I en bok som jag sitter och läser nu kan man på sidan 20 läsa ett brev från socialdemokraterna i Malmö till sina meningsfränder i Danmark:
”Politiska flyktingar, i saknad av existensmedel, har den senaste tiden ständigt kommit hit till Malmö och söker arbete eller tillfällig hjälp. Den finansiella hjälp i har kunnat lämna har vi inte sökt dra oss undan från, men denna hjälp betyder inte så mycket om inte dessa personer samtidigt skaffar sig någon sysselsättning.”
Men danskarnas ekonomiska möjligheter var inte bättre. I boken kan jag läsa hur mängder av flyktingar drev fram och tillbaka över gränserna mellan Sverige, Norge och Danmark. En hel del av dem drabbades av tuberkulos eller andra sjukdomar. Några fick tas in på sanatorium.
Mot slutet av året blev situationen direkt katastrofal. De danska socialdemokraterna fick ett nödrop från partikamraterna i Göteborg om att på grund av den stora tillströmningen av flyktingar hade resurserna tömts ut och man kunde inte hjälpa mer. Göteborgarna bad danskarna inte skicka över fler flyktingar.
Politiska flyktingar
Boken är av Hans Björkegren och heter Ryska posten – de ryska revolutionärerna i Norden 1906-17 (1985) och handlar om de tusentals, kanske tiotusentals flyktingar från Tsarryssland som efter den första revolutionen 1905 kom till Sverige. Bara i Stockholm fanns det ett tag nästan 10 000 av dem! En del stannade länge, andra bara en kort tid. Bland de senare finner vi så gott samtliga ledare i det kommande Sovjetunionen: Lenin, Stalin, Bucharin m fl.
Björkegrens bok är unik eftersom de skildringar som finns av ryska revolutionen 1905-21 av språkliga skäl, okunnighet i svenska, varit oförmögna att tillgodogöra sig de historiska arkiven i Sverige, t ex säkerhetspolisens arkiv.
En av de få böcker, förutom Björkegens, som t ex beskriver hur Stalin förhörs av polisen i Klara våren 1906, finns i den 1941 utkomna biografin av professorn i rysk historia Anton Karlgren. 1986 skrev jag utifrån dessa källor en skröna i Dagens Nyheter om hur Stalin, om han velat, kunnat söka politisk asyl i Sverige. Eftersom hans enda borgerliga profession hade varit meteorologassistent spekulerade jag i att han skickats till SMHI, som just då hade sitt högkvarter inte långt från Klarapolisen. Hade det skett hade Stalin gått i pension från SMHI 1944!
Trots att jag höll mig till sanningen kom mina författartalanger ändå att medföra att en del DN-läsare suggererades att tro att Stalin verkligen jobbat på SMHI! Så sent som på 90-talet kontaktade Stefan Lindgren mig om en artikel som figurerade i Jeltsins Ryssland att Stalin verkligen jobbat på SMHI!
Tillbaka till Björkegrens bok
Ett 100-tal sidor in i boken känns det som om historien upprepar sig när man läser om hur dessa flyktingar bemöts av det svenska civilsamhället och dess polisiära myndigheter. Det känns som att inget förändrats på 110 år!
Men rent övernaturligt blir det när man läser ett brev från slutet av 1914 skrivet av Alexandra Kollontaj (legendarisk bolsjevik och senare Sovjetunionens ambassadör i Stockholm). Hon är just utsläppt från Långholmen:
”Jag skulle tro att man bäst lär känna ett lands sanna karaktär och anda genom att studera fängelseväsendets praktiskt. Trots att det kan verka paradoxalt är det just tack vare min senaste upplevelse som jag har lärt känna de finaste sidorna av Sverige.”
Om hon finge välja mellan fängelserna i olika länder skulle hon fastna för de svenska, i synnerhet Långholmen, en ”mönsterinstitution inom den moderna fångvården”.
”Svensk pjoskighet”
Vi hoppar över hennes långa beundrande skildring av svensk fångvård 1914 och går till hennes intryck när hon under poliseskort anlände till Malmö. De två dygnen i centralfängelset fick henne att lida ”alla helvetets kval” men personalen var human. Hon hade räknat med att bli bemött med någon slags ”tysk” eller ”rysk” arrogans. I stället blev hon omhändertagen av kvinnliga fångvaktare som var hyggliga och medkännande som ”barmhärtighetssystrar”. Där hon väntat sig oförskämda, underofficersaktiga kommandon, hån och grovheter – behandlades hon med tålamod, förståelse och ”något som liknade vänlighet”.
Så, det faktum att svenskar är alltför pjoskiga och hänsynsfulla emot asylsökande flyktingar verkar vara en berättigad anklagelse inte bara i våra tider …
