Högtravande söndags-promenad till hamnfiket i Säffle

En av mina stallbröder heter något så pampigt som Arthur Steinburgers och är lämpligt nog besläktad med filosofen Arthur Schopenhauer (1788–1860) från Tyskland i snett nedstigande led.

Min vän Arthur gjorde sina första lärospån i Düsseldorf men kom till Sverige för närmare 30 år sedan. Han är stadgad familjeförsörjare och säger sig ha nio barn, eventuellt ännu fler. Just nu tjänar han sitt uppehälle som konduktör på SJ men innehar samtidigt en professur i modern datateknik vid Karlstads universitet. Som människa är Arthur en ovanligt generös natur med unik förmåga till inlevelse och ett sällan eller aldrig sviktande omdöme; t ex läser han dagligen allt som skrivs på www.lindelof.nu.

Varje söndag brukar Arthur och jag fotvandra hela vägen från Karlstad centrum ända bort till Vänern-hamnen i Säffle, en sträcka på nästan sex mil. Medan den ena kilometern läggs till den andra, utbyter vi tankar om livets egentliga mening liksom om postgångens och tillvarons vedervärdigheter.

Jag vågar påstå att vi travar fram enligt väl känt och välkänt kantianskt föredöme: filosofen Immanuel Kant hade nämligen så regelbundna promenadvanor, har det sagts, att de mest välbeställda borgarna i hans Königsberg utan vidare kunde ställa klockorna efter honom. På samma sätt kan den utblottade allmogen i Vålberg, Grums och i Slottsbron justera sina rovor efter min och kamrat Steinburgers alltid lika precisa ankomst. Under de gångna (!) ca tjugo åren har våra mässfall inskränkt sig till endast ett – orsakat av snöstormen 1999. Å andra sidan svek även Kant vid ett enda tillfälle: den 14 juli 1789. Just denna märkesdag stormades Bastiljen i Paris, och folkresningen tog därmed jättesprånget från revolt till revolution. Genom Kants plötsliga frånvaro insåg borgarna i Königsberg att en världsunik händelse måste ha utspelats den dagen.

Arthur Steinburgers och jag avverkar ofta gångturens bägge första mil under tystnad. Man skulle utan tvivel kunna säga att just ”tid, tystnad och tålamod – t, t och t – efterhand blivit våra ledstjärnor. Med alltför högt röstläge är man som bekant oförmögen till subtilare tankeverksamhet.

I trakterna av Älvsbacka och Högsjöboden inleder vi meningsutbytet. Arthur är i regel den som bryter tystnaden, och det gör han för det mesta genom att uppmärksamma sin berömde anförvant – Arthur Schopenhauer – känd som den ledande pessimisten bland filosoferna.

”Kände du till att Schopenhauer var en lika pedantisk vanemänniska som vi?” frågade Arthur retoriskt under vår senaste långpromenad. ”Och lika metodisk som Kant?” fortsatte han, när mitt svar uteblev. ”Tidigt på dagen läste han skönlitteratur på de stora kulturspråken – sju av dem talade han flytande – och han följde utvecklingen inom ett antal naturvetenskaper med en lidelse utan motstycke. Efter att ha lunchat på Englischer Hof spelade han på sin flöjt i minst en timme; det var hans enda sanna lycka. Sina aftnar tillbringade han på konserter, och mellan varven skrev han allt vad tygen höll. Vid sidan av allt detta rastade han sin pudel både morgon och kväll.”

”Ja, tvärflöjten och dvärgpudeln måste ha varit hans bästa vänner!” replikerade jag. ”Och naturligtvis alla böckerna – trots att de vände honom ryggen. Men uppenbarligen var människor av kött och blod inte hans bästa ämne. Inte heller kvinnor tycks ’Schopi’ ha skattat efter förtjänst. ’Äktenskapet’, sade han i ett av sina allra mörkaste ögonblick, ’är en institution, som fördubblar våra plikter men halverar rättigheterna’.”

”Där hugger du faktiskt i sten!” återtog Arthur och höjde rösten en halv oktav. ”Vi måste komma ihåg att Schopenhauer hade inte mindre än två döttrar någonstans vänsterut; alltså kan han varken direkt eller indirekt dömas ut som notorisk kvinnofiende. Men på hans svartsyn behöver knappast någon av oss tvivla. Det enda livet har att bjuda, förutom hårt arbete, umbäranden och armod, är mänsklig tillit och mänskligt medlidande, slog han fast – och det är ju inte så mycket.”

På nytt blev jag stum, och vi passerade Nya Skillingmark under ömsesidig tystnad. ”Vilket är enligt din åsikt Schopenhauers viktigaste bidrag till vår allmänna självförståelse?” fick jag slutligen fram.

Arthur slet sina ljusgrå hårtestar och lade alla sina pannor i djupa veck. ”Hans djupt mänskliga tes att vi bör ha ambitionen att uträtta så litet som möjligt under vår korta vandring här på jorden”, löd hans svar. ”Paradoxalt nog är det bara med JUST DEN inställningen som vi får något gjort; ja, endast under sådana premisser kan man gå långt – ofattbart långt.”

”Men där har vi ju Säffle!” utbrast jag och strålade av lycka. ”Jag bjuder på nyfångad lax och nybryggt kaffe nere på hamnfiket. Det är den bästa mentala parkeringsfickan i hela Nordeuropa!”

Dela detta inlägg...
  • 4
  •  
  •  
  •  

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.