Heinrich Heine introducerar saint-simonismen i Tyskland

I Frankrike under epoken mellan Napoleon och Marx verkade den utopiske socialisten Saint-Simon och hans efterföljare. Tillsammans utformade de en elitistisk socialism där klasserna försonades under industriherrarnas ledning. Också i de tysk-språkiga staterna fanns idéer som liknade Saint-Simons, där samhällsklasserna kunde förenas i ett framtida Tyskland som en folkgemenskap. Romantiker som Novalis drömde om en folkmonarki där ”alla” deltog i staten. Men då ingen mäktade med att systematisera sådana idéer till politik förblev de verkningslösa. Det tyska området var vid den här tiden fortfarande alltför outvecklat industriellt; Tyskland som stat blott en fantasi. Och de politiska idéerna ormade sig ännu i sidled i försöken att hitta sin definitiva form.

Saint-simonistiska publikationer blev dock lästa i hela Europa och inte minst av det bildade borgerskapet i Rhenlandet och Berlin. I Preussens huvudstad blev Saint-Simon den mest omtalade av alla utländska samhällsteoretiker och ”association” ett modeord under 1830-talet. Mest tack vare Friedrich Buchholz som översatte och gav ut mängder av saint-simonistiska artiklar från ”Le Producteur” och ”Le Globe”. Flera företagare provade sociala experiment i Saint-Simons anda, men med ringa varaktighet.

Saint-simonismen skulle nog ha slocknat i Tyskland efter den första och inledande vurmen, om inte en annan sida av den väckt desto större entusiasm: frågan om relationen mellan könen.

På den beryktade Hambacher-festivalen 1832 hade alla agitatorer kunnat tala fritt. En P J Siebenpfeffer hade här eldat sinnena med: ”Det skall komma en dag (…) då den tyska kvinnan inte längre är en tjänstvillig piga åt den härskande mannen, utan (…) en kamrat och en fri medborgare, som uppfostrar våra söner och döttrar till frihet”.

Men det är först i den litterära kretsen ”Det Unga Tyskland” som diskussionen tar fart. ”Unga Tyskland” var inte en litterär skolbildning utan ett blandat kotteri av flitiga publicister, diktare och litteraturhistoriker med liberala eller pre-liberala åsikter. De häcklades av motståndare som Ludwig Tieck. Han skrev en satirisk novell där en påhittad företrädare för ”unga Tyskland” krävde att alla utgivna böcker – också kokböcker – måste ha frihetshjältar som Mirabeau och Washington på omslaget från och med nu.

Likt sina franska inspiratörer var även det ”Unga Tyskland” anhängare av en köttslig religion, men framför allt var de kapabla att omvandla sina tankar om äktenskap och utbildning till politiska krav.

De önskade förena hegelianismen med saint-simonismen, men genade genom båda lärorna; valde och vrakade efter behag i idégodset. I deras texter fanns inget arbetsliv och de såg folkmassorna som potentiella fiender. De var motståndare till jämlikhet eftersom jämlikhet stod i motsättning till individualism. De mest berömda företrädarna var Ludwig Börne och Heinrich Heine. Båda hade de varit i direktkontakt med saint-simonisterna på plats i Paris och bägge fungerade som introduktörer av saint-simonismen i Tyskland. Heine, som 1831 hade flyttat permanent till Paris, blev en särskilt viktig brygga mellan tyskt och franskt. För Heine var hela världshistorien en kamp mellan andligt och sensuellt. Den för-kristna tiden hade kännetecknats av en sinnlig panteism. I panteismen var all natur gudomlig. Men när den kristna kyrkan anlände, var den motståndare till all sinnlig glädje och predikade i stället att all natur var ond. Kyrkan separerade med tvång Anden från Materien och utnämnde kroppen till Satans boning, med påföljd att kristendomen sen främjat hyckleri, synd och lögn i århundraden. Kristna moralkakor om ödmjukhet och tålamod fungerade som stöd för despotismen. Heine uppfattar därför Medeltiden som dyster och asketisk. Renässansen däremot var sensualismens återkomst. 1500-talets splittring av den kristna kyrkan fick enligt Heine följande effekt:

Katolicismen var en eftergift åt sensualismen. I teorin var Anden allenarådande hos katolikerna, men i praktiken tilläts kroppen att utöva alla sina naturliga önskningar. Vid en jämförelse blev protestantismen en andlighetens framstöt mot sensualismen; en desperat offensiv genomförd för att man ansåg att sensualismen illegalt kommit att behärska världen.

I den samtida Romantiken bröt sensualismen oemotståndligt fram igen. I Paris noterade Heine saint-simonisternas livsglädje redan i deras typiska färggranna klädsel. Han skrev hem till sin tyske kollega Laube ”Då kristendomen varit oförmögen att utrota all materia, degraderade de den till lögn och synd (…) Vi måste klä våra kvinnor i nya plagg och alla våra känslor måste rökas ut, som efter en pest. Nästa uppgift för alla våra institutioner är att åstadkomma materiens försoning med det andliga.”

Livet skulle levas fullt ut. Han deklarerade: ”vi är inga sans-culotter, inga frugala medborgare, vi instiftar en demokrati lika härlig, lika helig, med lika besjälade gudar. Ni efterfrågar enkla klädedräkter, återhållsamma seder och okryddad mat. Vi däremot kräver nektar och ambrosia; purpurmantlar, kostbara dofter, vällust och prakt, skrattande dansnymfer, musik och komedier.” Hos saint-simonismen fann Heine sin livskänsla.

Tyskarna uppfattade saint-simonismens försoning mellan ande och materia som en vardagsversion av Hegels vidlyftiga filosofi, där idealism och naturalism förenades. Men kunde verkligen saint-simonismen bli den praktiska tillämpningen av Hegel? Två rättshistoriker sysselsatte sig med denna fråga: vännerna Friedrich Wilhelm Carové och Edouard Gans. Båda stod Hegel nära. Gans var Hegels kanske viktigaste medarbetare under 1820-talet.

Deras kritik av saint-simonismen hade mycket gemensamt. Carovés hegelianism var liberal. Han ansåg att den saint-simonistiska läran inte erbjöd individen ett tillräckligt skydd gentemot staten. Han var helt negativ till deras idé om att avskaffa rätten till att ärva förmögenheter och fann att tesen ”Av var och en efter förmåga, till var och en efter insats” skulle leda till ett farligt godtycke. Gans hittade kanske fler försonande drag i saint-simonismen holism och association och delade dess kritik mot tidens brutalkapitalism. Vi vet att en nyfiken Marx gick på Gans´ föreläsningar.

Men Gans ansåg att läran slarvade bort Hegels skarpa avgränsningar mellan Familjen, Civilsamhället och Staten, vilket kunde leda till familjens avskaffande och civilsamhällets förstatligande. Arvsrätt och privategendom var en förutsättning för individens frihet och Adam Smiths ”osynliga hand” var det bästa sättet att avgöra någons förmåga.

Heine hade lika svårt, han som Carové och Gans att förena saint-simonismen med en liberal hegelianism. Heine var en borgerlig intellektuell och hos honom försvann arbetarna ur Saint-Simons begrepp ”de industriella”. För honom omfattade begreppet bara företagarna. Och ”dessa, som faktiskt är den mest kraftfulla och mäktigaste delen av befolkningen (borde) även i lagstiftningen få ett erkännande av sin stora betydelse.” Han varnade för den stora massan, som inte längre ”bär sitt jordiska elände med kristet tålamod och trängtar efter lycksalighet på jorden.”

För att kunna upprätthålla en liberal ståndpunkt kände han sig föranledd att ta avstånd från Romantiken som kulturströmning. Han applåderades genast av unghegelianen Arnold Ruge och hans följe som var i full färd med att bygga en opinion där all Romantik var bakåtsträvan och endast Upplysning och liberalism var framåtsyftande.

I Heines fall ledde detta till självmotsägelser han aldrig övervann. Heine är ju den tyska Romantikens främste poet. Han var en stor beundrare av den folkpoesi som romantiker som von Arnhim utforskade och publicerade. Han var en avgjord motståndare till att sätta upp tvingande smakregler för konsten – likt alla andra romantiker. Han snarare fördjupade Romantiken genom den varma sinnligheten i sina dikter, så fjärran från de sentimentala och svulstiga deklamationer som kännetecknade tidens poeter av andra rangen. Och man behöver inte leta länge för att hitta naturmystik! Men som tjänstgörande liberal kritiserar han både högern (”teutonerna”) och vänstern (”de kommunistiska svärmarna”) i verseposet ”Atta Troll”.

Litterärt var Heine romantiker; men inte politiskt. Eller, hur var det nu med politiken? Klart är i alla fall att han hamnade i samma rutschkana vänsterut som andra intellektuella gjorde under den period som föregick revolutionerna 1848. Jämför gärna med norrmannen Henrik Wergeland eller svensken Erik Gustaf Geijer! De tre for olika långt men tydligt i samma riktning. I Heines fall kan kan vävarnas uppror i Schlesien användas som termometer.

Marx var en avlägsen släkting (på mödernet) till Heine och de båda träffades när Marx kom till Paris. Därefter blev Marx en flitig besökare i Heines hem. De samarbetade i det kortvariga projektet ”Fransk-tyska årsböckerna”, där Heine bidrog med tre ironiska dikter samtidigt som Marx publicerade ”Om judefrågan”.

När projektet havererat startade Marx publikationen Vorwärts i stället. Efter de svältande vävarnas fruktlösa revolt levererar Heine sin berömda ”Vävarsång” till Vorwärts och Marx ger offentlighet åt sin brytning med den liberale Ruge. Som en följd av Marx´ kritiska kommentarer till Ruges anonyma text om Prussens kung blir Marx utslängd ur Frankrike. Han flyttar till Bryssel.

En sjuk Heine skaldar sen om hur han kämpat för en förlorad sak i trettio år, bara för att hamna i den politiska avgrunden: med ”fasa föreställer jag mig en tid då dessa mörka bildstormare ska ta makten; hur de kommer att slå sönder alla marmorstoder i min älskade konstvärld med sina råa nävar, hur de förstör alla dessa fantastiska berättelser som poeterna älskar så. De kommer att hugga ner de lagerlövade skogarna och plantera potatis och… Åh, kryddhandlaren kommer att göra pappersstrutar av mina diktböcker till att ha kaffe och snus i!”

Spöket hade presenterat sig.