Högt över Ryssland på 100-årsdagen av oktober-revolutionen

Den sista tsarfamiljen med Nicolai II i mitten.

Jag har valt att fira 100-årsdagen av den ryska oktober-revolutionen genom att sväva över hela Ryssland, inte bildligt, utan bokstavligt. Jag flyger alltså från Vladivostok via Moskva till Stockholm just den 7 november. Under sovjettiden var 7 november en av årets viktigaste dagar, och alla var lediga från arbetet för att fira årsdagen av oktober-revolutionen. Nu har 4 november blivit helgdag (utan någon direkt folklig förankring), men eftersom den dagen råkar vara lördag i år, är många ryssar lediga från arbetet den 6 november som kompensation. 100-årsdagen av revolutionen är vanlig arbetsdag.

Vladivostok är en av Rysslands sydligaste städer och med ungefär samma befolkningsmängd som Göteborg. Med allt vatten, kullarna, de branta gatorna och broarna påminner mig staden inte så lite om San Francisco. Under sovjettiden var staden helt stängd och till och med sovjetmedborgare behövde specialtillstånd för att besöka släktingar i staden. Numera räcker ett vanligt visum för en utländsk besökare.

Att Moskva prioriterar Vladivostok, bland annat genom subventionerat flyg, är helt klart och inte särskilt märkligt. Titta på kartan! Vladivostok är en viktig rysk utpost i öst, med ojämförligt många fler kineser i väst och japaner i öst, samt Nordkorea strax söderut och med ca 15 km gemensam gräns med Ryssland. Flygtiden till Beijing är två timmar, Tokyo en timme, och till Seoul en eller två timmar, beroende på om flygbolaget får flyga över Nordkorea eller måste flyga runt.

Vladivostok måtte ha varit en smältdegel i det gamla Tsarryssland. En kollega, född och uppväxt i staden, berättar att hans gammelmormor aldrig talade annat än sitt modersmål ukrainska. Det finns fortfarande lite isolerade byar i trakten där ukrainska språket dominerar. Kvinnan i passkontrollen i Moskva är ointresserad av mitt ärende i Ryssland och tittar bara förstrött på mitt boardingkort. Det är fördelen med att resa med visum; någon annan, högre upp i näringskedjan, har redan tagit beslut om inresetillståndet, och allt som återstår är att sätta dit en stämpel. Att jag har ett långsiktigt och formellt uppdrag pro bono för regeringen i Ukraina är ingen hemlighet (det finns på publika hemsidor), men heller inget som de pragmatiska ryssarna bryr sig om.

När den ryska Stillahavsflottan övergav Russky Island, belägen direkt söder om Vladivostok i Japanska havet, var frågan vad man skulle göra med ön. Den lokala guvernören ville göra den till en spelzon, ett slags Las Vegas för kineser (ryska och kinesiska medborgare kan röra sig lokalt mellan länderna utan visum). Men en person betydligt högre upp ville annorlunda. Ett helt nytt campus för Far Eastern Federal University (FEFU) byggdes efter ett presidentdekret av Putin. Samtidigt byggdes en drygt tre kilometer lång snedkabelbro mellan Russky Island och Vladivostok, en av världens längsta i sitt slag. Allt stod klart lagom till APEC (Asia-Pacific Economic Cooperation), ett toppmöte som gick av stapeln på FEFU campus 2012. Inte undra på att andra regioner i Ryssland känner sig satta på undantag av Moskva jämfört med Vladivostok.

Revolutionen kom sent till Vladivostok, och man kan egentligen undra om den någonsin kom hit fullt ut. Det finns en gata uppkallad efter Pjotr Wrangel, ett gatunamn som fanns redan före revolutionen och som överlevde hela sovjettiden. Att en gata skulle kunna vara uppkallad efter en av de ledande vita generalerna under inbördeskriget hade varit otänkbart i Moskva eller Leningrad, ja i stort sett i vilken Sovjetisk stad som helst.

Jag kommer i diskussion med en person med central placering i det ryska vetenskapssamhället. Att han har bred överblick, även internationellt, märks snabbt. Han känner även många ryska militärer. Vi diskuterar det sovjetiska atombombsprojektet och de olika aktörerna i projektet på 1940-talet, och kommer så småningom in på nedskjutningen av MH17 över Ukraina. Han är helt övertygad om att MH17 sköts ned av den ryska militären (av misstag), och att de professionella holländska utredarna numera vet exakt vilka som var inblandade och hur det gick till.

Man får gå till TV för att märka av något av 100-årsdagen. Rysslands första statliga kanal storsatsar på en film om – Trotskij. Av trailern framgår att den är mycket påkostad. Rollen som Trotskij spelas av Kostya Khabensky, en av Rysslands bästa och mest kända skådespelare, och även i övrigt har man besatt rollerna med starka skådespelare. Jag stämmer av med min hustru i Stockholm och hon berättar att trailern sänds om och om igen i Rysslands första kanal under den 6 november.

Morgonen den 7 november svämmar rysk TV över av gamla journalfilmer med Trotskij. Jag har aldrig sett dessa filmer och undrar i vilka sovjetiska och senare ryska arkiv de legat dolda under så många år. En ryss boende i USA, berättar att han känner ett barnbarnsbarn till Trotskij, även hon boende i USA. Hon blir ofta inbjuden till olika tillställningar som vårdar minnet av Trotskij. Han lär numera ha fler anhängare än Lenin, en uppgift som jag dock inte kan bekräfta. Helt klart är i alla fall att Lenin i Rysslands version av oktober-revolutionen anno 2017 är en bifigur.

Möjligen kommer bilden av Lenin att skadskjutas ytterligare nästa år, när 100-årsdagen av avrättningen av den numera närmast helgonförklarade tsar Nikolaj II kommer att uppmärksammas i Ryssland. Robert Service har i boken The Last of the Tsars; Nicholas II and the Russian Revolution noggrant följt vad som hände tsarfamiljen under deras sista tid i livet. Togs beslutet att avrätta hela familjen av Lenin och Sverdlov i Moskva, eller av de lokala bolsjevikerna i Ural? Frågan är fortfarande öppen, men helt klart är att ingen skugga faller på Trotskij för den brutala slakten i Jekaterinburg. Det är onekligen fascinerande att följa hur Ryssland omvärderar sin historia. När kommer Lenin att följa Stalin från mausoleet till Kremlmuren?

  25 kommentarer for “Högt över Ryssland på 100-årsdagen av oktober-revolutionen

  1. Anders Persson
    2017-11-12 kl. 8:05

    Tsarfamiljen hade i mars 1917 den provisoriska regeringens tillstånd och (tror jag) välsignelse, att emigrera till Storbritannien där tsarens kusin var kung (George V). Men kungen och den brittiska regeringen vägrade. Orsaken sägs ha varit rädsla för oroligheter från vänster, men det kanske också spelade in att hela ”februarirevolutionen” från brittisk sida hade varit en operation för att bli av med ett styre i Ryssland som umgicks med planer på en separatfred med Tyskland. Dessutom var Nikolaus hustru tyska och hade dragit på sig dåligt rykte för att ha underkastats sig munken Rasputins inflytande.

    För övrigt är jag skeptisk till de gamla idéerna om att allt skulle blivit bättre om Trotskij efterträtt Lenin, eller att Lenin skulle ha levt och verkat till han var 75 (1945!).

  2. Bengt Svensson
    2017-11-12 kl. 19:26

    Varför är fjärde november helgdag numera? Vad firas?

    Tsarfamiljen är inte ”i det närmaste” helgonförklarad, utan den ÄR helgonförklarad – av den ryskortodoxa exilkyrkan på 1980-talet. (Wikipedia: ”Ett helgon är inom kristendomen en avliden person som […] anses ha levt i särskilt djup gudsgemenskap och som efter olika prövningar av instanser i dessa kyrkors hierarki kanoniserats.”). En stor grej då, och nog lite kontroversiell, bland gammelryssarna i San Francisco. Jag antar att även Moskvapatriarken erkänner tsaren som helgon, vilket skulle förklara uppståndelsen i Ryssland kring den där filmen.

  3. Mats Larsson
    2017-11-12 kl. 21:35

    Slutet på den stora oredan firas 4 november. Har aldrig träffat någon ryss som pratat om denna helg.

    Tack för korrigeringen. Det stärker knappast Lenins aktier i Ryssland. Med ”den där filmen” antar jag att du menar ”Matilda”? Den har såvitt jag vet inte haft premiär i Sverige.

  4. Bo Persson
    2017-11-13 kl. 9:57

    Mats L!
    Men även om Ryssland idag fortfarande till ytan är världens i särklass största land och oberoende av hur vi skall se på Trotskij och Lenin, så är man väl numera i ekonomisk/politisk mening bara en i raden av europeiska föredettingar. Den senaste eller den sista beroende på om vi skall räkna in USA i den europeiska gemenskapen eller inte.

  5. Mats Larsson
    2017-11-13 kl. 12:00

    Bo P!
    Nu gällde inte min gästblogg en analys av Ryssland i stort, men att landet inte är Sovjetunionen är ju uppenbart.

    På planet från Moskva till Stockholm kom jag att sitta bredvid Anna-Lena Laurén. Hon har, trots 10 år i Moskva, aldrig varit i Vladivostok. Hon frågade om nya FEFY campus var ett skrytbygge. Min uppfattning är att det inte är det.

    Däremot hade hon besökt Skolkovo (Rysslands försök till ett Silicon Valley) och här sammanföll hennes synpunkter med flera andra oberoende bedömares som jag pratat med.

    Jag vet inte hur ”vi” ska se på Lenin och Trotskij, men att den senare skulle uppmärksammas så mycket i Ryssland i samband med 100-årsdagen hade jag inte kunnat gissa.

  6. Bo Persson
    2017-11-13 kl. 16:23

    Mats L!
    Men du missar en förklaring till att det i dagens Ryssland är så tyst om Lenin. En infallsvinkel som i söndagens Svenska Dagbladet däremot uppmärksammas av Anders Q Björkman, SvD:s biträdande kulturchef. Alltså att Kina med hjälp av sin leninistiska statsmodell idag ekonomiskt och politiskt alltmer marginaliserar inte bra västra Europa utan också Ryssland.

  7. Mats Larsson
    2017-11-13 kl. 19:38

    Bo P!
    Jag var i Ukraina i helgen och har inte hunnit med att läsa svenska tidningar. Dessutom försöker jag här i mesta möjliga mån skriva om sådant jag upplevt själv, inte läst. Det är oändligt mycket intressantare att prata direkt med en intelligent ryss med brett kontaktnät om MH17, än att sitta och läsa den ena historien efter den andra på nätet.

    Det är möjligt att Björkman har rätt, men det förklarar inte varför Trotskij fick spela huvudrollen i rysk TV den 7 november. Däremot gav besöket i Vladivostok ett intressant globalt perspektiv. Ska man mjölka penningstinna kineser på pengar, eller med eftertryck markera revir? Putin valde det senare.

  8. Bo Persson
    2017-11-14 kl. 19:34

    Mats L!
    Må så vara, men håll med om att det vore höjden av historisk ironi om den leninistiska statsmodell som skulle drabba hela den koloniala världen, nu när man i Ryssland övergivit den, kommer att drabba också Ryssland.

    Den artikel i London Review of Books av den australiska historikern Sheila Patrick som Anders Q Björkman nämnde i sin söndagskrönika i Svenska Dagbladet kan läsas här.

    Hon är också intervjuad av Anders Björnsson i det nya numret av Clarté, Hundraåringen som försvann (3/2017).

  9. Mats Larsson
    2017-11-15 kl. 8:36

    Bo P!
    Den första meningen förstår jag överhuvudtaget inte. Du kanske kan utveckla den på något sätt.

    Sheila Patricks artikel är daterad 30 mars, 2017. Hon skriver på slutet:

    ”Now that’s a conclusion that Putin’s Russia – still uncertain what it thinks of the revolution, and therefore how to celebrate it – needs to ponder: the ‘Russian Revolution’ brand is in danger.”

    Nu vet vi att något firande på gatorna i Ryssland initierat av makthavarna verkar inte ha ägt rum. Firandet i TV diskuteras i min gästblogg, där jag också förutser att Lenins stjärna är i dalande i Ryssland, ett dalande som kommer att fortsätta under 2018 (notera hur raffinerat datumen är ordnade sommaren 2018; final i fotbolls-VM den 15 juli, med Sverige som den ena finalisten, kan vi anta, och 100-årsdagen av avrättningen av tsarfamiljen den 17 juli).

    Återstår att se om Trotskijs stjärna kommer att fortsätta stiga i Ryssland, eller om det var en svala som inte gjorde någon sommar.

  10. Anders Persson
    2017-11-15 kl. 9:52

    Jag håller med Mats och Sheila Patricks, ryska revolutionens ”varumärke” är i fara. Men det ser jag bara som en bra sak, så invävd i myter som den varit. Men det går inte att sopa den under mattan, om inte annat för de konsekvenser den hade för världshistorien. Så jag tror att vi står inför en period där den granskas förbehållslöst och kritiskt, vilket enbart kan leda till att den stadigare kan motivera sin plats bland 1900-talets avgörande händelser.

    Att Putin & Co legat lågt med firandet kan jag därför förstå. Ett traditionellt firande skulle innebära en upprepning av alla gamla myter (”Stormingen av Vinterpalatset”). Att Lenins stjärna är i dalande tror jag också, mycket därför att mytbildningen har placerat den alltför högt upp.

    Men när krutröken lagt sig så finns hans stjärna nog kvar på firmamentet, men också tillsammans med miljoner andra. Ty de som mer och mer kommer att stiga fram i historien är inte Trotsky m fl, utan individer ur det ryska folket – de som gjorde revolutionen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *