Hollywood

James Dean

Hollywood ligger gott och väl 60 mil söder om San Francisco och är en del av Los Angeles-området. Det fanns inte med på vår lista över platser att besöka, men så bosatte sig en ung släkting där tillfälligt och bjöd oss dit. Närmare bestämt hade han hittat en lägenhet i West Hollywood på andra sidan Beverly Hills. Egentligen var det nog en avbalkning av en affärslokal. Vi sov på en soffa innanför skyltfönstret som vi täckte med en stor gardin. Vi hade ju inte kommit dit för att bli upptäckta.

Elvis Presley

Nästa dag körde han runt oss i hela området från hollywoodskylten högt ovanför till den halvkilometerlånga piren i Santa Monica, varifrån man kunde se vältrimmade unga män och kvinnor som visade upp sig på stranden nedanför.

Tio år senare påminns jag om den där utflykten, efter en resa till San Luis Obispo nu i helgen, 40 mil i riktning LA. Eftersom hustrun och jag tycker om att resa, undviker vi så långt det går att flyga, och bilen hade vi lämnat över till andra i SLO. Hemresan gick därför med buss till Hanford där vi bytte till tåg, “the San Joachin”. Det var en vacker resa, först på motorvägen norrut över bergskedjan Santa Lucia till Paso Robles, sedan österut på State Route SR 46 genom ett böljande landskap. Gräset var ännu grönt och här och var växte stora ekar, robles på spanska. Flockar av massiva nötkreatur betade fridfullt i väntan på befordran till delikatessdiskarna som “grassfed organic beef”, rena hälsokosten.

Ernesto “Che” Guevara

Bussen hade just börjat sakta in före en trevägskorsning med SR 41, när jag såg en skylt flimra förbi: James Dean memorial junction. Trevägskorsningen hade högtidligen döpts till James Dean år 2005, 50 år efter att han kört ihjäl sig just där. Några vissna blombuketter och amerikanska flaggor hängde på ett staket. Han borde förstås liksom jag ha tagit bussen, men han hade nyligen vunnit ett racerlopp i Palm Springs ute i öknen öster om LA och var på väg till ännu ett i Salinas, John Steinbecks hemstad, med en tysk mekaniker från Porschefabriken i Tyskland på passagerarsätet. I Salinas hade han tidigare spelat in filmen “Öster om Eden”. Tysken klarade sig tämligen oskadd, men JD forslades till militärsjukhuset i Paso Robles, där de konstaterade att han dött direkt efter krocken. Vår bussresa fortsatte mot Hanford på SR 41 med en lång vindlande nerförsbacke till botten av San Andreas Fault, världens populäraste jordbävningsspricka, och upp på andra sidan.

Roy Cohn

“Rebel without a Cause” skulle göra James D till tonårsidol utan like. Ja, det var vid den tiden som gruppen 13- till 19-åringar började klumpas ihop under beteckningen tonåringar. De attraherades av hans “ingen förstår mig”-uppsyn, hans fräcka röda jacka och hans frånvarande blick mot fjärran. Det kändes befriande i ett USA som dominerades av falsk präktighet, kommunistjakt och konformism. Men James Dean skulle aldrig få se premiären på “Ung rebell”.

Elvis Presley sa i en intervju strax efteråt:

I’ve made a study of Marlon Brando. And I’ve made a study of poor Jimmy Dean. I’ve made a study of myself, and I know why girls, at least the young ‘uns, go for us. We’re sullen, we’re broodin’, we’re something of a menace. I don’t understand it exactly, but that’s what the girls like in men. I don’t know anything about Hollywood, but I know you can’t be sexy if you smile. You can’t be a rebel if you grin.” (Jag har studerat Marlon B. Och … stackars Jimmy D … och jag vet varför flickor, åtminstone de unga, dras till oss. Vi är dystra, grubblande och lite hotfulla. Jag förstår det inte riktigt, men det är vad flickor gillar hos män. Jag vet inget om Hollywood, men jag vet att du inte kan vara sexig om du ler. Du kan inte vara en rebell om du skrattar.)

Donald Trump

James D anses f ö ha varit en exceptionellt duktig skolelev. Han började läsa juridik på universitetet, övergick till “Drama” men hoppade av utan examen.

Han får mig också att tänka på en annan rebell, från Argentina och med ett “cause”, inte “without” som JD. Hans bild prydde väggarna i många unga människors rum 15 år senare, också med en frånvarande blick mot ett okänt fjärran. Han körde motorcykel i unga år och dog tragiskt. Men vi behöver inte bekymra oss. Ernesto “Che” Guevara kommer aldrig att platsa i Hollywood.

Rock Hudson

Många luntor har skrivits om 1950-talets Hollywood, om sex och politik, Joe McCarthy och hans vänskap med Kennedy-familjen. Det var inte bara kommunister, verkliga eller påhittade, som han jagade, utan också homosexuella. Inte förrän 1976 blev det lagligt att vara homosexuell eller “gay” i Kalifornien, och inte förrän i mitten av 80-talet blev jag medveten om hur viktigt det varit för folk att dölja sin homosexualitet.

1985 rapporterades med stora rubriker att Rock Hudson, som haft en lång karriär i Hollywood som flicktjusare, machoman och allmän snygging, blivit svårt sjuk. Snart gick det inte längre att förneka viskningarna. Han hade fått aids. Han visade sig vara en av flera stjärnor i Hollywood, som levt ett långt dubbelliv som homosexuell. Hade han avslöjats, skulle karriären fått ett tvärt slut. Han dog samma höst, 59 år gammal. Det blev också början på att allt fler började “komma ut ur garderoben” som det hette.

Natalie Wood

Senator McCarthy var alkoholist och heroinist. För att hålla ruljansen igång och undvika skandal höll Federal Bureau of Narcotics honom med heroin in i det sista. Han dog 48 år gammal. Rykten om att han skulle varit homosexuell har dementerats. Några år innan han dog gifte han sig, och paret adopterade en dotter några månader före hans död. McCarthys närmsta medarbetare och juridiske rådgivare under senatsförhören hette Roy Cohn och hade spelat en viktig roll som ung åklagare i rättegången mot paret Rosenberg, som avrättats 1951.

Tjugo år senare, 1973, ägde en viss Donald Trump en mängd hyreshus i New York och drogs inför domstol för att ha diskriminerat svarta bostadssökande.

Salvatore Mineo

Roy Cohn blev hans försvarare och gick till motattack med att stämma staden New York på 100 miljoner dollar. Han förlorade, men Trump slapp böter för sin diskriminering. Roy Cohn diagnosticerades med aids år 1984 och avled 1986, också 59 år gammal. I de kretsar han roat sig var han en känd homosexuell, men in i det sista hävdade han att det var levercancer han led av. 1993 gjordes en TV-film om honom som hette “Citizen Cohn”.

Det har hävdats att det inte bara var Judy (Natalie Wood), som var förälskad i James Dean i filmen “Rebel” utan också hans unge kompis Plato (Salvatore Mineo). Båda dog unga (läs mer här), Mineo i ett öppet homosexuellt förhållande.

Låt mig sluta med några ovedersägliga fakta: James Dean var 172 cm lång, Sal Mineo 167cm och Natalie Wood 157 cm i strumplästen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.