Herman Lindqvist gör historia roligt

herman-lindqvist

I slutet av 1990-talet hade tidskriften Folkets historia en serie intervjuer med olika historieförfattaren. Jag hade äran att medverka i nr 4/97. Bland de frågor jag hade att ta ställning till var hur jag såg på Herman Lindqvist. Jag hade varit borta från Sverige sedan 1991 och kände bara Lindqvist som rolig kåsör och engagerad utrikeskorrespondent. Innan jag lämnade Sverige hade jag läst hans första försök som populärhistoriker: boken om franska revolutionen, som kom ut 1989.

I utlandet fick jag på omvägar höra att han sedan givit sig på Sveriges historia i radio och TV-program och också inlett en serie böcker i ämnet. Eftersom han i denne serie (Frihetstiden) vågat ta med den “ryska inkvarteringen” i Sverige 1743-44, något som alla väluppfostrade historiker undvikit, kunde jag inte undgå att i intervjun för Folkets historia lägga ett positivt ord för honom.

Jag märkte redan på intervjuarens tonfall (intervjun skedde delvis per telefon) att jag sagt något fel. Eller som det hette i en populär nordisk TV-frågetävling “Trekampen” för femtio år sedan: Domaren säger att svaret är fel. Jag hade sedan under några år dåligt samvete för att jag uttalat mig positivt om någon som alla mina ideologiska bröder och systrar ansåg vara en “tom bluff”.

“Stoppa Lindqvist!”
Men när jag 2001 återkommit till Sverige hårdnade min inställning. Nu “kom jag ut” som Herman Lindqvist-anhängare. Ty i moderata eller liberala Norrköpings Tidningar förklarade deras kulturchef att “Herman Lindqvist måste stoppas”. Samtidigt häcklades han nästan varje söndag i radions “Godmorgon Sverige”.

Så vad hade den stackaren gjort? Jo, populariserat svensk historia. Han hade blivit off?er för det som Jan Guillou gärna gycklar med: det förkastliga hos författare som skriver böcker som folk vill läsa. Före Lindqvist var den svenska historievetenskapen tråkig. Jag hade funnit den store Erik Lönnroths artiklar så gott som oläsliga. Finländska historiker hade också varnat mig för sina svenska kollegor: dessa ville gärna pressa in sina fakta så att de passade någon teoretisk-akademisk modell. Den “ryska inkvarteringen” 1743-44 passade inte in i den teoretiska modell de hade för hur “Frihetstiden” skulle vara, alltså nämndes denna skandalösa “inkvartering” inte i de akademiska verken. Men Herman hade gjort det!

Jag hade under semestrar i Finland sett på den finlandssvenska kanalen YLE några av hans historieprogram och tyckt de var kul och – framför allt – intresseväckande. Det kan hända att han fick ett och annat namn, årtal eller orsakssammanhang om bakfoten, men han födde hos alla (eller åtminstone hos mig) en nyfikenhet att få veta mer. Och detta har nog varit hans stora insats: han har befriat historieberättandet från den akademiska tvångströjan. Till och med akademiker har nu börjar bli läsbara, till exempel Dick Harrison.

Sveriges kolonier
Nu har Herman kommit med en ny bok, Våra kolonier – de vi hade och de som aldrig blev av (Albert Bonniers förlag), som på samma sätt väcker intresse att få veta mer. Den handlar om Sveriges kolonier, besittningar, besittningar som aldrig blev av och kolonier som aldrig blev av. Det handlar inte bara om New Sweden, Guadeloup och Saint-Barthélemy utan bland annat också om det för mig helt okända svenska försöket att lägga beslag på en del av Spetsbergen för drygt 100 år sedan.

Ett långt och humörfriskt kapitel handlar om hur Sverige 1918, ville införliva Åland med Sverige av strategiska skäl, men, i sann “putinsk” anda, med befolkningens utsatta läge under inbördeskriget i Finland som svepskäl. Historien är intressant också ur den aspekten att den förklarar varför man idag kan köpa tullfritt på båtarna till och från Åland.

Besittning eller koloni?
Intressant är hur Lindqvist klargör skillnaden mellan koloni och besittning. De ovan nämnda amerikanska regionerna var alltså “kolonier” medan bland annat Estland 1561-1721, Trondheim och Bornholm 1658-60, Wismar 1632-1803 var “besittningar”. Finland var aldrig någondera eftersom det var en del av Sverige lika mycket som Sörmland eller Dalarna. Norge var i personalunion 1814-1905.

Några sakfel kunde mina lekmannaögon inte se och inte heller kände jag mig uppfylld av några politiskt inkorrekta nykoloniala ambitioner när jag lagt ihop boken. Jag väntar nu med spänning på vad recensenterna hittar för politiska och sakliga fel. Ty sådana måste man ju hitta i Herman Lindqvists böcker!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.