvarande krav reste de när det gällde Tjeckoslovakien. Medan den gängse vänstern accepterade denna inmarsch. Och det just i fredens namn. Minns Sara Lidman!

  21. Anders Persson skriver:

    Bo P!
    Det låter på dig som om de sovjetiska trupperna kom till Ungern först 1956 på hösten. De var där sedan 1945 av samma skäl som det varit amerikanska, brittiska, franska – och sovjetiska – trupper i Österrike och Tyskland.

  22. Bo Persson skriver:

    Anders P!
    Du menar att jag förutsatte för mycket? Att det var Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968 jag syftade på.

    Det är förstås möjligt. Men ingen har frågat och Hans A har uppenbarligen associerat till just 1956 och 1968.

  23. Mats Larsson skriver:

    Krims federala distrikt, ett av Rysslands nio federala distrikt, etablerat 21 mars, 2014, upphörde igår, den 28 juli, att existera. Istället blev det del av Södra federala distriktet, med administrativt centrum i Rostov vid Don.

    Därmed tappar Krim sin status som federalt distrikt och därmed direktkontakten med Moskva, och får nöja sig med att kommunicera med Rostov. Vad Krimborna tycker om detta förtäljer än så länge inte historien.

    Krim är den mest attraktiva delen av Ryssland för en sommarsemester. Men för utländska turister har det blivit svårt. Visum naturligtvis, vilket inte behövdes under Ukrainatiden, men det är bara en liten störning, inget problem. Omöjligt att komma åt pengar med utländska bankkort är ett större hinder. Allt måste tas med i kontanter.

  24. Mats Larsson skriver:

    “If Crimea is Russian, then most of Russia’s territory belongs to Mongolia or Kazakhstan.”

    Vem har uttalat detta, som givetvis en del skulle anses vara russofobi?

    Jo, Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko, enligt en ny analysrapport om relationerna mellan Vitryssland och Ryssland.

    AGL har agerat strategiskt sedan krisen i Ukraina började i slutet av 2013. Jag såg det på nära håll i Gomel i sydöstra delen av landet, där jag var under Majdan-veckan i februari 2014. Vidare i maj 2015, under Segerdagen den 9 maj (rapporterat här på lindelof.nu). AGL har dragit fördel av Rysslands försvagade ekonomiska, och därmed politiska ställning och passat på att knyta nya ekonomiska band med bl a Kina.

    Rapporten stämmer mycket väl med mina egna intryck av diskussioner på mycket hög nivå i Vitryssland, och mina intryck av ryssarnas i stort sett totala okunskap om Vitryssland.

  25. Anders Persson skriver:

    Mats L!
    Intressant länk du tillhandahöll, till “Ostrogorskicentret” uppkallat efter den vitryske politiken, historikern, juristen och sociologen Moisey Ostrogorsky (1854-1921). Centret verkar bestå av vitryssar i väst samt européer och amerikanare intresserade i Vitrysslands affärer.

    Deras nyhetsblad “Belus Digest” innehåller mycket intressant information om Vitryssland och dess diktator, även kritisk sådan, som t ex de stora klasskillnaderna och kontrollen över media.

    Som jag sagt tidigare, Vitrysslands svaga punkt är dess brist på demokrati och yttrandefrihet. Att sedan EU – följande principen att alla som är emot Ryssland ska stödjas – inte gör något nummer av detta längre förändrar inte faktum att Vitryssland inte ens är en formell demokrati.

    Lukashenkos yttrande är från hösten 2014 och kan avlyssnas bl a på denna ukrainska sajt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.