Redan för ett antal år sedan sa jag till min kära hustru, att förr eller senare kommer politikerkasten i vasallstaterna att stjäla de besparingar som finns hos privatpersoner, för att satsa på krigsinvesteringar. Då sa hon att det sker redan; genom inflationen. Från den del av det arbetande folket, som lever från löning till löning, finns inte mycket att stjäla, det som finns är besparingar hos oss som tillhör medelklassen.
Politikerkasten kan inte, som Ursula von der Leyen verkar tro, ta ledningen i att utveckla industri som hotar USA:s position – då vet vi vad som händer. Då blir det nya aktioner i stil med sprängningen av Northstream 2. Då kommer Ursula och andra i den europeiska politikerkasten att tas i örat av USA-bossen – det har vi redan sett en gång. Det som finns att ”ta ledning i” det är att komplettera USA:s krigsindustri; vi ser hur aktievärdet i svenska SAAB-koncernen och i norska Kongsberg Gruppen stiger.
Men vi – det arbetande folket i vasallstaterna – måste först mentalt försvagas, så att vi inte protesterar alltför mycket. Detta undergrävande arbete pågår redan för fullt. Det ser vi varje dag bland annat i Public Services olika program, där censur, utelämnade fakta, faktaförvrängningar och rena lögner blir allt vanligare. Detta undergrävande arbete pågår också för fullt på säkerhetskonferensen i München. Där säger Natos nuvarande generalsekreterare – han med faderskomplexet – att dels är Ryssland ett hot som riskerar att ödelägga även västra delarna av Europa, samtidigt som Ryssland bara är en ynklig snigel som inte kan kämpa ner Ukraina.
Detta motsägelsefulla prat från Mark Ruttes sida, är i sin tur dels ett uttryck för vår nuvarande politikerkasts bristande intellektuella förmåga, men dels också ett uttryck för rädsla. Rädslans bakgrund är mycket klar. USA:s president kom inte till säkerhetskonferensen. USA:s utrikesminister kom inte heller, han levererade endast ihåliga artighetsfraser via video-länk; inga garantier om att hjälpa EU- och Nato-länderna öster om Atlanten, i kampen mot den björn som dels är ett farligt hot men också en tandlös nalle.
Vår nationella överhet, liksom vår övernationella överhet inom EU och Nato, är både rädda och farliga. De är tydligt beredda på att dels försämra vår välfärd, dels stjäla våra besparingar och dels, om våra länder genom deras vansinniga handlingar kommer i det läget, att skicka ut oss i krig.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Det verkar som siffrorna i förhållande till grafen inte vara konsistenta. I grafen ser det ut som både SAAB:s och Kongsbergs aktier startade på 200 kr (SAAB:s fall i svenska kronor och i Kongsbergs fall norska kr). Slutsiffrorna som står i grafen är för SAAB:s del 638,7 Sek en ökning på 209,3 procent och för Kongsbergs del 557 Nkr en ökning på 278,1 procent.
Om jag räknar på de siffrorna blir resultatet 638,7/200 =3,1935 en ökning av aktievärdet på cirka 219 procent respektive 557/200 = 2,785 en ökning av aktievärdet på cirka 178,5 procent.
Min gissning är att man glömt att subtrahera 100 procent från hur många gånger Kongsbergs aktien har ökat. (278,1-100 = 178,1)
Nu är det det där med aktievärden svårt om man inte vet de datum som aktien redovisas. Enligt Avanza har nu SAAB:s aktier på 5 år ökat 994 procent och enligt samma källa har Kongsbergs guppen aktier på 5 år ökat 918 procent. Dessa små påpekanden ändrar inte på riktigheten i slutsatserna i Bertil Carlman artikel.
Det värsta med Rubios är väl ändå att han förordar att västalliansen skall återuppta 1800-talets kolonialism. Hans inställning är givetvis förkastlig, vad som är värre är att den dessutom är idiotisk. Hur USA som bara vågar sig på nålstick skall kunna pressa in Indien och Kina i nya kolonialförhållande vet jag inte. Det lär i alla fall inte räcka att på konferenser käckt mana västvärlden att ”modigt springa mot framtiden”.
Här är den officiella transkriptionen som publicerats av det amerikanska utrikesdepartementet:
Det är den väg som president Trump och Förenta staterna har slagit in på. Det är den väg som vi ber er här i Europa att följa tillsammans med oss. Det är en väg som vi redan har vandrat tillsammans och som vi hoppas kunna vandra tillsammans igen. Under fem århundraden, fram till slutet av andra världskriget, hade västvärlden fortsatt att skicka missionärer, pilgrimer, soldater och upptäcktsresande som strömmade ut från dess kuster för att korsa oceaner, kolonisera nya kontinenter och bygga stora imperier som sträckte sig över hela världen.
Men 1945, för första gången sedan Columbus tid, var den på väg att krympa. Europa låg i ruiner. Halva Europa levde bakom en järnridå och resten verkade vara på väg att snart följa efter. De stora västerländska imperierna hade gått in i en terminal nedgång, påskyndad av gudlösa kommunistiska revolutioner och antikoloniala uppror som skulle förändra världen och drapera den röda skäran och hammaren över stora delar av kartan under de kommande åren.
I detta sammanhang, då som nu, kom många att tro att västvärldens dominans var över och att vår framtid var dömd att bli ett svagt och blekt eko av vårt förflutna. Men tillsammans insåg våra föregångare att nedgången var ett val, ett val som de vägrade att göra. Det är vad vi har gjort tillsammans i det förflutna, och det är vad president Trump och Förenta staterna vill göra igen nu, tillsammans med er.
Och det är därför vi inte vill att våra allierade ska rationalisera den nu komprometterade status quo snarare än att ta itu med vad som krävs för att lösa den, för vi amerikaner har inget intresse av att vara artiga och ordentliga väktare av västvärldens kontrollerade nedgång. Vi försöker inte separera oss, utan återuppliva en gammal vänskap och förnya den största civilisationen i mänsklighetens historia. Vad vi vill ha är en förnyad allians som erkänner att det som har drabbat våra samhällen inte bara är en rad dåliga politiska beslut, utan en sjukdom av desperation och självbelåtenhet. En allians – den allians vi vill ha – är inte förlamad av rädsla: rädsla för klimatförändringar, rädsla för krig, rädsla för teknik. Vi vill istället ha en allians som modigt springer mot framtiden. Och den enda rädsla vi har är rädslan för skammen att inte lämna våra nationer stoltare, starkare och rikare till våra barn.
Strålande heller hur? Det blev till och med stående ovation från europeiska ledare när Rubio hyllade västvärldens imperialistiska framgångar i södra delen av världen och uppmanade dem att inte låta dessa ”ogudaktiga kommunistiska erövringar och uppror” lyckas.
Bertil Carlmans artikel har en brist…
Det finns mycket att kritisera i de olika förslag och beslut som emanerar från EU och från Ursula von der Leyen. Men just därför får vi akta oss för att sprida fake news, det minskar vår trovärdighet när vi har välgrundad kritik, baserade på verkliga förhållanden, att framföra.
”Savings and Investments Union” handlar inte om att stjäla, beslagta, eller expropriera folks besparingar. Artikeln sprider vidare en (uppenbar) lögn som riskerar att sätta foliehatt inte bara på artikelförfattaren själv, utan i förlängningen på hela den rörelse – både till höger och till vänster – som är kritiska mot EU-apparaten och dess (apparatens) ständiga begränsningar och ingrepp i våra rättigheter och friheter.
Syftet med ”Savings and Investments Union” (Spar- och investeringsunionen) är att EU vill öka möjligheterna att koppla samman sparkapital som ligger passiva på konton, till mer ”produktiva investeringar”. Förlagan är de svenska ISK-kontona. EU tänker alltså inte stjäla någons (privata) pengar.
Jag fick siffror från AI (copilot) och bad henom att göra grafer av det. Ett misstag jag gjorde, var att inte tillräckligt kolla om USA:s utrikesminister var på mötet och vad han sa eller undvek att säga. Han var där för att sedan resa till Ungern för att hälsa på landets premiärminister, den av framför allt EU-byråkratin och Zelensky så avskydde Victor Orbán.
Generellt sett skrevs artikeln mer som en happening, än som ett eftertänksamt inlägg. Bra eller dåligt? Artikelns kärna är dock helt klar. Vår överhet i många länder i Europa sliter hårt för sina taburetter, och bryr sig mindre om att folk i gemen sedan ett antal årtionden får en allt sämre välfärd.
Vi måste tänka vidare och bredare. 1900-talet ger inga svar i vår nya epok.
Det 21:a århundradets utrikespolitik baseras inte på värderingar, utan på geografi.
Det nya kalla kriget står idag mellan Europa och ett alltmer högerreaktionärt Amerika, och hur detta nya Amerika stödjer högerreaktionära quislingrörelser inne i Europa. Anledningen är enkel: stater styrda av högernationalistiska och högerpopulistiska partier går socialt och ekonomiskt mycket dåligt och är absoluta sänken för sina egna länder – det finns inga undantag från denna regel. Över trettio år med berlusconism visar Europas nye sjuke man: Italien, styrt från långt ute och alltvärre på högerkanten. Och det går mycket dåligt. Ekonomin sjunker och befolkningen dör snabbare än födda barn, Italien har idag tio miljoner färre invånare än Frankrike – förr låg Italien och Frankrike lika i all statistik. Idag har Italien börjat sjunka djupare år för år.
På så vis får Amerika starkare övertag kring ett svagare Europa. Detta är bland annat trumpismens förtjusning i de nya europeiska quislingrörelserna, hårt sagt, men tyvärr sant – inga ekonomiska siffror visar annorlunda. Dessa högerrörelsers enda fördel är dess subjektiva och emotionella missnöjesstyrka; där alla samhällets fel uteslutande består i andra människor. 1930-talet kan bli det nya europeiska 2030-talet.
Europas framtid ekonomiskt ligger självklart i affärer med det växande Asien, ett Asien som Amerika alltid vill försvaga, men inte Europa – det är två helt motsatta intressepunkter. För det är problemets kärna: den allt svagare amerikanska geopolitiska krisen – man ligger helt enkelt på fel kontinent i ett hörn av världen och är till invånarantalet den minsta spelaren, Europa har mer än dubbelt så stor befolkning.
Vad amerikanska och kinesiska politiska kretsar fruktar mest är ett Europa som kan knyta sig an till den ryska makten och marknaderna – men just nu ligger det mycket avlägset.