Planeten Merkurius behöver inte mer än 88 dagar och lika många nätter för att tillryggalägga ett varv kring solen. Vår egen jord, planeten Tellus, rundar i sin tur Moder sol på ungefär 365,25 dygn, medan pysslingen Pluto – som nyligen förlorat sin planetstatus – kräver hela 248 år för sitt vidlyftiga sol-race.

De enorma differenserna ger en antydan om att svalgen mellan stort och smått i vårt solsystem minst av allt är försumbara. Men faktum är att avstånden till samtliga kända planeter – med ett signifikativt undantag – kan beräknas med ett enkelt konstgrepp. Så här går det till:

Vi inleder med att definiera det genomsnittliga avståndet mellan oss själva och solen högt uppe i det blå som en astronomisk enhet (AE). Det betyder att den astronomiska enheten är 149,60 miljoner km eller, skrivet på ”vanligt” sätt, 149.600.000 km. Mätt med våra jordiska mått är detta en aktningsvärd distans. Till exempel blir avståndet från Askersund till Jönköping tvärsöver sjön Vättern inte större än 0,00000084 AE (i runda tal), och ett varv runt ekvatorn är inte längre än 0,00027 AE.

Efter denna inledande manöver riktar vi all vår uppmärksamhet mot den, tillsynes, så oskyldiga siffer-serien 0, 3, 6, 12, 24, 48, 96, 192 och 384. Var och en som inte lider av åttonde gradens sifferblindhet märker omedelbart att alla tal i denna serie, frånsett 0:an och 3:an, är exakt dubbelt så stora som det närmast föregående. Vi adderar sedan talet 4 till samtliga termer i vår niofaldiga svit och kan därmed skriva 4, 7, 10, 16, 28, 52, 100, 196 och 388. Sist och slutligen dividerar vi på enklaste sätt vart och ett dessa tal med 10 och får resultatet 0,4, 0,7, 1,0, 1,6, 2,8, 5,2, 10,0, 19,6 samt 38,8.

Det märkliga är nu att dessa nio tal med förbluffande stor noggrannhet ’mäter’ avstånden – uttryckta i astronomiska enheter (AE) – mellan solen och hela nio av planeterna. Om vi kallar de just beräknade avstånden för B-avstånd (B som i Beräknat avstånd) och de verkliga avstånden mellan solen och dess vapendragare för V-avstånd (V som i Verkligt avstånd), så erhåller vi denna fascinerande tablå:

[table id=17 /]

Upptäckten av detta besynnerliga rymdfenomen gjordes av en tysk astronom vid namn Johann Titius och tillkännagavs första gången 1766. En av Titius’ landsmän, Johann Elert Bode, kom därefter att fila på de matematiska detaljerna, och numera talar vi därför om Titius-Bodes astronomiska lag. Något så lättbegripligt som denna lag är svårt att tänka sig.

”Men sakta i backarna!” utbrister nu alla kritiskt sinnade läsare i när och fjärran. ”Detta kan rimligtvis inte stämma. Anno 1766 hade ju vare sig Uranus, Pluto eller någon av småplaneterna i asteroidbältet upptäckts – och vart har Neptunus tagit vägen i Titius & Bode-versionen?”

”Lugn i stormen!” svarar jag. En direkt följd av Titius’ och Bodes insatser råkade faktiskt bli att en rad framstående astronomiska observatörer – de så kallade Himmelspoliserna i Lilienthal – ryckte ut med teleskopen i högsta hugg och genast började leta efter den ’saknade’ vandringsstjärnan i det mystiska 2,8-området. På så vis fann man asteroiderna Pallas, Juno och Vesta. Den största småplaneten, Ceres, påträffades dock av italienaren Giuseppe Piazzi på medelavståndet 2,77 AE från solen – se vidare min tabell här ovan! Att sedan jätte-klumpedunsen Uranus – som upptäcktes av William Herschel år 1781 – och även 1930-årsfyndet Pluto, stämmer in i himlakören får väl betraktas som ren bonus.

Sant är förstås, det tvingas jag vidgå, att järn- och kiselklossen Neptunus bryter mönstret och hamnar utanför Titius/Bode-ramen. Själv misstänker jag att Neptunus är en planet som inte finns. Jag tror att Neptunus vid närmare påseende är en kosmisk hägring. Någon som vågar slå vad?

Föregående artikelCARL BILDT, GEORGIEN OCH SANNINGSHALTEN
Nästa artikelEn lekande gosse på havsstranden
Mats Parner
Mats Parner är pensionerad matematiklärare, skribent, motinslöpare och bosatt i Karlstad.

1 KOMMENTAR

  1. Detta påminner mig om en av mina favoritkuggfrågor: -Vilken planet är för det mesta närmast Neptunus?

    Kanske svarar ni Uranus, eller om ni vill ha kvar Pluto som planet, väljer den planeten som varande närmast Neptunus det mesta av tiden?

    Men svaret är faktiskt Merkurius. Dess avstånd till Neptunus (på 30 AE avstånd) varierar mellan 30.4 och 29.6 AE. Avståndet till Uranus varierar mellan 11 och 49 med samma medeltal 30. Dock är tiden då Uranus befinner sig på avstånd från Neptunus mellan 30 AE och 49 AE längre än mellan 11 AE och 30 AE.

    Detta har jag använt i min meteorologiundervisning för att förklara varför perturberade prognoser i ett sk. ensemblecluster är en aning sämre än icke-perturberade – men det är en annan historia.

    Enligt Titus-Bodes lag borde nästa planet, efter Pluto, ligga på 77 AE:s avstånd. Och ser man på! På 76 AE:s avstånd träffar vi på småplaneten Sedna i Kuiperbältet https://sv.wikipedia.org/wiki/90377_Sedna

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.