Hultqvist är det största hotet mot riket

Klädda i gröna militärkläder höll försvarsministrarna gemensam presskonferens på torsdagen. (Bild: skärmdump ur DN)

VÅR FÖRSVARSMINISTER PETER Hultqvist skriver tillsammans med Storbritanniens försvarsminister Ben Wallace i Dagens Nyheter den 10 december en artikel för att förbereda allmänheten på att Sverige (och Storbritannien) nu ska skicka militär personal till Ukraina. Man tar sig åter för pannan.

Majdankuppen
Vi känner alla till att Ukraina sedan Majdankuppen i februari 2014 varit ett land i kris, i realiteten ett delat land. Från 1918 var Ukraina en sovjetrepublik och sedan 1991 en självständig stat inom Ryska federationen. Ukraina består av olika delar. Sedan 50-talet ingår Krim, där Sovjetunionen hade sin livsviktiga flottbas Sevastopol. Västra Ukraina runt Kiev vänder sig mer västerut mot Europa, medan i öster är man mer ryskorienterade.

Under Maijdanupproret skedde mycket infiltration från diverse skumma väpnade krafter i hemlig allians med USA och EU. Man försökte helt enkelt med alla medel utnyttja situationen och dra Ukraina mot EU och Nato. Detta var förstås en mycket hotfull utveckling för Ryssland, som riskerade att få Nato inpå sin långa Ukrainagräns i sydväst inklusive att förlora Sevastopolbasen. Att det skulle bli stridigheter och en global dragkamp om detta var mycket enkelt att förutse.

Inblandningen i Majdanupproret var mycket medveten från USA:s och EU:s sida och provocerade till sist fram en – folkrättsstridig – rysk annektion av Krim. Det skedde fort och oblodigt, men under högljudda protester från väst (inklusive Sverige) förstås. Hur många gånger har vi efter detta inte hört mantrat upprepas att Rysslands farlighet bevisas av kriget i Georgien och framför allt av annektionen av Krim. Att försvara sig mot Natoframflyttningen blev Ryssland en helt nödvändig försvarsåtgärd. Även kriget i Georgien ändrar karaktär om man orkar ta sig igenom västvärldens ideologiska dimma om detta.

Ukrainakrisen är obestridligen till stora delar framprovocerad av väst. Det missnöje som självklart funnits i landet med despotiska ledare, korruption och medborgerlig ofrihet har oblygt utnyttjats av USA och EU, vilket sått illusioner om någon slags kapitalistisk västerländsk befrielse – guld och gröna skogar – som ju knappast infunnit sig och som faktiskt inte finns. Så uppfattar jag det.

Det ryska hotet
Nu larmas det unisont i västliga medier om ryska truppsammandragningar vid gränsen till Ukraina, som om Ryssland förberedde en invasion, medan Putin slår ifrån sig. Ord står alltså mot ord. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj citerades till exempel i SvD 13 november:
– Jag hoppas att hela världen nu tydligt ser vem som verkligen vill ha fred och vem som samlar nästan 100.000 soldater vid vår gräns.

Ett närmast övertydligt svårkontrollerat propagandautspel. Att jag bedömer Putin i det här fallet som den minst opålitlige bygger mycket på det allmänna världsläget där USA i sin desperation för att rädda sin världsdominans utsätter sina allierade för starkt tryck att visa sin USA-lojalitet emot Kina och Ryssland.

Vad som står fullkomligt klart är att Ryssland har allt att förlora på att inleda ett krig som skulle riskera att utvecklas till en konfrontation med Nato. Det vet också USA och Nato. Och det är just detta faktum som nu utnyttjas av USA/Nato, Kievregeringen, EU, Sverige och Storbritannien. Artikeln i DN den 10 december är ett led i just denna kampanj. Nu ska Sverige och Storbritannien skicka militär personal till Kiev.

”Våra värderingar”
Jag citerar:

”Våra värderingar är hotade och därför måste vi lägga all vår kraft och beslutsamhet på att försvara dem. Detta kräver att både Sverige och Storbritannien kliver fram som handlingskraftiga, problemlösande och ansvarstagande nationer [… och] öka de försvarspolitiska investeringarna. […] Vi är likasinnade partners som inte bara delar principer och politisk vilja utan även drivs av samma beslutsamhet att agera operativt. När internationella institutioner och normer utmanas är vi oförtröttliga i vårt stöd för demokrati, mänskliga rättigheter, multilateralt samarbete och internationell rätt.”

”Internationell rätt”! Jo pyttsan. Allt provocerande, underminerande, propagerande och krigshetsande samt övergången till USA:s tal om ”Rules Based International Order” istället för FN-stadgans folkrätt inger inte förtroende. När diskuterades denna omsvängning i Sveriges riksdag? Vem har godkänt Sveriges krigsaktivism á la Hultqvist?

Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist och Storbritanniens försvarsminister Ben Wallace besökte på torsdagen ett snöigt Arvidsjaur (Foto: Philip Svanberg/Försvarsmakten)

Vad de skriver är emellertid mycket tidstypiskt, men icke desto mindre korkat. Som om Sverige och Storbritannien hotas av en rysk kulturintervention via cyberhot, hybridhot och desinformation, att svenskar och britter vore på väg att anamma Putins attityder till yttrandefrihet och börja applådera ryska militära framstötar mot våra länder. Det är rent nonsence. Att dylikt sedan skulle kunna hindras med svensk militär personal i Ukraina är ännu mer borti tok. Ja, lika galet som svenska soldater i Irak (Syrien), Afghanistan och Mali. Sverige har inga intressen att försvara i Ukraina. Om Sverige skickar militär personal är det endast för att uppfylla USA:s önskemål (krav). Hur länge ska vi behöva vänta på att opinionen vaknar på denna punkt?

Att Polen stoppar flyktingar vid gränsen till Belarus anser ministrarna helt i sin ordning. Jovisst, Polen har rätt att skydda sina gränser. Men att denna konflikt har många bottnar och även rymmer undermineringsaktiviteter från väst mot Belarus för att störta landets regering, är inget som intresserar några betydande västmedier. Allt bara applåderas – i strid med folkrätten. Att flyktingarna befinner sig vid denna gräns har säkert – trots ivriga förnekanden – understötts av Belarus regering. Att det hela är ett cyniskt schackrande med utsatta människors liv och hälsa är knappast något att förvåna sig över. Det kan istället ses som ett synnerligen hjärtlöst svar från en despotisk president mot en notoriskt provokativ krigshetsare. Vem som är värst saknar i sammanhanget betydelse för oss i det alliansfria Sverige.

Jag har skrivit det förr, men vår försvarsminister Peter Hultqvist utgör ett ökande hot mot vårt eget rikes säkerhet. Han borde ersättas med en mindre aktivistisk och mer alliansfrihetsförsvarande politiker, på samma sätt som Per Albin Hansson 1939 ersatte utrikesminister Richard Sandler (på Finlandsfrågan) med Christian Günther.

... är läst 1467 gånger!

  18 kommentarer for “Hultqvist är det största hotet mot riket

  1. Mats Larsson skriver:

    Knut L!
    Tyvärr ett bottennapp. Sovjetunionen bildades 1922 inte 1918. Du skriver vidare att Ukraina 1991 blev en del av den Ryska federationen. Ryssland är förvisso en federation, med officiellt namn Ryska federationen, men Ukraina var inte del av denna federation.

    På vilket sätt är Ukraina ett delat land, bortsett från det territorium som ockuperas av rysk militär?

    Utan ryskt militärt ingripande i Donbass sommaren 2014 hade de s k folkrepublikerna aldrig överlevt.

    Ukraina uppmärksammas just nu väldigt mycket i rysk statlig TV. Det brukar vara ett dåligt tecken. Ett ryskt angrepp skulle innebära de största striderna i Europa sedan andra världskriget. Att Ukraina kommer att försvara sig råder ingen tvekan om. Frågan är hur stora förluster Ryssland är beredd att ta.

  2. Anders Romelsjö skriver:

    Instämmer. Jag kunde publicera två kommentarer under ”Ifrågasätt” i anslutning till artikeln i DN. I den andra kortare skrev jag

    ”För övrigt tycker jag det är lämpligt att entlediga Peter Hultqvists. Hans djupt ensidiga analyser som är desamma som USA:s, det nära militära samarbetet med krigsorganisationen Nato är ej förenligt med alliansfrihet och utsätter Sverige för risk att dras in i krig. Alltså entlediga Hultqvist omedelbart, och inled samarbete med Ryssland på samma villkor som med USA. Då ökar Sveriges säkerhet enormt. Mer finns.”

    Inledande kommentaren i DN kan vara av intresse:
    ”Det finns olika uppfattningar i denna fråga. I Ukraina skedde en statskupp mot den folkvalde presidenten Janukovitj 22/2 2014, stödd av USA och EU. En stor attack mot europeisk rättsordning som media helt tiger om. Ryssland annekterade Krim fredligt utan att sända in nya trupper, och efter folkomröstning med stöd av 90%: Krim hade odemokratiskt förts från Ryssland till Ukraina under Sovjettiden. Vi har nu ett betydligt mer osjälvständigt starkt beroende av USA som pressar på för militära insatser i stället för att Kiev ska följa Minsk II. Fattigdomen har mångdubblats enligt Världsbanken och nya statyer har rests över nazister. USA förvarar kärnvapen i flera länder i Europa, inpå Rysslands gränser. Ökar risken för krig i Europa. Liksom det svenska värdlandsavtalet som riksdagen antog mot en majoritet i opinionsundersökning. USA har också pressat Sverige att inte ställa sig bakom FN:s kärnvapenkonvention om nedrustning av alla kärnvapen. USA har ökat sina militära insatser med installerande av Aegistrobotar som kan bära kärnvapen inpå Rysslands gränser. Hur skulle USA reagera om Ryssland installerade liknande missiler inpå USA:s gränser. USA, inte Ryssland, inför olagliga sanktioner som försvårar utbyggnad och energileverans till Europa. Det är inte bra med mycket ensidiga analyser. I praktiken är Sverige i allians med USA och Nato – talet om alliansfrihet blir tomt. För Sveriges säkerhet och oberoende – sök samarbetet ÄVEN med Ryssland!”

    En uppföljning av artikeln ”Peter Hultqvist: Ryssland ligger bakom flyktingkrisen (och allt annat elände). Bör han hyllas, avsättas, nonchaleras?”

  3. Leif Strandberg skriver:

    Det finns ingen maktfördelning i vårt land. Det finns ingen opposition. Alla politiker sitter i samma båt och är politiskt korrekta. Om inte, ryter hon till, Annie, klassens bästa elev: ”Hur uttrycker du dig!”

    Och mellan myndigheter och politik – samma sak.
    En gång, så sent som på 1980-talet, fanns det en spänning mellan verkschefer, myndighetschefer (inklusive försvarsdito) och politiken. Till delar var den ibland osaklig och överdriven (von Hofsten), men det fanns en sund maktfördelning inom landet. Idag råder konsensus, alltså tystnad. Alla, av regeringen utsedda myndighet(s)personer, håller käften. Och ÖB själv ägnar sig mer åt att HBTQI-certifiera försvarsmakten än att hålla gränsen.

    Det blir inte bra det här.

  4. Knut Lindelöf skriver:

    Mats L!
    Ojoj, jag som kollade på Wikipedia. Jag måste ha läst fel. Eller har Wikipedia fel? Om landets ena del är ockuperat, som du säger, är landet väl i praktiken delat.

    Men Mars L, tycker du inte att USA och Nato provocerat fram det eventuellt kommande kriget? Vad har de i Östeuropa att göra? Eller lägger du hela skulden på Putin? Tycker du inte att det är viktigt att stoppa detta krig? Och vad har Sverige där att göra?

  5. Crister Olsson skriver:

    Håller med dig Knut Lindelöf. Hultqvist bedriver en egen aktivistisk militär säkerhetspolitisk i linje med USA/Nato och en rad andra länder.

    En vettig och försiktig utrikespolitik grundad på diplomati och utbyten på olika nivåer saknas helt i hans resonemang sånär som att han nämner Arktiska rådet.

    Utrikespolitiken är den viktigaste komponenten för att hålla Sverige utanför krig. Uppslutningen kring den transatlantiska länken och därmed uppknytningen till ett av stormaktsblocken är direkt farligt för Sverige.

    Hultqvist måste svara på frågan på vilket sätt en militär inblandning i konflikten i Ukraina gagnar vår egen säkerhet. Om det skulle utvecklas till krig i Ukraina blir vi en deltagande part med oförutsebara konsekvenser.

    En regerings främsta skyldighet är att skydda sin egen befolkning. Jag saknar en svensk utrikesminister som har modet att sätta ner foten och istället ge Sverige en roll som förmedlande länk i en situation där förhållanden mellan USA/Nato och Ryssland/Kina går mot fryspunkten.

  6. Leif Stålhammer skriver:

    Hultqvistens högstämda retorik är klassisk imperialistisk krigsretorik. Skulle med smärre justering kunna sagts av Hitler inför invasionen av Polen. Att han (H-ltqv-st-n, alltså) bekläder försvarsministerposten är mycket illavarslande. Dessvärre är han representativ för det nuvarande ledarskiktet i landet. På nyspråk heter det: Det går bra för Sverige. Alla ska med!

  7. Hannu Komulainen skriver:

    Man kanske kan hoppas Rysslands tuffare utrikespolitik den senaste tiden, mot bakgrund av den förändrade maktbalansen mellan ”Väst” och Ryssland-Kina, snart kommer skrämma Sverige till att återgå till sin traditionella, ”fega” neutralitetspolitik.

    Det verkar som att de, som styr USA:s utrikespolitik, börjat tveka i klokheten att provocera den ryska björnen. Biden har ju sagt att Ukraina inte ska få komma med i Nato de närmaste 10 åren! Nu kommer det i och för sig säkert dröja lite innan småvasaller som Sverige har fattat vad som hänt. Så det är helt rätt att kräva Hultqvists avgång idag.

    Om 10 år kanske vi får börja bekymra oss för att våra politiker börjat närma sig det det andra stormaktsblocket, när det definitivt blivit starkare än ”Väst”.

  8. Jan Hagberg skriver:

    Den härskande brittiska (anglosachsiska) eliten har ständigt tagit sig rätten att lägga sig i östra Europas inre förhållanden, att äta på Ryssland. I dess olika former.

    Kriget i Europa tog aldrig slut med vapenstilleståndet i Compiègneskogen 1918 eller ens efter Versaillesfördraget 1919. På östfronten kom det att fortsätta länge än, med britterna som styrande i bakgrunden. En god illustration är den nyligen utkomna boken:
    FINLANDS OKÄNDA KRIG – finska och skandinaviska frikårer i Baltikum och Ryssland 1918 – 20 av Roselius – Silvennoinen.

    Man känner hur britterna finns där, hela tiden. Ententens Storbritannien och Frankrike hade sedan hösten 1918 försökt förmå de skandinaviska länderna att skicka ordinarie arméer till Baltikum, under beteckningen polisstyrkor. Utan att vinna gehör. Den tidens politiker i vårt land hade markkontakt – precis som Per Albin Hansson senare – och undvek äventyrlig krigspolitik. Idag är det svenska politiska etablissemanget kapat, oavsett färg. Arma land.

  9. Mats Larsson skriver:

    Knut L!
    Jag tycker att den bästa analys av kriget i Ukraina som jag har läst är den man hittar i Örjan Berners bok Krig eller Fred. Jag hade gärna citerat från boken, men jag är på resa och har inte tillgång till den. En av Sveriges mest erfarna diplomater och med mycket stor erfarenhet av Sovjetunionen.

    Hans bok Härskarna i Kreml – från Gorbatjov till Putin är också mycket läsvärd; Berner var ju svensk ambassadör i Moskva när Sovjetunionen föll samman.

    Det som vanligtvis kommer bort i diskussionerna om Ukraina är att landet, som var världens tredje kärnvapenland 1991, frivilligt avvecklade alla sina kärnvapen i utbyte mot garantier att dess territoriella integritet skulle garanteras (Budapest-memorandum 1994). Genom annekteringen av Krim bröt Ryssland mot avtalet. Inget land kommer i framtiden att avveckla sina kärnvapen baserat på stormaktsavtal.

    Att annekteringen av Krim genomfördes utan blodsspillan brukar framhållas som ett plus för Putin. Ungefär som att ge Hitler kredit för att han ockuperade Tjeckoslovakien i mars 1939 utan strid.

    Under senvåren och sommaren 2015 försvann Ukraina nästan helt från ryska statliga första kanalen. Jag förstod inte varför, men i september kom förklaringen. Ryssland engagerade sig i Syrien, vilket direkt fick stor medial exponering i första kanalen. Nu hör jag mer om Ukraina i den kanalen än på mycket länge. Det är ingen tillfällighet, men exakt vad det innebär vet jag inte. Helt klart är att Belarus nu är nära kopplat till Ryssland, och det är definitivt slut på Lukasjenkos lindansande mellan EU/USA och Ryssland.

    Ukrainas gränser (bortsett från Krim, som var en intern sovjetisk historia) drogs upp av Stalin i Jalta, en konferens som måste betecknas som ett Stalins mästerverk och som visade honom på höjden av sin förmåga.

    Ukraina har mig veterligt aldrig hävdat att något ryskt territorium rätteligen borde tillhöra Ukraina. Att Ukraina skulle anfalla Ryssland är otänkbart, medan ett anfall i Donbass skulle vara jämförbart med Putins krig i Tjetjenien.

    För att svara på dina frågor Knut: Nej, jag tycker inte att USA och Nato provocerat fram ett krig. Ukrainas lagliga regering måste ha samma rätt som Syriens lagliga regering att bjuda in det land eller de länder som man anser kan bidra till landets säkerhet. Putin gjorde en missbedömning av läget i östra Ukraina våren/sommaren 2014. Exakt varför han gjorde den missbedömningen vet jag inte, men jag har hört flera ukrainare (även från den östra delen) säga att ryssar förstår sig inte på Ukraina.

    Med frågan vad Sverige har i Ukraina att göra antar jag du avser ”vad har svensk militär i Ukraina att göra”. Det är en bra fråga och min uppfattning är att relationerna mellan Sverige och Ukraina ska drivas i civil och inte militär form.

  10. Crister Olsson skriver:

    Mats Larsson!
    Naturligtvis får Ukraina bestämma utvecklingen i sitt eget land, men Ukraina liksom Sverige och Tyskland är utsatta för påtryckningar västerifrån. Sverige kan inte skriva på FN:s kärnvapenförbud eftersom USA/Nato hotar med konsekvenser. Tyskland kan inte få till sin gasleverans från Ryssland och vi är kanske snart inne i en energikris.

    Men med vilken rätt har Nato att fortsätta expandera österut? Natos expansion in på ryska gränsen upplever Ryssland som ett hot och det behövs inte särskilt mycket eftertanke att förstå det. Nato är ju en aggressiv politisk organisation som lämnar förödda länder efter sig. Det måste vara ett rimligt och inte särskilt svårt krav för USA/Nato att acceptera att Ukraina inte kan tas upp som Natomedlem. Vad har USA egentligen för intresse av Ukraina? USA späder ju nu bara på spänningarna genom att skicka vapen till Ukraina. Läget kan bli verkligt farligt om någon stolle längre ned i hierarkierna får för sig att starta provokationer.

  11. Jan Mellring skriver:

    Vad var det för vänner i Ukraina och Georgien som Hultqvist besökte 2018?

  12. Mats Larsson skriver:

    Crister O!
    Jag slog upp vad jag skrev för snart sju år sedan på denna blogg. Inte mycket har ändrats, bortsett givetvis min dåvarande bedömning av Vitryssland. Jag lika lite som någon annan kunde förutsäga vad som hände där 2020, och att Lukasjenko nu är Putins lydiga knähund.

    Jag citerar mig själv från januari 2015:

    ”Övriga östra regioner är lojala mot Kiev, vilket gör att en expansion mot Charkov, Dnepropetrovsk eller Mariupol skulle bli militärt mycket kostsam för ett redan försvagat Ryssland. Vidare märkte jag ju redan i februari förra året att Vitryssland inte går i takt med Ryssland i Ukrainafrågan, ett intryck som bara förstärkts under resten av året. Sprickan mellan Ukraina och Ryssland är så djup och bred, även i folklagren, att ett närmande kommer att bli mycket svårt. USA kommer självfallet inte försitta chansen att ytterligare slå in en kil i den sprickan. Ukraina är, som alltid genom historien, ett alldeles för fett byte för att lämnas i fred.”

    En aspekt som tillkommit och som jag inte sett diskuterat är Armeniens klena militära insats i kriget mot Azerbajdzjan, där lite förenklat Armenien stred med ryska vapen, Azerbajdzjan med turkiska. I ett eventuellt kommande krig mellan Ryssland och Ukraina kommer den stridsvana ukrainska militären att ha tillgång till turkisk drönarteknologi. Detta måste vägas in av den ryska militärstaben.

    Putins inställning till Ukraina är ju helt klar.

  13. Crister Olsson skriver:

    Mats Larsson!
    Konflikten kring Ukraina handlar så mycket mer än om Ukraina och Ryssland. Det är USA/Nato som spelar ett högt spel genom att fortsatt pressa sig fram mot Rysslands gränser och som kan mynna ut i oförutsedda konsekvenser. Det fina pratet om demokrati och mänskliga rättigheter i väst är ju bara dimridåer. Det spelar ingen roll för USA om det är en diktatur eller demokrati man har att göra med bara man gör som USA vill. USA har tidigare aldrig visat någon motvilja mot diktaturer så länge de inte ses som utmanare mot hegemonin. Ukraina är bara en bricka i spelet.

    Du verkar övertygad att Ryssland tar till vapen. Först kan man fråga sig varför Ryssland skulle gå till anfall. Putins stöd från ryska befolkningen skulle nog vara högst begränsat och kriget skulle kunna bli ett nytt Afghanistan och det har det fattiga Ryssland, dignande under sanktioner inte råd med.

    Hur skulle Ryssland vinna ett sådant krig? USA/Nato har en enorm militär övermakt. Rysslands militärutgifter motsvarar omkring 10-15% av USA:s och än mindre jämfört med hela Nato:s. Jag tror inte heller det spelar någon roll om det är Putin eller någon annan regering som sitter vid rodret. De skulle resonera säkerhetspolitiskt på liknande sätt.

    Det som sker är att USA ser att sitt världsherravälde håller på att spricka upp i fogarna. Man gör allt vad man kan för att sabotera för Ryssland och även Kina med sina sanktioner och bojkotter. Det är den gamla Wolfowitzdoktrinen som spökar – USA kommer aldrig att tillåta något land att utmana sig. Man vill ha tillgång till all världens resurser för eget bruk i första hand.

    För USA handlar det inte så mycket om Ukraina utan om att försvaga Ryssland. USA/Nato:s uppladdning kring Arktis handlar naturligtvis om de ryska tillgångarna av fossil olja och gas och metaller och med militärbaser i Ukraina, Polen och Baltikum kan de slå snabbt och hårt mot Ryssland. Förvarningstider för inkommande missiler mot Moskva kan då räknas i få minuter.

    På Stefan Lindgrens Nyhetsbanken läser jag att det kanske finns en öppning för att lösa konflikten. USA:s biträdande utrikesminister Karen Donfried har gjort ett besök i Moskva för att diskutera ett säkerhetsavtal. Låt oss hoppas att förnuftet får råda. Ett krig är det sämsta av alla optioner.

  14. Bertil Carlman skriver:

    Nu när Ryssland, precis som USA vid Kubakrisen 1962, sagt att det handlar om en existentiell fråga (Natos utvidgning österut) för Ryssland, får vi se vad som verkligen händer. De politiker som var inblandade 1962 hade långt mer diplomatisk förmåga än vad personer som generalsekreterare J Stoltenberg, president J Biden och premiärminister B Johnson, för att nu inte tala om försvarsminister P Hultqvist, har. I den diplomatiska förmågan ingår förmågan, att något kunna sätta sig in i motståndarens situation, annars kommer man att göra fel, som inte bara drabbar en själv, utan kan få vidare ödesdigra konsekvenser. 1962 hade både Kennedy och Chrusjtjov denna förmåga.

    Eftersom flera journalister/observatörer, även i Väst, påverkat mig att anse att dagens kris mellan USA/Nato och Ryssland är allvarligare än krisen 1962, så tror jag att vi nästa år kan förvänta oss ett allvarligt startskott på en ännu okänd händelsekedja. (En ljusglimt är att USA något dämpat tänkta leveranser av vapen till Ukraina). Ukrainas regering har väl ungefär samma allmänpolitiska förmåga som P Hultqvist, och kommer kanske också någon gång nästa år att på allvar inse, att man blivit allvarligt blåst av Nato, USA och EU. Och vad en försmådd älskare är i stånd till det vet vi.

  15. Dennis Zackrisson skriver:

    Till Crister O!
    Det ensidiga ”fredsperspektivet” du anlägger bortser från tillvarons realiteter när det råder öppen (även om denna ännu inte eskalerat till ett ”hett” krig, utan som i Ukraina där grytan är ljummen). Vi bör se frågan lite mera politiskt.

    Utifrån detta är din fråga i förra inlägget avslöjande: ”med vilken rätt har Nato att fortsätta expander österut?”. Den rätta frågeställningen är ju ”Vilken rätt har Nato att existera?”. Efter att ”Warszawapakten” upplöstes i början av 1990-talet fanns ju inget existensberättigande för Nato. Jag har ställt frågan på offentliga möten och ingen av deltagande har kunnat svara på detta. Jag ser det som en bugning till västerländsk imperialism, ledd av USA.

    Vilket inte innebär att jag på något sätt försöker dölja de verkligt stora frågorna i världen av i dag, nämligen konflikterna mellan USA och Kina. Den ena makten på uppgång, vilket innebär att deras samhällssystem bör granskas än noggrannare med alla tillkortakommanden avseende medborgares offentliga rättigheter, och den andra makten i uppenbar nedgång med sammanbrott i nationell säkerhet m m.

    Ett nedmonterande av alla pakter och internationella dominanser är givetvis det vi ska välja som nationell väg inom och utanför alla internationella organisationer och samverkansförhållanden. Utan detta ser inte jag att någon typ av ”fred” skulle vara möjlig, än mindre något verkligt arbete med ”fred” i fokus. Vi bör gå tillbaka till den linje, som formulerades av Alfred Nobel för över ett sekel sedan!

  16. Christer Lundgren skriver:

    En anmärkningsvärd aspekt på artikeln i fråga är att Peter Hultqvist gör gemensam sak med det krigsaktivistiska Storbritannien (som lämnat EU) för att påverka opinionen inom EU i en mer krigisk riktning, uppenbart emot Frankrike och några andra EU-medlemmar som inte vill trappa upp konflikten i Ukraina.

    Dessa spänningar inom EU kommenteras på ett klargörande sätt i detta samtal.

    Detta brittiska agerande är, som Jan Hagberg antyder, helt i linje med Storbritanniens (och USA:s) traditionella orosstiftande Europapolitik – att underblåsa konflikter och krig som försvagar andra makter, medan de själva i möjligaste mån håller sig vid sidan av tills det blir dags att kratsa kastanjerna ur elden.

    Att Sverige inom EU tillsammans med Storbritannien hejar på krigsaktivismen är nog det mest anmärkningsvärda med Hultqvists och Wallace’s artikel.

  17. Crister Olsson skriver:

    Dennis Zackrisson!
    Låt gå för att du kallar mitt synsätt för ett ensidigt fredsperspektiv. Jag menar att det finns en kvalitativ skillnad i fredsperspektivet efter bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det får bara inte upprepas. I varje konflikt mellan stormakterna Ryssland, USA och Kina finns ett frö till ett allförödande kärnvapenkrig. Det är en realitet.

    Jag förstår inte riktigt vad du menar med ”Ett nedmonterande av alla pakter och internationella dominanser är givetvis det vi ska välja som nationell väg inom och utanför alla internationella organisationer och samverkansförhållanden.” Ska vi lämna EU? Och hur är det med FN?

    Jag håller med om att Nato saknar existensberättigande men det expanderar trots löften om motsatsen. Att säga upp värdlandsavtalet och ratificering av FN:s kärnvapenförbud är vad Sverige kan göra i det kortare perspektivet. När både Norge och Tyskland avser att delta i ICAN:s konferens i Wien nu i vår har det skapat oro i Nato-lägret. I förlängningen kan det leda till sprickor som försvagar organisationen.

  18. Dennis Zackrisson skriver:

    Tack för dina frågor Crister O.
    Nej, jag tycker inte vi ska lämna varken FN eller EU. Försåvitt inte en (genom förhandslöften av alla partier) i praktiken beslutande folkomröstning säger annat. FN finns goda skäl att vara med i och samarbeta genom. Där finns en hyfsad ”likaställning” mellan medlemmarna och det betraktar jag som det grundläggande i varje organiserat internationellt samarbete. EU fungerar på ett annat sätt och målet är ju där att få en smidigare samverkan framför allt för handelns och ekonomins skull.

    Det finns dock inte längre något internationellt skäl att Nato ska finnas kvar. Däremot finns det skäl för USA, den imperialistiska makten på nedgång, att söka behålla sin ledande position i världen, genom vänliga ord, tillsägelser, hot och (när det behövs) väpnad konfliktlösning. Alltså finns starka skäl att bekämpa en sådan ”Nato-anda”. Vad det däremot finns goda skäl att stödja är samverkan mellan alla alliansfria länder.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.