Hela havet stormar

Världen är inne i en dramatisk förvandling. Imperier är på fallrepet och ett nytt tillstånd utan de gamla kända härskarna som herrar på täppan är i vardande.

Framför allt Europas gamla stormakter ligger illa till. Det djupt nersjunkna brittiska imperiet, ännu med sin museala tweed-kultur, det tidigare industriellt så framstående Tyskland, det imperialistiska Frankrike med Främlingslegion och stolta minnesmärken från franska revolutionen till Triumfbågen. Och på sladden den italienska stöveln med sin rika kultur från Pompeji till Ferrari och Prada. Och så alla vi andra… Allt detta håller på att förvandlas till ett gigantiskt Skansen, med små filialer, varav vi här uppe i Norden är en liten sådan.

Efter andra världskriget har USA styrt alltsammans. Deras utsikter nu är bättre än dess imperialistiska europeiska anfäder. För USA har egna naturtillgångar, energi, framstående forskning och utveckling, inte minst på det högteknologiska området.

Detta – tidigare förenade – Västblock levde efter andra världskriget på sin industriella dominans och på att framställa sig själva som ”den fria och goda världen”. Allt som var kommunistiskt eller åt vänsterhållet betecknades som ofrihet och ondska. De goda mot de onda alltså, ibland uttryckt i gammaldags koloniala termer som civiliserade mot de primitiva (”underutvecklade”).

Fram till 1990 hetsade Väst alltså mot allt som andades kommunism i Europa och i övriga världen (Indonesien, Korea, Iran, Vietnam…). Stay Behind fanns organiserat där det behövdes. Vänsterterrorism odlades i hemlighet för att illustrera kommunismens brutalitet och ondska (Rote Arméfraktion, Bader Mainhof…). Med alla medel skulle kapitalets makt säkras. Konspirationerna var inte bara teorier.

Så brakade Sovjetunionen samman.

Under det knappa halvseklet mellan 1945 till 1990 dominerade striden mellan arbete och kapital i Västvärlden. Då såg man ännu demokrati som en fråga för varje land. I USA var vänstern redan tidigt nedkämpad, men i Europa fanns ännu starka vänsterkrafter. Där tog det längre tid för kapitalet att nerkämpa företrädarna för de arbetande massorna, som kämpade för jämlikhet och välfärd i skola, vård, omsorg och för anständiga pensioner. Tyskland, Sverige och många andra nådde goda resultat, och kapitalet trängdes tillbaka till en mera undanskymd tillvaro – ända fram till 1980-talet.

Förutsättningen för att kapitalet skulle lyckas med detta var hela tiden mobilisering mot en yttre fiende, fram till 1990 Sovjet-väldet. Efter Sovjetunionen blev det Ryssland. Men det här började redan 1914 då vänstern i Tyskland splittrades i fråga om att bevilja stora krigskrediter inför det kommande kriget mot kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike. Chauvinism segrade över fredskrafterna. I Tyskland landade denna upprustning i det första världskriget, samt i möjligheten att 1918 med brutalt våld slå ner den tyska revolutionen, som var starkt inspirerad av den ryska året innan. Kriget blev kapitalets lösning i striden mot de folkliga demokratiska rörelserna.

Sedan 1930-talet har kommunistspöket varit den stora yttre motståndaren. Den korta parentesen mellan Perl Harbor (1941) och Nazitysklands fall, då de västliga ”imperialisterna” stred sida vid sida med Sovjetunionen var ett undantag. Nazismen och fascismen var en skvader som till sist inte ens kapitalet kunde acceptera.

Vad som skett efter Sovjets fall, då kommunismen och bolsjevismen inte längre kunde utmålas som ett hot, är att det spöket ersatts med ett annat; diktatur/autokrati – trots att både Ryssland och Kina tillämpar kapitalistiska ekonomiska system. Vad den ”goda och fria världen” egentligen innebär för sina egna medborgare blir allt mer diffust, medan den så omtalade ”friheten” allt mer kokar ner till kapitalets gränslösa globala exploateringsfrihet.

Kapitalet behöver alltså en yttre fiende för att kunna mobilisera sin soldatesk och beväpna sig. Att idag påstå att Rysslands (Putins) plan inte är att erövra delar av eller hela Europa är som att i Frankrike 1789 öppet förneka Guds existens och Kung Sols gudomliga utvaldhet.

Europa har efter 1990 valt att alliera sig med USA och Nato. EU skulle inte själva rusta sig militärt, men flöt istället ihop med Nato. Men nu har USA plötsligt fått stora problem på hemmaplan och kan inte längre betala Nato-kalaset. De har fått en opålitlig president som försöker navigera på oförutsedda sätt i den nya situationen, ser primärt till egna intressen och överger Europa. En hel generation av europeiska USA-uppfostrade politiker springer nu som yra höns och vet inte vad de ska ta sig till. Deras världsbild har rämnat.

Det enda förnuftiga vore att göra som Kanada, att söka nya kontakter ute i världen. Men Europa är inte ett (1) land som Kanada, utan 49 självständiga små och stora stater, varav 27 är EU-medlemmar. Att fatta beslut i linje med vad det globala kapitalet skulle önska, har visat sig närmast ogörligt. Demokrati är ett motsträvigt bekymmer.

Europa sitter alltså i knipa. De ledande ländernas politiker (inkl Sveriges) har surrat fast sig vid stormasten (USA) – emot Ryssland. USA och Ryssland är inte grannar mer än vid Berings sund, så de behöver inte konfronteras på samma sätt som Europa och Ryssland. EU har däremot en 225 mil lång landgräns mot Ryssland. De västra delarna av Ryssland ingår dessutom i en europeisk kultursfär. Att göra Ryssland till fiende är komplett vansinne.

Nå vad gör då våra ledande europeiska politiker i denna hopplösa situation? De samlas i ett slott i Belgien för att prata om hur Europa ska kunna bli konkurrenskraftigt igen. Men alla vet att det är en hopplös uppgift. Europa kommer inte längre att kunna konkurrera med industriprodukter på världsmarknaden. De är hästlängder efter Kina och USA på det högteknologiska området och de centrala delarna av Europa har brist på energi och är kraftigt beroende av import för sin egen försörjning. Att rusta sig militärt är deras enda chans att överleva.

Inom några få år kommer Tyskland, Storbritannien och Frankrike att ha skyhög arbetslöshet, vilket kommer att skapa allvarliga sociala motsättningar, som i sin tur kommer att kräva att allt vad demokrati heter måste sättas på paus för att kunna mobilisera polis och militär mot protesterande folkmassor. Det är därför man måste hålla fast vid Ryssland som den stora yttre fienden. Även Sverige rustar kraftigt upp för att kunna möta det påhittade ryska hotet. I Tyskland, mitt i Europa, ska man nu rusta upp på ett sätt som inte skett sedan tredje riket och i USA har gatukrigen redan startat. Ådalen 31 kommer snart tillbaka, fast i megaformat.

Världen är sannerligen inne i en dramatisk förvandling. Europa håller på att bli ett improduktivt gigantiskt Skansen. Turismen är det enda som kommer att vara lönsamt.

Om denna utveckling ska kunna bromsas, måste Europa åter börja handla med hela världen, bli mer självförsörjande, åter importera billig rysk energi och framför allt sluta fred med den store grannen i öster. Annars kommer kriget även hit i en eller annan form.