Höna-Pöna av Paul Galdone, Karneval förlag, 2025
Det är fantastiskt hur folksagor och gamla talesätt kunde fånga väsentligheter; vara en moralisk kompass för vad som är rätt och fel, ont och gott.
Vi känner alla till sagan om vallpojken som ropade ”varg” lite för många gånger så att när det väl var allvar fanns det inte längre någon som lyssnade. Sensmoralen: Ge aldrig falska larm!
Eller sagan om råttfångaren från Hameln som med sitt förföriska flöjtspel lockade barnen in i döden. Sensmoral: Följ inte locktoner!
Eller sagan om stadsmusikanterna i Bremen som genom sitt exempel varnar för att lyssna till defaitistiska uppmaningar. I stället höjer de näven och skanderar: ”Det finns alltid en bättre lösning än döden!” Sensmoral: Ge aldrig upp!
Sådana kloka varningar känner vi till. Men att sagorna även kunde höja ett varningens finger mot oförnuft och tossiga förklaringsmodeller, vara ett vetenskapligt riktmärke, kanske är mindre bekant. Men en saga som gör just detta är sagan om Höna-Pöna.
”En dag när Höna-Pöna letade efter något att äta bland löven ramlade ett ekollon ner från trädet på hennes huvud”. Denna vardagliga händelse är början på den dramatik som följer. För hur ska nu hönan tolka det som fallit ned på hennes huvud? Höna-Pöna gör en snabb, mycket snabb, bedömning och blir tvärsäker: ”Himlen håller på att ramla ner!” Och nu måste hon förstås meddela kungen om detta förhållande: ”The sky is falling”, som det heter i den engelska versionen. Henny-Penny är från början en engelsk saga.
På vägen till kungen möter Höna-Pöna i tur och ordning Uppeme-Tuppen (!), Anka-Vanka, Åsa-Gåsa och Kalle-Konen. Storögda (blåögda) med upprörda öppna näbbar vandrar de vidare med sitt livsviktiga budskap: Himlen håller på att ramla ner!
Till slut möter de Även-Räven som lyssnar till fåglarnas upphetsade röster. När räven hör hur de tänker (?) ser han sin chans: ”Följ mig, så ska jag visa en genväg till kungens slott.”
Ja, hur det går för fåglarna kan ni bara ana. Och än idag vet inte kungen att himlen håller på att ramla ner.
Höna-Pöna i dagens debatt
Känns sagan aktuell? Jo verkligen, för även idag faller himlen ner. Är det inte våtmarker som torkar eller inlandsisar som smälter, så är det kossor som fiser.
Och även i dag måste ”kungen” få veta sanningen. Dags att klistra fast sig på riksvägar eller klättra upp på Vasaskeppet. ”Himlen faller!”
Räv
I de gamla medeltid sagorna spelade räven ofta roller som en figur som lurar gässen. ”Räven predikar för gässen”, brukar det heta i de gamla kyrkomålningarna. I Tolfta kyrka strax norr om Tierp har jag sett en sådan målning. Den gången handlade det om att folk skulle akta sig för falska profeter, som förleder folk. ”När räven predikar, kacklar gässen”, och det slutar alltid med döden, sa man i Tyskland redan på medeltiden.
I sagan om Höna-Pöna och hennes stolligheter slutar det också illa (mycket illa) för de lättlurade fåglarna. Men den här gången behöver räven inte ens predika. Till och med predikningarna sköter de stolliga om.
Förnuftet
Det som kan rädda oss från dylika tokigheter är förstås ett sunt förnuft och en vetenskaplig metod.
Därför är det symptomatiskt att de som idag skriker mest om att himlen håller på att ramla ner också kritiserar upplysningen och vetenskaplig ordning (typ Linné). Den är ju vit, patriarkal och rasistisk.
Ja, det är en lisa att läsa sagan om Höna-Pöna med Paul Galdones fina bilder. Han var en av USA:s stora sagoillustratör. Jag vill även lyfta fram Björn Eklunds underfundiga översättning. Vad sägs om Uppeme-Tuppen!
Karneval förlag är återigen att gratulera för deras kloka utgivning av roliga och viktiga sagor.
Leif Strandberg visar, med sin trevliga sagoboksrecension, på några paralleller som kan dras mellan sagans värld och verklighetens. Bland annat till klimathysterin.
Leif Strandberg skriver: ”Det som kan rädda oss från dylika tokigheter är förstås ett sunt förnuft och en vetenskaplig metod.”
Det är helt riktigt, men kan samtidigt visa sig förrädiskt. Jag skall förklara hur jag menar:
Problemet är klimatvetenskapens uppbyggnad/struktur. Det handlar om den specialisering inom olika delområden som gör att ingen enskild människa kan ha överblick över – eller bena ut – de data av olika slag som ligger till grund för de datorsimuleringar, vars resultat presenteras oss som olika klimatologiska förväntade utfall eller ”scenarier”.
Glöm inte att klimatskräckens apostel, Greta Thunbergs främsta slagord var att: ”Vi måste lyssna på vetenskapen”. Men vetenskapens komplexitet på området gör den ogenomskinlig. Så istället för vetenskapens ”förklarande ljus” får vi ett komplexitetens höljande dunkel. I själva verket riskerar hennes uppmaning att innebära en legitimering av ett teknokratiskt expertväldes begränsande av demokratins andel av makten i samhället, (som vi ju sett att några politiskt aktiva fanatiker också propagerat för). En teknokratisk vision stödd av vetenskapsmän specialiserade inom sina delvetenskaper, där ingen har överblick därför att alla delvetenskaper, var och en, kräver sin speciella kompetens. Vi vanliga människor förväntas bli kvar vid våra skomakareläster och finna oss i att de som ”vet bättre”; ”experterna” styr.
Lösningen är inte att gå in i diskussioner om ”Henrys Law” eller molnens albedo, eller att fördjupa sig i hur havsströmmarnas flöden påverkas och styrs, eller tillgodogöra oss teorier om mekanismerna för metangasers frigörande från sjöbottnar och myrar eller liknande specialämnen, alltså, tusen och en områden till. Det finns osäkerheter inom flera områden som påverkar varandra och som därmed ger kedjeeffekter av ännu större, ackumulerade, osäkerheter. Kunskapen är ofullständig och ofta, per definition, präglad mer av varierande svårberäknade sannolikheter, än av någon definitivitet. Fullständig kunskap för en människa ett orimligt, halvt omöjligt livsprojekt.
Men att i praktiken, få folk att tro att de måste känna till så mycket inom alla de specialvetenskaper, som bygger detta gigantiska vetenskapsområde; där dessutom många av de förutsättningar man laborerar med inte kännetecknas av vetenskapliga, en gång för alla, fastslagna sanningar – innan de ens kan börja diskutera saken, innebär att de till klimatet relaterade politiska och ekonomiska intressegrupperna med benägen hjälp av massmedia, givit sig själva ett problemformuleringsprivilegium som saknar legitimitet.
Klimatet förändras alltid och har alltid förändrats, det finns inget naturligt ekvilibrium, inget stillastående jämnviktsläge. En fortgående klimatförändring kan därför inte, i sig, ses som ett problem.
Miljöförstöring är ett reellt problem. Men istället för att rensa vår miljö från farliga kemikalier ger politikerna pengar till sådant som ”koldioxidinfångning” ur atmosfären. Men det har varit flera grader varmare på jorden och det har dessutom funnits flera gånger mer koldioxid i atmosfären.
Detta är enkla fakta som borde rusta oss att stå emot varje skräckmodellering som klimatforskare och politiker gemensamt försöker påverka oss med.