Hoppas Joakim Medin får komma hem, men…

Yrkesjournalist är jag förvisso inte, men jag tycker trots allt att jag – efter ett långt liv av skrivande och tidningsarbete – vet en del om journalistik. Ibland tänker jag t o m vanvördigt att ”journalister” verkar ha tappat bort kärnan i jobbet – det kritiska uppdraget – i alla fall har de tappat en realistisk uppfattning om journalisters möjligheter att verka i denna världen. De lever i en drömvärld.

Jag vill bara först klargöra att jag självklart önskar att Joakim Medin snart ska få komma hem, vilket jag hade önskat även om han inte haft en gravid fru i sjunde månaden här hemma.

Mig förefaller det faktiskt helt uppenbart att uppblåstheten bland kända professionella svenska journalister nu svämmat över alla breddar. Man låter som att hela världen ska rätta sig efter deras (vår?) svenska värdegrundsbaserade pressetik.

Ett exempel: SR:s VD, Cilla Benkö, sa 31 april i radion, apropå Turkiets gripande av Joakim Medin: ”Det är fullkomligt oacceptabelt att Joakim över huvud taget sitter där och riskerar nå´n form av straff för att han har granskat makten i Turkiet, ett land som dessutom är, precis som Sverige, nu medlemmar i Nato, och där vi ju har ett gemensamt ansvar för att säkerställa ett väl fungerande demokratiskt Europa.”

Några nyckelord i detta: ”Oacceptabelt”, men inte bara det, utan ”fullkomligt” dessutom. Vem tror Cilla B att hon är? Att inte visa minsta respekt för realiteterna, d v s att olika länder har olika syn på demokrati och mänskliga rättigheter, alltså att sitta här hemma i sin lilla skyddade svenska ankdamm och tala om för Turkiet att… Tror någon verkligen att Erdogan bryr sig?

Att det faktum, att Sverige tillsammans med Turkiet är ”medlemmar i Nato” skulle kunna vara någon slags garanti för att ”säkerställa ett väl fungerande demokratiskt Europa” är så uppåt väggarna knasigt att man blir full i skratt. Den tanke som genast slår mig är att indoktrineringen och tumskruvandet gått så långt att en journalist i ansvarig ställning, i sina bästa år, kan undslippa sig sådana stolligheter, ja att patrulltraskandet efter maktens pipospelare i Stockholm liksom i sagans Hameln, gör mig mörkrädd. Ett samhälle lett av drömmare?

Ännu ett exempel: Peter Wolodarski, DN:s chefredaktör och ansvarig utgivare, skickar ett särskilt mejl till alla prenumeranter den 2 maj där han bl a skriver: ”Sveriges nya Natoallierade Turkiet har länge satt i system att fängsla journalister. I fallet Joakim Medin tar man repressionen ett steg längre. Myndigheterna ger sig på en utländsk journalist, utan att beskylla honom för att ha begått något brott i Turkiet.”

Vad hade han väntat sig?

Men som sagt, skrattet fastnar snart, det finns skäl att vara rätt. Men låt mig återgå till ett lite mer resonerande tonläge.

Var tog sanningssökandet vägen?

Visst har det alltid funnits olika sorters skribenter; notisskrivare, reportrar, essäister, författare… Alla var de i någon mening journalister, för de jobbade som anställda på tidningar – murvlarna – eller som honorerade skribenter. Med TV kom de anställda reportrarna som talade rakt in i rutan o s v.

Med den tekniska utvecklingen har förstås villkoren förändrats för dessa offentligt skrivande och talande mediernas contentproducenter. De har blivit mycket flera och de har professionaliserats och blivit mindre personliga, de har blivit mer av trendkänsliga informatörer än sanningssökare. Det har med åren utvecklats en osund kåranda som får dem att springa i flock, på samma bollar, trots att denna förutsägbarhet gör dem allt mer ointressanta.

Att skriva bra är förstås en fördel, att ”gå genom rutan” är förstås också bra, men att få många läsare och tittare är ännu mycket viktigare. Detta journalisternas kommersiella dilemma blev mycket påtagligt under 80-talet. Journalist blev då drömyrket där man kunde bli hjälte genom att avslöja maktens fiffel och båg. I arbetarklassen ville man bli fotbolls- eller hockeyproffs, i medelklassen ville man bli journalistproffs.

Inga följdfrågor

I den här andan och med denna klassmässiga uppdelning etablerades myten om den professionella journalistiken som yttrandefrihetens främsta riddare och att ”riktig journalistik” garanteras av välutbildade journalistproffs. DN t ex har som sin främsta slogan: ”För en upplyst värld.” 2017 kunde man läsa följande. Notera könsfördelningen.

Men, det har märkligt nog skett samtidigt som DN utvecklats till en krigisk propagandakanal för svenska soldater till Afghanistan/Libyen/Sahel, värdlandsavtal med Nato, DCA-avtal med USA, Natointräde… utan debatt. Inga följdfrågor! Inrikespolitiskt var man lika handfallen och vinglig i alla andra frågor, som skolan, kriminaliteten, gängbrottsligheten, välfärdsraserandet… EU och nyliberal globaliserad ekonomi ligger i värdegrunden och ingår journalistproffsens evangelium.

Klimathotet anses mera akut än att skapa fred och stoppa massdödande i Gaza, i Ukraina och på våra gator. Ingen har någon förklaring, ingen diskussion värd namnet förs om varför samhället håller på att braka samman. Trump, Putin och Åkesson är orsak till allt ont här i världen. ”Journalistiiiken” är neutral!

Nästa vinkel

Jag fortsätter ta DN som exempel. Alla älskar DN. Tidningen är grafisk snygg, lyckades som nättidning, gick ekonomiskt som tåget – utan mediestöd! – men tappade ändå sin trovärdighet. Men man hade inte råd att pensionera Croneman, han har för många trogna läsare. Minns också hur intensivt man läste Red Top och Runa Brar t ex. De höll kvar prenumeranterna. Jag hade kvar UNT så länge Kellermans Rocky var kvar, men när han försvann gav jag upp UNT.

Problemet är inte att det är brist på begåvade skribenter. Problemet är att skribenterna numera lever i en politisk monokultur. Journalistiken håller sig med ett A- och ett B-lag, kanske t o m ett C-lag.

Det självklara förhållandet att mediers ägare bestämmer mediets kurs och färdriktning verkar bortglömt. Detta självklara förhållande var grunden för presstödet när det infördes 1965. Nu finansieras alla stora medier (utom DN) av antingen staten eller via stora mediehus med rottrådar till Wall Street och som även inkasserar statliga mediestödsmiljoner. Här jobbar journalisternas A-lag. När man får fast tjänst i A-laget är man i säker hamn och kan se sig som ett riktigt proffs. Här ingår alltså även flaggskeppet DN – som ägs av Bonnier Media (med mycket statligt mediestöd) – men som för egen del skryter med att avstå från statligt mediestöd.

Här finns huvudförklaringen till att medielandskapet trots vår lagstadgade yttrandefrihet har blivit så slätstruket och krigiskt. De tjänar helt enkelt sina ägares intressen.

Alternativen och amatörismen

Därför har vi också fått alternativmedierna, och som ännu inte förbjudits, där B-laget och C-lagets journalister jobbar som frilans eller helt ideellt. Men här finns å andra sidan det viktiga kvar, nämligen sanningssökandet och fräckheten. Det här blir allt mer bekant för människor, som slutat lita på DN & Co och måste söka alternativ journalistik, nästan alltid via nätet.

Den som eventuellt inbillar sig att ”vänstertidningen” Dagens ETC skulle tillhöra alternativmediesfären misstar sig. De är djupt insyltade i det staliga medietiska systemtet både ideologiskt och ekonomiskt. Även kommunistiska Proletären är ideologiskt infångade, genom att de aktivt har anslutit sig till det medieetiska systemet – utan att få ens en enda liten miljon av skattekakan. Man tänker sig förmodligen att man kanske kan få en slant nästa år om man är snäll, duktig och håller sig inom ”det demokratiska ramverket”.

Åter till fallet Joakim Medin

Joakim Medin är frilans och får in sina texter på olika håll. Han är beroende av inkomster, så han försöker förstås först placeringar där man får betalt. DN har hittills varit nästan omöjligt för Joakim Medin. Men Dagens ETC betalar också. Ansvaret för att han sitter i fängelse vilar tungt på Andreas Gustavsson, chefredaktören på Dagens ETC. Han borde fattat att man inte skickar Joakim Medin till Turkiet.

Journalistikens A-lag har skapat sig det medieetiska systemet, som innebär att man ser sig som en del av den demokratiska världens kamp mot världens alla autokratier. Vilket i sin tur innebär att man ser sin yttrandefrihet som en integrerad del av samlingsbegreppet ”de demokratiska fri- och rättigheterna”, alltså det som Västvärlden tagit sig rätten att tvinga på alla andra länder, med vapen om det skulle krävas. Ja det var faktiskt därför Ukrainakriget provocerades fram – för att tvinga Ryssland att gå med på att Ukraina skulle få gå med i Nato – demokratins förkämpe nr 1 (Cilla Benkö). Detta är förstås lika orealistiskt som att DN och Public service fortfarande propagerar för mer vapen till Ukraina för att till slut få Putin på fall.

Den stackars Joakim Medin är ett offer för illusionen att lilla Sveriges hela etablissemang – med DN och Dagens ETC i spetsen – ska kunna få Erdogan att implementera svensk tryckfrihet i Turkiet.

Tillägg kl 09.10 (efter att ha öppnat DN)

Wolodarski ägnar Joakim Medin hela förstasidan på dagens DN (mejlet jag nämnde ovan). Det verkar som han vaknat upp ur en slags Törnrosasömn.

Att Erdogan är en auktoritär statsledare är knappast någon nyhet. Hade Wolodarski kanske väntat sig att han skulle ha blivit ”lite mera svensk” efter allt svenskt krypande i samband med Natointrädet? Eller har han plötsligt upptäckt att Nato inte är att lita på, alltså inte alls försvarar några mänskliga rättigheter?

Denna krigsrubrik-liknande framsida i dagens DN tyder på stor förvirring. Vem som är ond och vem som är god i denna världen är inte längre självklart för Wolodarski. Kanske var Nato och USA inte en så självklar satsning? Närmar vi oss kanske en vändpunkt? Ja i alla fall verkar Wolodarski förvirrad.