Homofobi och homosexualitet – ett post scriptum

Erik Wijk hävdade (AB 25 april) att Jan Myrdal gjort sig skyldig till rader av grovt homofobiska yttranden. Mats Parner lanserar i denna text teorin att JM:s homofobi är av relativt sent datum och att han i "Skriftställning 2" från 1969 gör långt klokare uttalanden om homosexualitet än vad han gör i dag.

Mats Parner

Mats Parner

”En evigt brådmogen ungkommunist” som aldrig förlorat sin nyfikenhet eller sin tro på förändring. På det sättet beskrevs Jan Myrdal av Erik Wijk en gång i tiden. I dag skulle Wijk inte vara lika generös med lovorden; troligare är att han skulle framställa sin äldre kollega som ”en hopplöst omogen gammelkommunist” eller något i samma stil. Erik W:s stort uppslagna artikel i Aftonbladet den 25 april – ”Myrdal och homofobin” – öppnar definitivt för en sådan tolkning.

Med fem åskådliga JM-citat, alla från 1998 t o m 2009, leder Wijk i bevis att Myrdal kvalar in som homofob med tämligen betryggande marginal. Bland annat följande ligger honom till last:

I Finanstidningen (1 september 1998) stämplade Myrdal homosexuella män som ”rövknullare”, ett epitet som i missfirmelsegenren har en klangfärg snarlik blatte, svartskalle, neger eller kuljude. I samma tidning och samma nummer skrev JM att en dominant gay pride ”är en i ordets egentliga mening social perversion; en samhälleligt skadlig förvändhet”. Även i bokform har Myrdal tryckt ut sitt hjärtas mening. ”Folk får för mig gärna vara bögar, så länge de inte stör. Men jag tycker illa om bögkulturen”, lyder hans besked i opuset I de svartare fanornas tid (1998). ”Om folkmeningen vore avgörande, så skulle det inte finnas några synliga bögar här i landet”, hette det när JM intervjuades på Mohamed Omars blogg i februari 2009.

Och så vidare, och så vidare.

Myrdal besvarade Wijks eldgivning i en maffig Aftonbladstext redan påföljande dag, den 26 april, och gjorde så under rubriken ”Jag kunde ha varit bög”. I repliken fick beklämda läsare veta att de homosexuella ”gärna får ha sina egna sorters liv och plats för sina utlösningar (sic). Men om de kräver att få ta hela det allmänna utrymmet i anspråk, så blir det konflikter.” Det här temat – ”så länge de inte stör mig…” – varierar Myrdal även i jagboken Gubbsjuka (Leopard, 2002) på sidan 67, låt vara i tirader som inte är fullt lika uppseendeväckande.

Att man jämförelsevis lätt blir homosexuell i enkönade miljöer är något som Myrdal är klippfast övertygad om.

”Om jag som barn placerats på brittisk Public School hade jag nog för livet blivit mer eller mindre praktiserande bög”, skriver han på sidan 260 i På tvärs – Skriftställning 21 (Celanders, 2013).

Hade denna tes någon sanningspejl, så skulle faktiskt en klar majoritet av alla som gjort sina första lärospån vid en brittisk Public School utvecklas till ”mer eller mindre” praktiserande bögar. Så är det inte. Ingenting tyder på att man plötsligt byter könsidentitet i militärtjänsten, i fängelser, i gosskolor eller som mässpojke på Kungsholm eller i andra lika ensartade genussammanhang.

Erik Wijk tror att Myrdals homofobi dels är en generationsfråga och dels ett uttryck för att JM, med sin bögfobi, anser sig knyta an till vad som är genuint folkligt. Wijks tolkning förefaller mig rimlig. Men själv är jag inte säker på att Myrdals inställning till homosexualitet varit huggen i sten ända från tidernas gryning. Det medför i så fall att generationsargumentet bör förkastas. Låt oss se:

I Skriftställning 2 (PAN Norstedts, 1969) finns på sid 11f ett JM-stycke betitlat ”Si bögen! Si bögen! Kommer och låter oss slå’n”, där budskapet på intet vis är homofobiskt. Ja, där skäller författaren på de ”trettiotalsradikaler” som inte längre står upp ”för de homosexuellas likaberättigande”! Vart har dessa radikaler tagit vägen? ”Har de alla ändrat uppfattning?” frågar sig den en gång så brådmogne ungkommunisten.

Min förmodan är att Myrdal svängde åsiktsmässigt, då Pridefestivaler, regnbågsflaggor och annat mera började få stort (enligt JM alltför stort) medialt utrymme för 20-30 år sedan. Han antyder det själv i Aftonbladsrepliken: Från 70-talet och fram genom 80-talet hade Gun Kessle och jag ”en hel del mycket nära vänner som var bögar”, avslöjar han. Varför inte genom 90-talet och 00-talet, blir den självklara följdfrågan? En såväl i Tyskland som här i Sverige ”allmänt ihjältigen” bok av Max RothUncle Sam’s Sexualhölle erobert die Welt – tycks ge åtminstone en del av svaret. Närmare bestämt utnyttjar State Department i Förenta Staterna sådant som ”gay-parader och officiell hbtq-certifiering” för att den vägen, hävdar JM, slå vakt om USA:s världsherravälde.

Den som kommer med så pass sensationella uppgifter måste rimligen belägga dem – i vart fall på någon punkt.

Det är lätt att bli avsnäst som homofob. Jag blev det själv på Värmlands Folkblads debatt- och insändarsidor för ett par år sedan efter att ha recenserat en ovanligt enfaldig demonstrationsparoll: ”Inga rasister på våra gator – fyll dem i stället med bögar och flator!”

Jag påpekade bara i all enkelhet att rasism och homosexualitet inte utesluter varandra (Ernst Röhm och många av hans underlydande kan vittna…) samt att det är lika poänglöst att fylla gatorna med bögar och flator som att fylla dem med barnmorskor, kioskvältare, storgodsägare och trestegshoppare. Vari ligger det ändamålsenliga?

För ganska länge sedan, möjligtvis år 1999, tillstod ex-AIK:aren och sedermera fotbollstränaren Lennart ”Liston” Söderberg att han ofördröjligen skulle ge en homosexuell spelare kicken, om han upptäckte en sådan i sitt lag. I dag finns ingen tränare på elitnivå, som skulle haspla ur sig något så dumt eller ens drömma om att så göra. Det tycker jag är ett framsteg. Liknande framsteg hittar vi på många andra områden.

Det hela är mycket enkelt (som Myrdal ofta skriver): jämlikhet måste gälla alla. Från likaberättigandet existerar inga undantag. Den politiska vänstern kan inte låta sig representeras av personer som vägrar att inse detta.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  12 kommentarer for “Homofobi och homosexualitet – ett post scriptum

  1. 2016-05-17 kl. 8:54

    Klokt skrivet, Mats!

  2. Bo Zackrisson
    2016-05-17 kl. 9:15

    Ja, det där med identitetstillhörighet är sannerligen inte en helt enkel fråga i dagens normupplösta samhälle. Dagens studenter tycks ha väldigt svårt med identifikationsfrågor. En bofink får helt uppenbart se ut hur fan som helst.

    Den slutsatsen drar jag efter att ha tagit del av Hanna Lindholms kongeniala intervjuer med studenter vid Södertörns “högskola”. Intervjuerna har blivit en viral succé på nätet och Hannas lilla reportage har den senaste veckan vållat en storm i det mediala vattenglaset.

  3. Hannu Komulainen
    2016-05-17 kl. 9:51

    Parner lyckas inte heller med sina citat bevisa att Myrdal är homofob. Det är en allvarlig anklagelse i våra dagar, så varför upprepa den utan bättre belägg?

    Myrdals mustiga språkbruk betyder inte automatiskt att han är emot likaberättigande för homosexuella. Skäms, Parner!

  4. 2016-05-17 kl. 9:53

    Problemet består i att man inte kan addera en massa säridentiteter och få detta till en majoritet. Ju mer man markerar att man “inte är som dom andra” desto svårare blir det att handla gemensamt. Desto mer blir det att slåss inbördes om krympande resurser – något som är dömt att misslyckas i längden.

    Inget hindrar förstås att exempelvis homosexuella (eller andra minoriteter) kämpar för allas lika rätt. Något som filmen Pride visar är fullt möjligt och dessutom framgångsrikt.

  5. Nea Hedefalk
    2016-05-17 kl. 16:26

    Att inte se Jan Myrdals uttalande som homofoba är en alltför välvillig tolkning. Även om de skulle vara avkortade eller tagna ur sitt sammanhang, är de så pass grova och tydliga att jag inte tvivlar på var han står. Man kan också fråga sig varför han stör sig så mycket. På vad sätt utgör homosexuella ett hot mot Jan Myrdal? Däremot blir många homosexuella hotade. De senaste 10-20 åren har det blivit mindre farligt i Sverige, men här lever vi i en fredad zon. Många av mina vänner är flyktingar från Uganda. Homosexuella. De flyr hit för sina liv. Hoten mot HBTQ-personer ökar runt om i världen. Jag tycker inte att frågan är liten och oviktig i ett internationellt perspektiv.
    Dessutom har jag svårt för att lita på människor som inte tror på alla människors lika värde och som använder deras sexualitet som en orsak att uttala sig förringande om dem. Och som kan håna andra utifrån en trygg och säker sits. Obehagligt och svårt att finna försonande drag i det hela.

  6. Anna Westin
    2016-05-17 kl. 16:28

    Genom att synas ordentligt i prideparader i hela landet en gång om året gör vi människor mer medvetna om att det finns en variation av sexuella preferenser och familjebildningar. Och det blir steg för steg lite enklare för mig som individ att ”komma ut” inför de människor jag möter. För det är fortfarande så att jag ibland medvetet styr bort samtal från familj och relationer när jag pratar med en mer ytlig bekant eller har ett tillfälligt trevligt samtal med grannen på tåget. Kvinnan bredvid mig kan naturligt och självklart nämna sin man, men jag avstår från att nämna min fru eftersom jag inte vet vilken reaktion jag får. Därför behöver HBTQ-personer vara synliga, öppna och väl representerade i samhället.

    Jag har ingen förståelse för åsikterna att homosexuella syns för mycket eller att sexualiteten är privat och därför inte ska pratas om. Jag växte upp i en värld som konstant skrek till mig att den var heterosexuell (utan att någonsin använda just det ordet). Alla människor var heterosexuella, alla institutioner var anpassade för heterosexuella och alla förväntades växa upp och leva heterosexuella liv. Enda sättet att få ett utrymme som homosexuell var att skrika ut sin sexualitet – vilket jag naturligtvis inte tordes göra annat än tillsammans med minst ett par tusen likasinnade. Det är ett stort missförstånd att just heterosexuella håller sin sexualitet privat. Det har ni aldrig gjort! Däremot är många inom homo-rörelsen rädda för att synas för mycket. Detta drabbar nog främst transpersonerna, den mest utsatta gruppen. Transpersoner både syns och provocerar på ett helt annat sätt än de flesta homo- och bisexuella och det dröjde ända till 2001 innan transpersoner inkluderades i RFSL:s målgrupp, vilket säkert berodde på rädsla för att dessa skulle bli ett alltför udda och uppseendeväckande inslag i rörelsen som kanske kunde hota vissa mer diskreta homosexuellas önskan att leva sitt liv i osynlighet.

    Jag tror inte Jan Myrdal känner till bögkulturen så väl – det är därför han uttalar sig om den på ett så förenklande sätt. Själv är jag ju väl bekant med heterokulturen eftersom jag växt upp i den. Fortfarande är 90% av alla människor jag umgås med och 80% av all kultur jag konsumerar uttalat heterosexuell. Och jag är faktiskt mycket förtjust i stora delar av heterokulturen, men precis som bög-, flat- och trans-kulturen är den ju högst varierad! Om jag skulle uttala mig lite förenklande om den heterosexuella vänstern (som naturligtvis också är högst varierad), så har jag den uppfattningen att ganska många vänstermänniskor ur den äldre generationen har en negativ syn på homosexuella män. Att homosexuella kvinnor också finns måste man ständigt påminna om för det tenderar många att glömma bort. Jan Myrdals homofoba påståenden förvånar mig inte alls även om de fortfarande gör mig besviken. Det är bra att de diskuteras.

  7. Hans Andersson
    2016-05-17 kl. 19:49

    Instämmer med Margareta Z!
    Mats har skrivit ett nyttigt komplement till den tidigare diskussionen om JM eventuella homofoba inställning till homosexuella. Lugnt och sakligt samt metodiskt och utan moraliserande, en text som når fram.

    Har inte varit helt lätt att orientera sig i diskussionen och själv komma fram till hur man ska se på den debatt som varit. Men detta bekräftar att det har varit en nyttig debatt kring detta.

    Från min horisont tänker jag, varför fläskar han på så förbannat och uttrycker sig på gränsen till kränkande (även över gränsen) med i onödan föraktfulla och nedlåtande formuleringar om “rövknullare” osv.

    Principiellt intog JM glasklar ställning för homosexuellas rättigheter, redovisat av Mats hänvisning till skriftställningen från 1969. Det måste nämnas.

    På det personliga planet finns där en stor ambivalens hos Myrdal när han yttrar sig kring homosexualitet samt bögkulturen och enskilda bögar. Laddningen är kraftigt överdriven, formuleringarna kränkande och förnedrande.

    Sällan har JM haft så tunt på fötterna i en viktig diskussion. Påstår som Mats ger exempel på saker ut i luften utan att hänvisa belägg till för detta överhuvudtaget. En irrationell Myrdal för en gångs skull.

    Min avsikt är inte att sätta diagnos på JM alltså stämpla honom som homofob, det är vilseledande. Just här har han trassat till det för sig och är inte trovärdig i sin argumentation.

    Precis som Mats påpekar så byter inte män sexuell läggning om de hamnar en längre tid i fängelse. Däremot händer det att vissa personer på grund av den sexuella nöden, byter beteende utan att för den skull övergå permanent till annan sexuell inriktning. Men detta är lika fullt relativt sällsynt, men förekommer.

    För övrigt kan man bli sanslöst less på vissa inslag i bögkulturen, som att varje TV-kanal inklusive tidningarnas webbvarianter alltid har en bög med fjollig framtoning i panelen. Samma sak på radiokanalerna. Förfalskning av verkligheten. Det finns även bögar med framtoning som Rickard Wolf.

    Till sist. Klassfrågorna är viktigare än sexuell inriktning. Där står även Myrdal.

  8. Leif Stålhammer
    2016-05-18 kl. 9:27

    Vi lever i en tid då HBTQI-folk har erövrat rätten att få leva efter sina behov och det är bra. Samhället har därvidlag genomgått en ganska snabb förändring på, låt oss säga, tjugofem år. När jag var grabb (femtiotalet) var det snuskigt att vara bög, som ju därtill var ett skällsord.

    Myrdal har i sin gärning sedan länge varit med om att bekämpa rådande fördomar och förtryck av homosexuella. Han har varit en ledande vänsterintellektuell, respekterad inte minst utanför Sverige. Därför förefaller det besynnerligt att nu, i tider av krigsförberedelser, ägna så mycket kraft åt att etikettera honom som homofob.

    En kvällstidning ger plats åt angrepp på Myrdal, men låter honom däremot inte längre få in sina texter. Debatten inom ”kulturlivet” tenderar att ägna sig åt särartsfrågor som görs till huvudfrågor. Qui bono? Politisk korrekthet bjuder att byta namn på företeelser, ord blir tabu.

    Ändrar det någonting i verkligheten. Faan vet? Städerska blev lokalvårdare och arbetsförhållandena blev sämre o s v. Hur säga Negroe Spiritual i dag? Svart dito eller Färgad dito? Kampen om orden och språket har alltid och kommer alltid att föras. En del av klasskampen. Ord byter namn för att dölja att förhållanden ofta förändras till det sämre. En del känner sig tvungna att göra avbön. Kommunister vågar inte längre kalla sig kommunister o s v.

    Men nu när vi har rätt att vara och leva som HBTQI har vi möjlighet att enas i kampen mot det värsta förtrycket med åtföljande nyspråk och lögner; ingen behöver avstå för att han eller hon praktiserar sin kärlek på visst sätt.

    Att det under en tid förvisso förekommit en del överslag, som irriterat många ”normala” är bara naturligt, men nu är det dags att med öppet visir enas i kampen mot Världlandsavtal och NATO och annat djävulskap. Vi bör inte låta debatten cirkulera kring frågor som i huvudsak har intresse för en mindre, ganska isolerad, grupp intellektuella i storstaden. Själv har jag etiketterats som brunröd och som fascistfarare av folk i ”vänstern”. Jag tar det med knusende ro. Förmodligen anses jag homofob och xenofob också. Jag tänker dock inte försvara mig med: jag känner många bögar o s v.

    Det är uppenbart att samhället nu ställer om sig i kampen mot Ryssland och för NATO-medlemskap. Till och med Schlagerfestivalen används i kampen mot Putin. Politiker har ilat mellan Stockholm och Washington och utfått direktiv. Senast rekvirerade Obama ledande politiker i grupp från Norden för att bjuda på kaffe, bulle och gruppfoto. Man kom överens om att Putin är vår tids Hitler.

    Förberedelserna har pågått länge och minns att Calle XII Bildt i skön förening med Ingvar Carlsson beredde marken genom att få Sverige att släppa sitt oberoende och lirka in oss i EU. Sen dess går det, som man säger, utför. Men låt oss fortsätta kalla en spade för en spade.

  9. Hans Andersson
    2016-05-18 kl. 12:47

    Bra sammanfattat Leif S!

    Just nu står vårt lands nationella oberoende på spel om det blir JA till Värdlandsavtalet. Går det igenom så är det slut med såväl alliansfrihet och neutralitet i händelse av krig.

    När och om Nato attackerar med flygraider mot Ryssland kommer svenska flygvapenstyrkor att medverka i ett sådant angrepp.

    Rysk vedergällning slår sedan mot svenska militära enheter och kanske även mot vårt territorium. Fullständigt vidrigt och hemskt.

    Gör allt ni kan för bekämpa detta på alla olika plan fram till den 25/5.
    Demonstrera i Stockholm – påverka riksdagsledamöterna!

  10. Dennis Zackrisson
    2016-05-18 kl. 21:00

    Jag tror inte att det blir ett “slut med såväl alliansfrihet som neutralitet” när riksdagen ratificerar Värdlandsavtalet med Nato i nästa vecka. Att Sverige därmed närmar sig Nato är dock klart och det är enligt mångas (även min) mening oklokt.

    Vad som vore intressant att veta är varför Finland redan har ett avtal med Nato om detta och på vad sätt detta avtal skiljer sig (om det gör det) från det som blir vårt om en vecka. Någon insatt som kan upplysa om detta?

  11. Mats Parner
    2016-05-19 kl. 14:19

    År 1960 gav Bosse Gustafson (1924-1984) ut romanen Kasta sten på Norstedts. Huvudpersonen i Bosse G:s läsvärda skildring heter Stein Oddman och påminner i en rad avseenden om Jan Myrdal (något som för övrigt JM själv påpekar i sin bok “Ord & Avsikt”).

    På sid. 176 i Kasta sten reflekterar berättarjaget över sin gode vän Stein Oddmans “oförklarliga makt över en del människor”. Ja faktum är att berättarjaget är avundsjuk på Stein Oddman för att han inte äger dennes väldiga “makt över människor”.

    Det här är, anser jag, en typisk Myrdalegenskap. I kraft av sitt många gånger tuffa och rätt fräna skrivsätt och i kraft av sitt encyklopediska (om än delvis osorterade) vetande och i kraft av en del annat knyter han folk till sig – om avsiktligt eller ej låter jag vara osagt. Ett par av kommentarerna här ovan är ett uttryck för att kommentatorerna på ett osunt sätt befinner sig i just Myrdals trollkrets.

  12. Krister Rosengren
    2016-06-14 kl. 22:16

    Glöm inte att den som är väldigt pro-HBT kan vara rädd för sina heterosexuella känslor d v s homofobi och heterofobi är frukt från samma träd.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.