Historien är full av gåtor. Dokumentation saknas eller är ofullständig. Vi vet inte alltid vad som låg bakom olika avgörande beslut.
Men ibland är ”gåtorna” skapade av oss själva. Genom att förtiga viktiga, men obekväma fakta, kan vi få naturliga och självklara historiska skeenden och personligheter att framstå som ”gåtfulla”.
Jag har just sett Fredrik Lindströms program om Finland och Sverige i hans serie ”Tänk om…”
Den innehåller en blandning av spirituella reflektioner, korrekta och inkorrekta historiska fakta. Så t ex låg gränsen till Ryssland 1808 längre till väster än vad som visas, inte vid Ladoga i Karelen utan i Savolax. Konflikterna på Irland har inte gällt språket utan politiken mm mm.
Men allvarligare är att Lindström skapar, eller snarare vidmakthåller, ”gåtor” genom att förtiga viktiga fakta.
Ett stort nummer görs, med rätta, av Sveaborgs kapitulationen våren 1808, under dess duglige kommendant Carl Olof Cronstedt. Jag skriver ”duglig” ty det han gjorde, skedde inte därför att den ryske motståndaren pratade omkull honom, som någon historiker får Lindström att tro, utan därför att Cronstedt ansåg att han handlade i, vad man idag kallar ”det allmännas bästa”. För att förstå Cronstedt måste vi se på förhållandena mellan Ryssland och Sverige genom tiderna i synnerhet under 1700-talet.
Svensk-ryska krig
1700-21 hade Peter den Stores Ryssland anfallit och erövrat halva dåtida Sverige. Men i freden in Nystad 1721 hade han av Finland bara behållit Ingermanland och halva södra Karelen (Viborg-Sortavalaområdet), detta som skydd för sin nya stad St Petersburg.
1741 sökte Sverige genom ett anfallskrig återta de förlorade områdena. Detta krig sköttes verkligen av inkompetenta svenska generaler och förlorades. Ryssland ockuperade återigen hela Finland, men behöll vid freden i Åbo 1743 bara delar av Savolax (Nyslott/Savonlinna).
1788 gjorde Gustav III ännu ett inkompetent försök att anfalla Ryssland. Tack vare tur med vädret (Viborgska gatloppet och segern vid Svensksund) och världspolitiken (franska revolutionen) slöts fred med Ryssland utan några landavträdelser.
När Ryssland 1808 anfaller Sverige är det inte, som Lindström antyder, för att erövra Finland, utan att på Napoleons order tvinga Sverige ut ur alliansen med Storbritannien. Som den i programmet (alltför lite) intervjuade finländske professorn Matti Klinge påpekar, var det erövringen av Sveaborg som var den för ryssarna stora segern.
Hade Klinge tillåts säga mer hade han förmodligen påpekat att Sveaborg icke alls var defensivt tänkt, utan offensivt. Det var ingen speciell fest i St Petersburg när resten av Finland erövrats. Varför?
Överklassen ville bli ”ryssar”
Jo, ryssarna var inte speciellt intresserade av detta glest befolkade land med skogar och sjöar. De som var intresserade av att bli erövrade var dess svenskspråkiga överklass. Som Herman Lindqvist skrev i Aftonbladet 2009.
Då den ryska armén närmade sig det svenska Finlands huvudstad Åbo, stod biskopen Jakob Tengström och landshövdingen Knut von Troil bugande vid stadsporten och visade vägen till det uppvärmda slottet och de dukade borden. Vad Tengström och von Troil gjorde blev stilbildande för hur makten uppträdde i alla andra städer då ryssarna kom.
Historiker har efteråt påstått att det var Tengströms och von Troils ’sansade och kloka beteende’ som gjorde att ryske tsaren senare var så mild mot Finland och gav landet inre autonomi. Det är nonsens. Då ryssarna nådde Åbo hade tsaren proklamerat att ’Finland för all framtid skulle höra till Ryssland’ och i det ögonblicket var det inget som sa att inte detta krig skulle sluta som alla andra, nämligen med att Sverige återtog Finland.
Den svenska överklassen var sedan länge inställd på att göra St Petersburg till sin huvudstad istället för Stockholm. Det var i St Petersburg man kunde leva flott, göra karriär och få hjälp med att hålla underklassen i schack.
Folket i Finland gjorde motstånd
Av samma skäl, ville det vanliga folket i Finland inte komma under ryskt välde och inledde ett gerillakrig. Lindqvist:
I synnerhet en nyutgiven bok, ”1808: Gerillakriget i Finland” av Anders Persson, pekar på en annan faktor som blev avgörande för Finlands framtid. Persson är en av de få som på djupet skrivit om de finska böndernas motstånd mot den ryska invasionen. Då herrskapen såg framemot lysande affärer och goda karriärmöjligheter i S:t Petersburg väntade sig de finska bönderna ingenting annat än livegenskap och förtryck. Alltså gjorde de blodigt motstånd.
Att svenska högreståndspersoner, födda på båda sidor om Bottenhavet, ville lämna Sverige och bli medborgare i Ryssland, och finländska småborgare och bönder ville bevara Sverige och stanna kvar som dess medborgare, var givetvis en svårsmält tugga för historikerna i bägge länderna, men mest för de svenska historikerna.
Men känner man till dessa enkla fakta: de finska bönderna gjorde motstånd mot en hotande rysk livegenskap och den svenska överklassen såg sina klassintressen bäst representerade i Tsar-Ryssland, så framstår Cronstedts agerande 1808 som helt naturligt.
Cronstedts problem 1808 var inte någon psykologisk krigföring från den ryske motståndaren, utan hur han själv skulle kunna bedriva psykologisk krigföring emot den egna besättningen, sina egna soldater.
Vidareläsning:
& Om berättigat finländskt missnöje med Sverige.
& Gustav III:s anfallskrig 1788-90.
& Gustav III, en mästare i propaganda
& Anders Björnssons inlägg efter en intressant artikel av Axel Odelberg
& Skuggan från Ryssland präglar svensk försvarsdebatt
& Vill Ryssland idag erövra Finland?
& När Ryssland 1809 verkligen hade chansen att erövra Sverige – men avstod
