Text: Richars Drake


George R Leighton, Harper’s redaktör 1932–1944, ansvarade för publiceringen i september 1939. Han återberättade historien om Beards betydelsefulla artikel i en essä, ”Beard and Foreign Policy”, 1954. Samarbetet mellan Leighton och Beard på Harper’s hade börjat 1932 när Leighton värvade honom som skribent för tidningen. Då var Beard den mest berömde och inflytelserika historikern i landet. Han hade då skrivit om pengarnas makt över politiken både inrikes och utrikes sedan hans studie ”An Economic Interpretation of the Constitution of the United States” kom 1913. 1930-talets depression ökade hans radikalism. Han fördömde med ökad styrka den amerikanska företagskapitalismens misslyckande att skapa ett säkert och anständigt liv för människorna här. En stor krets av beundrande läsare fann en övertygande förklaring till landets plågor under ett fruktansvärt decennium.

Beard stötte också bort folk, nästan alla ledstjärnor i Rooseveltadministrationen. I början stödde han New Deal, men kom sedan fram till att det mera var ett sätt att undvika den totala omorganisation av den amerikanska ekonomin som var nödvändig för att omforma landet från oligarki till demokrati. Utöver detta hade presidenten börjat föra en ny utrikespolitik som, enligt Beard, skulle leda till ett permanent krig för imperium, vilket var huvudfrågan i ”Giddy Minds and Foreign Quarrels”.

Leighton beskrev ursinnet som artikeln väckte. ”Smädelserna flödade över Beard” skrev han. Beard avskydde nazisterna för deras djävulska filosofi och mordiska våld, men trodde ändå att ett moraliskt korståg för demokrati bara skulle ske i propagandan. Som vanligt doldes de avgörande krigsfrågorna bakom moln av ideal i officiella amerikanska uttalanden. Segern över nazisterna skulle bara vara en bisak till Washingtons övergripande mål. Beard beskrev det verkligt avgörande i kriget; att befästa imperiet: ”Amerika ska bli som Rom i den antika världen”. Hans essä är Kassandra-versionen av det ”The American Century”-argument, som nära två år senare presenterades av Henry Luce i en ledare i Life och därefter ständigt hörts i alla glada nyheter om Amerikas oumbärlighet som ledare och framtvingare i världspolitiken.

”Giddy Minds and Foreign Quarrels” är viktig läsning idag som en profetisk varning om en trolig utveckling till en moralisk och ekonomisk bankrutt för en utrikespolitik baserad på en trosviss interventionism ropande på amerikanskt militärt skydd av en global kapitalistisk ordning. Den finns på harpers.org/archive.

För att till fullo förstå artikeln bör den läsas i ljuset av två grundläggande böcker om amerikansk utrikespolitik; The Idea of National Interest – An Analytical Study in American Foreign Policy och The Open Door at Home – A Trial Philosophy of National Interest. Båda kom ut 1934.

The Idea of National Interest kom först. Beard menade att amerikansk historia hade utvecklats under fast ledning av samarbete mellan dess förhärskande ekonomiska grupper och regeringen i Washington. Ur detta arrangemang följde naturligt landets utrikespolitik. Amerika förblev troget sina grundares tankearv ända fram till i dag. Han fann mer än hundra tillfällen när det nationella intresset krävde intervention i främmande länder. Sådana operationer hade ett ekonomiskt motiv. Tesen, som han kallade ”formeln” för att förstå amerikansk utrikespolitik, var att det ekonomiska bytet utomlands var mest avgörande för en amerikansk krigsinsats.

I The Open Door at Home försökte Beard tänka fram en utrikespolitik, som befrämjade det verkliga nationalintresset; att främja välmående och säkerhet för det amerikanska folket. Landets nuvarande sätt att ta sig an resten av världen utvecklades i en rak linje från den Open-Door-politik som formulerades vid tiden för spansk-amerikanska kriget som ett redskap för att exploatera efterblivna länder genom amerikansk militär och ekonomisk kraft utan problemen och farorna med gammaldags kolonialism. Den politiken fungerade utmärkt som ett schema för berikande av nationens ekonomiska elit men hade också gjort det amerikanska folket sårbart för de dubbla hoten från militarism och imperialism.

Därför beräknade Beard kostnaderna för fortsatt Open Door-politik i två potter. Den första rörde skatteökningar för militära tvångsmedel. Den andra gällde att regeringens prioriteringar utomlands slog hårt mot den amerikanska arbetarklassen. Han skrev att ”det skulle bli rörelser bland tillverkningsindustrier att flytta från områden där löner är höga, sociallagarna striktare och fackföreningarna starkare till efterblivna områden med låga löner, svaga sociala skydd och oorganiserad arbetskraft”. För att förhindra samhällelig upplösning, vilket sannolikt skulle följa på utflyttning av tillverkningen, såg Beard det nödvändiga att amerikanskt kapital investerades i hemlandet där miljoner människor fortsatt led under fattigdom, undernäring, sjukdomar, hemlöshet och analfabetism. Han förtjänar en plats i främsta ledet av kritiker till ekonomisk globalisering.

Här, i dessa två böcker från mitten av 1930-talet, finns den ekonomiska grunden till argumenten mot krig i ”Giddy Minds and Foreign Quarrels”. Roosevelt porträtteras som en karismatisk ledare, unik i sitt presidentskap för sin förmåga att beröra det amerikanska folkets känslor. 1938 inser han till slut att New Deal-politiken misslyckats med att vända depressionen. Misslyckandet var en följd av att företagskapitalismen behövde ersättas med verklig ekonomisk demokrati och inte stärkas med Roosevelt-reformer. Ovillig att gå till roten med orsakerna till depressionen vände Roosevelt blicken utrikes som en avledning från den ihärdiga eländigheten hemmavid när han putsade upp Woodrow Wilsons kampanj att göra världen säker för demokratin. I stället förutsåg Beard en framtida USA-dominerad världsordning där demokrati betydde frihet för företag, banker och finanshus att göra som de behagade med effekter för de undertrycka som han profeterat om fem år tidigare i The Open Door at Home.

Efterföljande forskning har bekräftat Beards tes om andra världskrigetss ekonomiska karaktär. Fem forskare är särskilt betydelsefulla för förståelsen av denna vetenskapliga process. Vi börjar med Alan S Milward. I War, Economy and Society 1939–1945 (1977) tolkas konflikten till en ekonomisk händelse som, med klarast historiska tydlighet, blir bestämmande för hur produktivkrafterna i världen organiseras under amerikanskt ledarskap. Mera nyligen har detaljer i Washingtons krigsplanering för global ekonomisk överhöghet kommit i skarpt fokus i Patrick J Hearden Architects of Globalism: Building a New World Order During World War II (2002), Christopher Layne The Peace of Illusions: American Grand Strategy from 1940 to Present (2006), Benn Stile The Battle of Bretton Woods: John Maynard Keynes, Harry Dexter White, and the Making of a New World Order (2013), och Stephen Wertheim Tommorow the World: The Birth of US Global Supremacy (2020). Genom att skapa de ekonomiska understrukturerna för det Amerikanska Århundradet började regeringsanställda och företagsledare arbeta redan före Pearl Harbor och fortsatte ihärdigt med detta genom hela kriget.

Att veta detaljerna från dessa möten på toppnivå var inte nödvändigt för Beard när han kände igen konturerna av krigets ekonomiska slutstation. Det räckte att läsa i tidningarna om Bretton Woods-konferensen juli 1944 då 730 delegater från 44 allierade länder förhandlade i 3 veckor och reglerade det internationella monetära och finansiella systemet. Hans pålitligaste källa till information om konferensen var magasinet The Progressive, vilken han hyllade som den enda amerikanska publikationen med en ärlig krigsrapportering. All annan media karaktäriserades hånfullt som propagandakontor för Washington.

The Progressive bad ekonomiprofessor Walter A Morton, expert på internationell bankrörelse vid University of Wisconsin, att analysera resultaten från Bretton Woods-konferensen. Han fokuserade på IMF och en annan enhet, vilken snart skulle benämnas Världsbanken. Även om Morton tyckte de uppsatta målen för konferensen var lovvärda i teorin oroade han sig för hur dessa två institutioner skulle styras. För honom såg det ut som USA, huvudgrundaren till hela Bretton Woods-programmet, skulle ta hand om dess operationer med de andra länderna som tjänare i varierande utsträckning. Amerikanskt egenintresse, marknadsfört som det goda i det
internationella samhället, skulle då bestämma dagordningen. Sådana framtidsutsikter fyllde Morton med fruktan. Under odemokratiskt styre ”kunde Bretton Woods-systemet bli ett instrument för förtryck att använda för exploatering av svagare folk och att främja inflation genom okontrollerad kreditexpansion och till slut skapa internationellt hat och illvilja”, skrev han.

Beard delade Mortons oro och blev ytterligare skrämd av den imperialistiska roll USA skulle inta i efterkrigsvärden. Han såg att Bretton Woods-programmet skulle framföda ett nytt, förbättrat system för ekonomisk imperialism över de ekonomiskt efterblivna folken på jorden genom de kontrollmaskinerier IMF och Världsbanken skulle skapa. Med kraftigt ökad militärekonomisk styrka under kriget skulle USA dominera världen hade han skrivit redan i ”Giddy Minds and Foreign Quarrels”. Eufemistiskt tal om samarbete mellan Amerika och dess allierade skulle användas vid högtidliga tillfällen men Beard visste från sina historiestudier att imperier inte tillät verklig likställdhet. USA:s nyvunna imperium skulle följa en hegemonisk utveckling genom samma faser av nedgång och fall som dess föregångare.

Om någon ekonomisk skribent i dag ger röst åt Beards oundgängliga oro för Bretton Woods-systemet, såväl som dess globaliseringsinspirerade moderniseringar, är det Michael Hudson. Super Imperialism: The Economic Strategy of the American Empire kom 1972 och anklagade IMF och Världsbanken för att driva nedbrytande ekonomiska program för skuldtyngda länder. Boken ger också bakgrundsinformation, väsentlig för att förstå ursprunget till efterkrigstidens ekonomiska ordning och betydelsen av den krigstida kopplingen mellan företag och regering i den militära planeringen. USA:s utrikespolitik och dess ständiga krig kan inte förstås utanför sambandet mellan företagens kapitalistiska ideologi och avgörande intresse (för att använda Beards term) för landets ekonomiska rov utomlands. Nya upplagor av boken kom 2003 och hans senaste bok är The destiny of Civilization: Finance Capitalism or Socialism (2022).

I en intervju för Counterpunch Radio 15 juli i år gjorde Hudson en sammanfattning för Eric Draitser av den ekonomiska ödeläggelse det USA-dominerade IMF åstadkommit sedan dess skapelse för nästan åttio år sedan. De fortsatta plågorna från neoliberala förbättringar av den ekonomiska maktstrukturen i den samtida globaliseringen har bringat världen till nya djup av elände med mer att vänta. I det specifikt amerikanska fallet fanns i Hudsons redogörelse ekon från Beards anklagelser i The Open Door at Home om globaliseringen som ett slagträ med den avindustrialisering som för arbetarklassen saboterat trygga arbeten och löner man kan leva på. Vidare kan det härledas från Hudsons övergripande argumentering om effekterna världen över av ekonomisk globalisering att de växande klyftorna mellan rika och fattiga skapar en för krig och vår tids terrorism främjande omgivning.

Kriget Hudson diskuterade i intervjun är det i Ukraina. Han talade om ekonomiska sanktioner mot Ryssland och de svåra effekter de får i Europa, Afrika, Asien och Latinamerika. Priserna på energi och mat klättrar utom räckhåll för konsumenterna. Pengar kan alltid sparas på det föregivet nyliberala sättet via devalvering av arbetskraftskostnaden men bara med hög risk för instabilitet i många samhällen. Oavsett risken för andra kunde några amerikaner tjäna på försäljningen av sin egen olja och spannmål. Sådana amerikanska profiter kunde endast bestå kortsiktigt. Som alltid – sedan Bretton Woods – kunde långsiktiga vinster bara komma från det kontinuerliga underhållet av det amerikanska imperiet, det enda av Washington tillåtna att existera i vår prisade regelbaserade ordning. Den vida berömda Wolfowitz-doktrinen från 1992 underströk detta med sina avskräckande ord för varje land som övervägde en utmaning av USA:s ledarskap i världen. Det följer av logiken i denna doktrin att Putin inte är den ende som har en agenda i Ukraina. Vi har också en agenda där. Det är den som Beard beskriver i passagen från ”Giddy Minds and Foreign Quarrels” där han betraktar USA som omfamnar det kejserliga ansvaret för ett nytt Rom.


Vinjettbilden är klippt ur en artikel i New York Times

Richard Drake innehar Lucile Speer forskarstol i politik och historia vid universitetet i Montana. Bland hans publikationer märks Charles Austin Beard: The Return of the Master Historian of American Imperialism och The Education of an Anti-Imperialist: Robert La Follette and U.S. Expansion

Länk till originalartikeln i Counterpunch

Föregående artikelHur USA nu krossar Europas ekonomi
Nästa artikelNordstream-sprängningarna är högst sannolikt en USA-PSYOP

2 KOMMENTARER

  1. En sån här artikel, som är på en hög teoretisk nivå, skulle må väl av konkreta exempel på vad IMF, Världsbanken och annat som nämns, och deras handlande betyder för olika länder. Liksom konkreta exempel på kopplingen mellan USA:s ekonomiska intressen och utrikesagerande. Både lindelof.nu och andra webbsidor har publicerat flera artiklar liknande denna som säkert ger en riktig beskrivning, men inte gör saken klarare för mig och fr a inte är användbart i den antiimperialistiska kampen på basplanet.

  2. Ulf N!
    Nja, jag vet inte om den teoretiska nivån är särskilt hög i artikeln, som ju mest är en litteraturlista för orientering om de ekonomiska motsättningarna i den era, som just löper in i nya banor med ökande imperialistiska småkrig här och var runt om denna värld, i spänd avvaktan på den lite större urladdningen. Men det är klart, det är inte helt lätt att tillämpa artikelns hänvisningar för ledningen av ”den antiimperialistiska kampen på basplanet”. Se den mera som några lästips för att öka kunskapen om hur imperialismen fungerar. Och kunskap är väl också bra att bygga kampen på?

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.