Herman Lindqvist gör historia roligt

herman-lindqvist

I slutet av 1990-talet hade tidskriften Folkets historia en serie intervjuer med olika historieförfattaren. Jag hade äran att medverka i nr 4/97. Bland de frågor jag hade att ta ställning till var hur jag såg på Herman Lindqvist. Jag hade varit borta från Sverige sedan 1991 och kände bara Lindqvist som rolig kåsör och engagerad utrikeskorrespondent. Innan jag lämnade Sverige hade jag läst hans första försök som populärhistoriker: boken om franska revolutionen, som kom ut 1989.

I utlandet fick jag på omvägar höra att han sedan givit sig på Sveriges historia i radio och TV-program och också inlett en serie böcker i ämnet. Eftersom han i denne serie (Frihetstiden) vågat ta med den “ryska inkvarteringen” i Sverige 1743-44, något som alla väluppfostrade historiker undvikit, kunde jag inte undgå att i intervjun för Folkets historia lägga ett positivt ord för honom.

Jag märkte redan på intervjuarens tonfall (intervjun skedde delvis per telefon) att jag sagt något fel. Eller som det hette i en populär nordisk TV-frågetävling “Trekampen” för femtio år sedan: Domaren säger att svaret är fel. Jag hade sedan under några år dåligt samvete för att jag uttalat mig positivt om någon som alla mina ideologiska bröder och systrar ansåg vara en “tom bluff”.

“Stoppa Lindqvist!”
Men när jag 2001 återkommit till Sverige hårdnade min inställning. Nu “kom jag ut” som Herman Lindqvist-anhängare. Ty i moderata eller liberala Norrköpings Tidningar förklarade deras kulturchef att “Herman Lindqvist måste stoppas”. Samtidigt häcklades han nästan varje söndag i radions “Godmorgon Sverige”.

Så vad hade den stackaren gjort? Jo, populariserat svensk historia. Han hade blivit off?er för det som Jan Guillou gärna gycklar med: det förkastliga hos författare som skriver böcker som folk vill läsa. Före Lindqvist var den svenska historievetenskapen tråkig. Jag hade funnit den store Erik Lönnroths artiklar så gott som oläsliga. Finländska historiker hade också varnat mig för sina svenska kollegor: dessa ville gärna pressa in sina fakta så att de passade någon teoretisk-akademisk modell. Den “ryska inkvarteringen” 1743-44 passade inte in i den teoretiska modell de hade för hur “Frihetstiden” skulle vara, alltså nämndes denna skandalösa “inkvartering” inte i de akademiska verken. Men Herman hade gjort det!

Jag hade under semestrar i Finland sett på den finlandssvenska kanalen YLE några av hans historieprogram och tyckt de var kul och – framför allt – intresseväckande. Det kan hända att han fick ett och annat namn, årtal eller orsakssammanhang om bakfoten, men han födde hos alla (eller åtminstone hos mig) en nyfikenhet att få veta mer. Och detta har nog varit hans stora insats: han har befriat historieberättandet från den akademiska tvångströjan. Till och med akademiker har nu börjar bli läsbara, till exempel Dick Harrison.

Sveriges kolonier
Nu har Herman kommit med en ny bok, Våra kolonier – de vi hade och de som aldrig blev av (Albert Bonniers förlag), som på samma sätt väcker intresse att få veta mer. Den handlar om Sveriges kolonier, besittningar, besittningar som aldrig blev av och kolonier som aldrig blev av. Det handlar inte bara om New Sweden, Guadeloup och Saint-Barthélemy utan bland annat också om det för mig helt okända svenska försöket att lägga beslag på en del av Spetsbergen för drygt 100 år sedan.

Ett långt och humörfriskt kapitel handlar om hur Sverige 1918, ville införliva Åland med Sverige av strategiska skäl, men, i sann “putinsk” anda, med befolkningens utsatta läge under inbördeskriget i Finland som svepskäl. Historien är intressant också ur den aspekten att den förklarar varför man idag kan köpa tullfritt på båtarna till och från Åland.

Besittning eller koloni?
Intressant är hur Lindqvist klargör skillnaden mellan koloni och besittning. De ovan nämnda amerikanska regionerna var alltså “kolonier” medan bland annat Estland 1561-1721, Trondheim och Bornholm 1658-60, Wismar 1632-1803 var “besittningar”. Finland var aldrig någondera eftersom det var en del av Sverige lika mycket som Sörmland eller Dalarna. Norge var i personalunion 1814-1905.

Några sakfel kunde mina lekmannaögon inte se och inte heller kände jag mig uppfylld av några politiskt inkorrekta nykoloniala ambitioner när jag lagt ihop boken. Jag väntar nu med spänning på vad recensenterna hittar för politiska och sakliga fel. Ty sådana måste man ju hitta i Herman Lindqvists böcker!

  12 kommentarer for “Herman Lindqvist gör historia roligt

  1. Dennis Zackrisson
    2015-08-28 kl. 15:48

    Men Knut, nog var det 1789 det var revolution i Frankrike? 1989 var det, såvitt jag kommer ihåg, bara ett bicentenniumfirande.

    Såg för övrigt en intressant algerisk film på SVT häromkvällen där just detta med “besittning” eller “koloni” spelade en stark bakgrundsroll, nämligen under sent 1950- och tidigt 1960-tal i Frankrike!

  2. Redax
    2015-08-28 kl. 16:34

    Dennis!
    Det blev lite oklart medges. Men boken kom ut 1989, vilket nu förtydligats.

  3. 2015-08-28 kl. 17:30

    Kan man inte som “svepskäl” också ange att ålänningarna röstade för anslutning till Sverige?

  4. Anders Persson
    2015-08-28 kl. 19:57

    Dennis!
    Jag vet inte vilket TV-program du har sett, men eftersom jag var 10 år när det algeriska upproret började och det täcktes väl av Richard Guston i göteborgska GHT så vill jag hävda att problemet var att Algeriet varken ansågs vara “koloni” eller “besittning” utan en del av Frankrike som Bourgogne eller Bretagne. Detta gäller fortfarande vilket förklarar varför man kan handla med euro på franska öar i Karibiska havet eller Indiska oceanen.

    Och har man detta klart för sig så vet man svaret på den kluriga frågan: -Vilket land har längsta gränsen med Frankrike?

    Det är inte Spanien, Italien, Tyskland eller Belgien – utan Brasilen!

  5. Dennis Zackrisson
    2015-08-29 kl. 11:00

    Anders P!
    “Utanför lagen” kallades filmen och sändes i SVT2 onsdag (26/8) kväll. I original Hors-la-loi. Regissören heter Rachid Bouchareb och filmen gjorde “skandal” vid Cannesfestivalen 2010 p g a dess “antifranska” karaktär.

    Sedan bör vi ju vara klara över att det enbart är i Frankrike (och där endast av vissa) som kolonier och/eller besittningar “ansågs” vara “del av Frankrike”. Naturligtvis stöter man på påståendet lite här och var, men anledningen till detta synsätt och hur vissa ser på hur själva karaktärsomvandlingen av ett geografiskt område går till höljer sig alltid i dunkel. Någon annektering “anses” heller inte vara nödvändig, sådant lyfter ju upp det hela i ljuset.

    Att Frankrike skulle gränsa till Brasilien är således en ack så typisk fransk vanföreställning. Men vi kanske alla, innerst inne, döljer en “äkta fransos”?

  6. Anders Persson
    2015-08-29 kl. 12:11

    När man i boken läser de upprörande sidorna om de tätt packade slavskeppen associerar man omedelbart till dagens flyktingbåtar på Medelhavet. Likaså när Herman berättar hur kolonialmakterna, för att underlätta slavjakten, uppmuntrade konflikter mellan de svarta stammarna. Är det inte detta som ”vi” gjort i Irak, Afganistan, Libyien och Syrien?

    En bra intervju med Herman finns här.

  7. Anders Persson
    2015-08-30 kl. 18:55

    Dennis Z!
    Nu är det så att Franska Guayana är en del av Frankrike lika mycket som Nordmandie. Man kan handla med euro där t ex. Och dess gräns emot Brasilien är längre än någon annan av Frankrikes gränser. Så det var inget skämt från min sida.

  8. Dennis Zackrisson
    2015-08-31 kl. 7:41

    Ja, och så länge guayanerna är lika nöjda som fransmännen är det väl inte mycket att säga om det heller.

  9. 2015-08-31 kl. 10:31

    “Anses” är ordet, sa Bull. Passivformen är viktig. För det kanske också spelar en roll vem som anser.

    Beträffande Algeriet var det nog majoriteten som ansåg fram till 1945. Men när franskt flyg bombade en demonstration som krävde medborgerliga rättigheter för muslimer blev anseendet alltmer ensidigt.

    Och när sedan franska nationalförsamlingen gång på gång vägrade att ens ge muslimerna den sjundedels rösträtt (eller liknande) som regeringen hade föreslagit blev det allt tunnare med anseendet hos den algeriska majoriteten.

    För övrigt, beträffande Lindqvist, så vet jag inte mycket om honom – mer än att när TV ca 1992 visade en film om Spanien som han hade gjort ropade min spanska fru ungefär en gång varannan minut “Men det är ju lögn!”. Filmens uppenbara syfte var att visa svenskarna hur bra man hade det i Spanien, tack vare EU. Något som inte stämde med min frus släkts verklighet.

    Det är väl så med Lindqvist att han som den kvällstidningsjournalist han i grund och botten är inte vill kolla upp en bra historia – den kan ju vara fel.

  10. Bengt Svensson
    2015-09-01 kl. 7:29

    Jag håller med Jan Wiklund om Herman Lindqvist som politisk reporter. Som pariskorrespondent för SR var han ensidigt borgerlig och anti-Mitterand och propagerade senare rätt enfaldigt och okritiskt för svenskt inträde i EU. Vet dock inte om dagens svenska radio- och TV-korrar är bättre.

    Som historieberättare tycker jag däremot om honom. Men vad som är vår sanna historia, och hur den ska presenteras kan ju diskuteras. Jag gillade Gustav Vasas äventyr i Dalarna från folkskolans läsebok och blev besviken, när långt senare gymnasieläraren förklarade att det var bluff och båg, som kokats ihop på kungens uppdrag. Så vad sysslade Gustav V då med däruppe i Dalarna, och who cares?

    På närmre håll i min barndoms skog finns en “ättestupa”. Det var förstås mycket roligare på den gamla goda tiden att kånka iväg 3 km genom oländig terräng med farfar för att hiva honom utför ett stup, när han fått halsfluss eller en propp i hjärnan i stället för att bara låta honom ligga och självdö där hemma.

    Är det inte mängden av liknande fantasifulla berättelser som utgör grunden för “nationen”, och är det inte därför de tillkommit?

  11. 2015-09-01 kl. 8:16

    Jag kanske minns fel (det händer någon enstaka gång) men jag har för mig att Herman L i någon krönika i Aftonbladet kallade Israel för “världens mest rasistiska land” – men klarade sig undan med det utan att bli offentligt avrättad av Israellobbyn.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.