Högt över havet. Så övergav Sverige alliansfriheten

Sveriges statsminister Magdalena Andersson och Finlands statsminister Sanna Marin träffades i Helsingfors i början av mars. (Beskuren bild från Huvudstadsbladet av Roni Rekomaa/Lehtikuva)

Sanna Marin knuffade Sverige över kanten. Så avslutar författarna till boken Högt över havet. Så övergav Sverige alliansfriheten. Det är inte utan att man kan hålla med tidigare socialdemokratiska utrikesministern Ann Linde när hon vid ett tillfälle i Nato-processen säger ”Jävla Finland!”

Det är om detta som boken handlar, hur Finland och Sanna Marin fick socialdemokraterna och Sverige att på mindre än två månader överge 200-år av alliansfrihet. Boken ger inte några sensationella uppgifter som inte varit känt för den som följde processen. Eftersom författarna saknat tillgång till beslutsprotokoll från socialdemokraternas verkställande utskottet och partistyrelse (hemligstämplade på obegränsad tid) är boken byggd på intervjuer.

Det som är märkligt att läsa är hur denna unga finska statsminister, 36 år gammal (världens yngsta), medvetet drev på ansökningsprocessen. Sanna Marin beskrivs i boken som ”ung superstjärna”, ”världens coolaste statsminister”. Hon hade varken utrikespolitiska erfarenheter eller kunskap om säkerhetspolitik. Vi får veta att för Marin finns inga gråskalor, allt är svart eller vitt. Hon fattar snabba beslut. Det var så hon gjorde under corona-pandemin, stängde ner det finska samhället och införde undantagstillstånd. President Sauli Niinistö beskrivs däremot som en som ville ta det lugnt medan Sanna Marin var den som forcerade fram en Nato-ansökan.

Vem skulle den en svensk statsminister lyssna på?

Vad vi inte får veta, och som kan bidra till att hon ville ha med Finland och Sverige i Nato, är att Sanna Marin skolats i World Economic Forums skola för nya globala ledare. Där skolas de till att bli världens nästa generations ledare. Många av dem som deltagit i WEF:s utbildningar har nått framträdande positioner i samhällets toppskikt likt Sanna Mari, Emanuel Macron, Justin Trudeau, Alexander Stubb med flera.

Författarna beskriver hur Sveriges alliansfrihet sedan 1990-talet steg för steg undergrävts. Det började med glidande formuleringar som att Sverige skulle kunna vara neutralt i krig, Partnerskap för fred o s v till Värdlandsavtal, Joint Expeditionary Force med flera liknande avtal och slutligen Nato-medlemskap och amerikanska baser. På det här sättet lotsades Sverige i många små steg in i Nato.

Det som till slut hjälpte Nato-anhängarna att ta det sista steget var Rysslands invasion av Ukraina. Men, vad författarna inte klarar av att gräva fram är en förklaring av omsvängningen inom socialdemokratins toppskikt, som gjorde att det kunde köra över det stora motstånd som fanns inom partiet mot en Nato-anslutning.

Några veckor efter Rysslands invasion av Ukraina svarar Magdalena Andersson (då som statsminister) på frågan varför Sverige inte kan lämna in en ansöka om Nato-medlemskap: ”Om Sverige skulle välja att skicka in en Natoansökan i det här läget så skulle det ytterligare destabilisera den här delen av Europa.” Med rimlig logik så borde även det uttalandet ha gällt i maj när Magdalena Andersson och partistyrelsen tog sitt beslut att lämna in en Nato-ansökan. Så, vad var det då som gjorde detta beslut?

Skall vi tro att det i Sverige – precis som i Finland – var en ny generation socialdemokrater som känner sig mer hemma i Bryssels och Washington än bland partiets egna medlemmar, som fällde avgörandet?

Det är möjligt att det är så. En annan lika trolig förklaring är att Magdalena Andersson inte har de egenskaper som gjorde att Per Albin Hansson under andra världskriget klarade av att stå emot Finlands försök att dra in Sverige i deras konflikt med Sovjetunionen. Författaren Henrik Berggren ger i trilogi Landet utanför en mycket intressant bild av hur Sverige och regeringen såg på Finlands regerings agerande och hur de gjorde gemensam sak med Nazityskland och angrep Sovjetunionen. Hade Finland lyckats dra med Sverige i deras krig mot Sovjetunionen hade Sverige befunnit sig tillsammans med Nazityskland på den förlorande sidan vid krigets slut.

Frågan är hur eftervärlden kommer att värdera Magdalena Andersson.