Hellre Lindeman än Gervais

Jag är kluven inför den brittiska komikern Ricky Gervais. Jag har, på anmodan av de som hänförda lyfter Gervais till skyarna, försökt att intressera mig för TV-serier med honom. Glömt titlar, tror det var The Office. Avbrutit tittandet. Inget utbyte. Kanske saknar jag koden. Vilken den nu är.

Men i After Life fångade han mig med hull och hår. I det gripande gestaltandet av en änkling i sin stora ensamhet med en trogen schäferhund som enda sällskap. Och med ett trist, för att inte säga meningslöst, jobb på en lokaltidning.

Änklingen är inlåst i sin sorg. Det är som med änkan från ”glada” Hudik i Stig Claessons En vandring i solen. Hon har sörjande gråtit så mycket att hon har slut på tårar. 

Psykoanalytikern Julia Kristeva skrev i Black Sun: Depression and Melancholia (1992) om hur man som efterlämnad måste ”släppa” den döda och våga bejaka sorgen. Men hur orka med samma sorg, ”sorgearbetet” som man instrumentaliserande brukar säga? 

Lättare sagt än gjort. För som det lyder i Visa från Utanmyra: ”Det är den största sorg, som jorden månde bära / Att man skall mista bort sin allra hjärtans kära.” Omöjligt att inte få de skakande bilderna från Gaza på näthinnan. 

I Sandviken ”gick man bort” och så inget mer med det. Som om man stämplade ut från fabrikslivet den allra sista gången. Sedan återstod bara för de efterlevande att beställa den obligatoriska smörgåstårtan till begravningskaffet. Skrivet med svärta.

Härförleden såg jag på Netflix Gervais i ståuppen Armageddon. Den knubbige, han skojar själv om sin rondör, i t-shirts och svarta jeans håller oavbrutet låda i över en timme, ingen synlig fusklapp. Inför en entusiastisk, nästan hysterisk publik som skrattar som om det vore förinspelat. Gervais hinner knappt öppna munnen.  Han går ut hårt. 

Det är allt som har med ”woke” att göra som skall slaktas. Deklarerar Gervais i inledningen till enmansshowen. 

Och slaktar gör han, den ena heliga kon efter den andra. Men det mynnar ändå ut i sympati för de påbjudet korrekta hållningarna i samtiden. Jag tänker genast vår egen Henrik Schyffert. Stanna innanför ramarna. Roa gärna, men utan att oroa.

Jag tror att jag har svårt för Gervais för att han är så grov, ful i munnen. Strösslar med ”cunt”. Skrattar åt sig själv. Men inte på samma smittande sätt som Hasse Alfredson i Lindeman-monologerna.

Grannarna har flera gånger försökt att dra med mig på ståupp i Gefle. Nej, tack. Standardsvar: ”Bara underlivsskämt. Tacka vet jag Lenny Bruce!” Honom har de aldrig hört talas om.  

Nog kunde amerikanen också vara riktigt ful i munnen. Men det tycktes motiverat.

Det finns mer av Gervais på Netflix. Jag avstår. Hellre Lindeman på slak lina med sina halsbrytande associationer. Och sidekicken Tage Danielsson som ofta, han också, har svårt att hålla sig för skratt.

Om aftonen, när jag som vanligt har svårt att sova, letar jag ofta fram Lindeman i mobilen.