Den sista tsarfamiljen med Nicolai II i mitten.

Jag har valt att fira 100-årsdagen av den ryska oktober-revolutionen genom att sväva över hela Ryssland, inte bildligt, utan bokstavligt. Jag flyger alltså från Vladivostok via Moskva till Stockholm just den 7 november. Under sovjettiden var 7 november en av årets viktigaste dagar, och alla var lediga från arbetet för att fira årsdagen av oktober-revolutionen. Nu har 4 november blivit helgdag (utan någon direkt folklig förankring), men eftersom den dagen råkar vara lördag i år, är många ryssar lediga från arbetet den 6 november som kompensation. 100-årsdagen av revolutionen är vanlig arbetsdag.

Vladivostok är en av Rysslands sydligaste städer och med ungefär samma befolkningsmängd som Göteborg. Med allt vatten, kullarna, de branta gatorna och broarna påminner mig staden inte så lite om San Francisco. Under sovjettiden var staden helt stängd och till och med sovjetmedborgare behövde specialtillstånd för att besöka släktingar i staden. Numera räcker ett vanligt visum för en utländsk besökare.

Att Moskva prioriterar Vladivostok, bland annat genom subventionerat flyg, är helt klart och inte särskilt märkligt. Titta på kartan! Vladivostok är en viktig rysk utpost i öst, med ojämförligt många fler kineser i väst och japaner i öst, samt Nordkorea strax söderut och med ca 15 km gemensam gräns med Ryssland. Flygtiden till Beijing är två timmar, Tokyo en timme, och till Seoul en eller två timmar, beroende på om flygbolaget får flyga över Nordkorea eller måste flyga runt.

Vladivostok måtte ha varit en smältdegel i det gamla Tsarryssland. En kollega, född och uppväxt i staden, berättar att hans gammelmormor aldrig talade annat än sitt modersmål ukrainska. Det finns fortfarande lite isolerade byar i trakten där ukrainska språket dominerar. Kvinnan i passkontrollen i Moskva är ointresserad av mitt ärende i Ryssland och tittar bara förstrött på mitt boardingkort. Det är fördelen med att resa med visum; någon annan, högre upp i näringskedjan, har redan tagit beslut om inresetillståndet, och allt som återstår är att sätta dit en stämpel. Att jag har ett långsiktigt och formellt uppdrag pro bono för regeringen i Ukraina är ingen hemlighet (det finns på publika hemsidor), men heller inget som de pragmatiska ryssarna bryr sig om.

När den ryska Stillahavsflottan övergav Russky Island, belägen direkt söder om Vladivostok i Japanska havet, var frågan vad man skulle göra med ön. Den lokala guvernören ville göra den till en spelzon, ett slags Las Vegas för kineser (ryska och kinesiska medborgare kan röra sig lokalt mellan länderna utan visum). Men en person betydligt högre upp ville annorlunda. Ett helt nytt campus för Far Eastern Federal University (FEFU) byggdes efter ett presidentdekret av Putin. Samtidigt byggdes en drygt tre kilometer lång snedkabelbro mellan Russky Island och Vladivostok, en av världens längsta i sitt slag. Allt stod klart lagom till APEC (Asia-Pacific Economic Cooperation), ett toppmöte som gick av stapeln på FEFU campus 2012. Inte undra på att andra regioner i Ryssland känner sig satta på undantag av Moskva jämfört med Vladivostok.

Revolutionen kom sent till Vladivostok, och man kan egentligen undra om den någonsin kom hit fullt ut. Det finns en gata uppkallad efter Pjotr Wrangel, ett gatunamn som fanns redan före revolutionen och som överlevde hela sovjettiden. Att en gata skulle kunna vara uppkallad efter en av de ledande vita generalerna under inbördeskriget hade varit otänkbart i Moskva eller Leningrad, ja i stort sett i vilken Sovjetisk stad som helst.

Jag kommer i diskussion med en person med central placering i det ryska vetenskapssamhället. Att han har bred överblick, även internationellt, märks snabbt. Han känner även många ryska militärer. Vi diskuterar det sovjetiska atombombsprojektet och de olika aktörerna i projektet på 1940-talet, och kommer så småningom in på nedskjutningen av MH17 över Ukraina. Han är helt övertygad om att MH17 sköts ned av den ryska militären (av misstag), och att de professionella holländska utredarna numera vet exakt vilka som var inblandade och hur det gick till.

Man får gå till TV för att märka av något av 100-årsdagen. Rysslands första statliga kanal storsatsar på en film om – Trotskij. Av trailern framgår att den är mycket påkostad. Rollen som Trotskij spelas av Kostya Khabensky, en av Rysslands bästa och mest kända skådespelare, och även i övrigt har man besatt rollerna med starka skådespelare. Jag stämmer av med min hustru i Stockholm och hon berättar att trailern sänds om och om igen i Rysslands första kanal under den 6 november.

Morgonen den 7 november svämmar rysk TV över av gamla journalfilmer med Trotskij. Jag har aldrig sett dessa filmer och undrar i vilka sovjetiska och senare ryska arkiv de legat dolda under så många år. En ryss boende i USA, berättar att han känner ett barnbarnsbarn till Trotskij, även hon boende i USA. Hon blir ofta inbjuden till olika tillställningar som vårdar minnet av Trotskij. Han lär numera ha fler anhängare än Lenin, en uppgift som jag dock inte kan bekräfta. Helt klart är i alla fall att Lenin i Rysslands version av oktober-revolutionen anno 2017 är en bifigur.

Möjligen kommer bilden av Lenin att skadskjutas ytterligare nästa år, när 100-årsdagen av avrättningen av den numera närmast helgonförklarade tsar Nikolaj II kommer att uppmärksammas i Ryssland. Robert Service har i boken The Last of the Tsars; Nicholas II and the Russian Revolution noggrant följt vad som hände tsarfamiljen under deras sista tid i livet. Togs beslutet att avrätta hela familjen av Lenin och Sverdlov i Moskva, eller av de lokala bolsjevikerna i Ural? Frågan är fortfarande öppen, men helt klart är att ingen skugga faller på Trotskij för den brutala slakten i Jekaterinburg. Det är onekligen fascinerande att följa hur Ryssland omvärderar sin historia. När kommer Lenin att följa Stalin från mausoleet till Kremlmuren?

Föregående artikelFÖRELÄSNING FÖRBJUDS I FRIA ORDETS HUS
Nästa artikelElefanten i FiB-rummet?
Mats Larsson
Mats Larsson, professor i fysik vid Stockholms universitet och medlem i Kungliga Vetenskapsakademien.

34 KOMMENTARER

  1. Lenins mormor Anna Ivanovna Groschopf, var inte bara dotterdotter till svenskättade Anna Östedt, utan också gift med Alexandr Blank (född Israel Blank), vilken konveterat från judendomen till kristendomen.

    En av Lenins systrar föreslog Stalin att man inte borde hemlighålla Lenins judiska bakgrund, men det tyckte Stalin.

    Innan ni nu börjar oja er, så kom ihåg att enligt en del definitioner av ”judiskhet” gör morfar Alexandr Lenin till kvarts-jude, enligt andra honom till icke-jude; juden i hans släkt var ju en man.

    Eftersom Lenin under sitt liv, liksom många andra både senare och tidigare, inte ville skylta med sitt judiska påbrå, därför att det inte betydde något för dem, kan man ana att Stalin också ville ta hänsyn till detta.

    PS: Glöm inte min artikel om Stalin och Israel.

    (Redax: …eller artikeln om Lenins anor)

  2. Vad som slog mig i recensionen var mest anklagelserna om antisemitism.

    Mats L (och andra som reser i Ryssland) vill jag fråga: Verkar judehat vara på uppgång eller är det ett randfenomen ungefär som i Sverige som ingen anständig person vill ha att göra med? Så vitt jag vet har mediekanonerna i väst ännu inte anklagat Putin & Co för antisemitism. Ni möter väl mest välutbildade, rationella, naturvetenskapliga typer, men det finns ju annat folk också.

  3. Bengt S!
    Du ställer en mycket intressant fråga. Jan Myrdal 1965 skriver i Turkmenistan-boken [sid. 69]: ”Jag avskyr dessa [i Sovjetunionen förekommande] vitsar. Det är ingen fobi. Vitsar är typiska. Det var judevitsarna – och inte den ”vetenskapliga antisemitismen” – som skapade den stereotyp av ”juden” som sedan kunde utnyttjas av Hitler”.

    På 8dagar kan man läsa att vid Stefan L:s enda [sic] besök i Ukraina tog det 5 minuter innan han hörde en judevits [skrivet ur minnet men approximativt korrekt].

    Min erfarenhet är följande. Jag har aldrig hört judevitsar vare sig i Ryssland, Vitryssland eller Ukraina. Den enda episoden är följande: Jag är för ett tiotals år sedan på en datja i sydöstra Vitryssland på en fest tillsammans med en gammal judisk vän från Ryssland. Plötsligt dyker, utan inbjudan, änkan efter den lokala kommunistpampen upp. Efter en stund försvinner min vän. När han till slut kommer tillbaks frågar jag ”vad hände”? ”Hon drog en judevits”, blev svaret.

  4. Jag skrev i min gästblogg 2017-11-12 att jag träffade en ryss i Vladivostok med goda kontakter inom den ryska militären, och hur han sade sig vara säker på att de holländska utredarna av nedskjutningen av MH17 kände på namnnivå vilka som var skyldiga.

    Nu har Joint Investigation Team (JIT) pekat ut fyra personer som misstänkt skyldiga, tre ryssar och en ukrainare, och som under våren 2020 kommer att ställas inför rätta. Anna-Lena Laurén har redan skrivit om detta på DN:s hemsida (bakom en brandvägg, så jag har bara läst inledningen).

    Jag har ännu inte hittat något på RT. På en del bloggar har skrivits spaltkilometer om MH17, naturligtvis utpekande alla möjliga tänkbara skyldiga, utom givetvis den ryska militären. Ska bli intressant att läsa reaktionen på JIT.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.