Natos militära intervention i Libyen 2011, som störtade Muammar Gadaffi, resulterade i en kaotisk och mordisk kollapsad stat. Libyerna betalar ett förfärande pris på grund av denna katastrof. Det skriver Chris Hedges den 16 september år 2023 på sin Substack-kanal.
”Vi kom, vi såg, han dog”. Hillary Clintons berömda skämt när Muammar Gaddafi, efter sju månader av USA:s och Natos bombningar störtades år 2011 och dödades av en mobb som sodomiserade honom med en bajonett. Men Gaddafi skulle inte bli den enda som dödades.
Libyen, en av Afrikas mest blomstrande stater, ett land med fri sjukvård och utbildning, rätt för alla invånare att ha en bostad, subventionerad elektricitet, vatten och bensin. Tillsammans med den lägsta spädbarnsdödligheten och högsta förväntade livslängden på den afrikanska kontinenten liksom den högsta läskunnigheten bröts snabbt ned i krigförande fraktioner. Där finns nu två rivaliserande regioner som kämpar om att få kontrollen över Libyen liksom ett antal skurkaktiga miliser.
Kaoset som följde på västvärldens intervention resulterade i att vapen från landets arsenaler flödade ut på den svarta marknaden, där många övertogs av grupper som den Islamistiska staten. Det civila samhället upphörde att fungera. Journalister tog bilder av migranter från Nigeria, Senegal och Eritrea som misshandlades och såldes som slavar för att arbeta inom jordbruk och byggnadsindustri. Libyens infrastruktur, inklusive elnätet, vattenledningar, oljefält och dammar, förföll genom frånvaron av underhåll. Och när regnmassorna från stormen Daniel – klimatkrisen utgörande en annan gåva till Afrika från den civiliserade världen – blev för mycket för två fallfärdiga dammar, störtade en sju meter hög vägg av vatten ned för att översvämma hamnarna i Derma och Benghazi. Efterlämnande uppemot 20.000 döda och 10.000 saknade enligt Abdulmenam Al-Gaiti, borgmästare i Derma.
”Sönderfallet av landets katastrofhantering och mekanismer för att hantera katastrofer liksom en försämrad infrastruktur förvärrade utmaningarna. Den politiska situationen i sig är en riskfaktor”, säger professor Petteri Taalas, generalsekreterare för meteorologins världsorganisation.
Taalas berättade för reportrarna i torsdags att ”större delen av de mänskliga offren” kunde ha undvikits om där funnits en ”normalt arbetande väderlekstjänst” som ”skulle ha utfärdat de nödvändiga varningarna och dess krishantering skulle haft möjlighet att genomföra evakuering av befolkningen”.
Västvärldens regimförändringar, utförda i namn av mänskliga rättigheter enligt Förenta Nationernas doktrin R2P (Responsibility to Protect) förstörde Libyen – liksom Irak – som sammanhållna och stabila stater. Offren för flodvågen är delar av de tiotusentals libyer som dött på grund av vår ”humanitära intervention” som gjort katastrofhjälp icke-existerande. Vi bär ansvaret för Libyens långvariga lidande. Men när vi förstör ett land i namnet av att rädda dess förföljda – oberoende av om de är förföljda eller inte – så glömmer vi att de existerar.
Karl Popper varnade i The Open Society and Its Enemies för utopisk ingenjörskonst. Massiva sociala förändringar, nästan alltid genomförda med våld och genomförda av dem som tror att de är begåvade med en uppenbar sanning. Dessa utopiska ingenjörer genomför fullständig förstörelse av system, institutioner och sociala och kulturella strukturer i ett gagnlöst försök att genomföra sin vision. Under processen demonteras de självkorrigerande mekanismerna under en fredlig reform som utgör hinder för den stora visionen. Historien är fylld av mordisk utopisk social ingenjörskonst – jakobinerna, kommunisterna, fascisterna – och nu under vår egen era globalisterna eller de nyliberala imperialisterna.
Libyen, liksom Irak och Afghanistan, föll offer för de vanföreställningar som torgfördes i de humanitära interventionerna av Barack Obama, Hillary Clinton, Ben Rhodes, Samantha Power och Susan Rice. Obamas administration beväpnade och uppbackade en rebellisk styrka som de trodde skulle lyda under USA. Obama uppmuntrade i ett inlägg nyligen folk att stödja hjälporganisationer för att lindra folket i Libyens lidande. En vädjan som skapade ett förståeligt bakslag på sociala medier.
Det finns ingen officiell beräkning av de förluster som drabbat Libyen direkt eller indirekt av våldet i landet de senaste tolv åren. Detta är förvärrat av det faktum att Nato misslyckades med att undersöka skadorna som direkt eller indirekt orsakades av sju månaders bombningar av landet under år 2011. Men totalantalet dödade eller skadade rör sig troligen om tiotusentals. Action on Armed Violence dokumenterade ”8.518 dödsfall och skador från explosivt våld i Libyen” under åren 2011 till 2020. Av dessa var 6.027 civila offer.
År 2020 publicerades ett uttalande av sju FN-organisationer som rapporterade att ”Närmare 400.000 libyer har fördrivits sedan konfliktens start för nio år sedan – omkring hälften av dem under åren efter att attacken mot huvudstaden Tripoli inleddes av fältmarskalk Khalifa Belqasim Haftars styrkor”.
”Libyens ekonomi har kraftigt skadats av inbördeskriget, COVID-19 pandemin och Rysslands invasion i Ukraina” rapporterade världsbanken i april i år. ”Landets bräcklighet har långvarig ekonomisk och social påverkan. Bruttonationalprodukten per invånare föll med 50% mellan åren 2011 och 2020 medan den skulle ha ökat med 68% om ekonomin följt tendensen under förkrigsåren” säger rapporten. ”Detta tyder på att Libyens intäkter per capita skulle varit 118 procent högre utan konflikten. Ekonomisk tillväxt under år 2022 förblev låg och flyktig till följd av konfliktrelaterade avbrott i oljeproduktionen”.
Amnesty Internationals rapport om Libyen år 2022 är också en bister läsning. ”Miliser, väpnade grupper och säkerhetsstyrkor fortsätter att godtyckligt internera tusentals människor” säger den. ”En mängd protesterande, advokater, journalister, kritiker och aktivister internerades och utsatta för tortyr och annan misshandel, försvinnanden och påtvingade ’bekännelser’ inför en kamera”. Amnesty berättar om ett land där miliser arbetar ostraffat och det är vanligt att övergrepp görs på mänskliga rättigheter, inkluderande kidnappningar och sexuella övergrepp. De tillägger att ”EU-stödd kustbevakning och stabilitetsstödjande miliser avlyssnade tusentals flyktingar och migranter på sjön och tvingade dem med våld tillbaka till internering i Libyen. Internerade migranter och flyktingar utsattes för tortyr, olagliga avrättningar, sexuella övergrepp och tvångsarbete”.
Rapporter från UN Support Mission to Libya (UNSML) är inte mindre förfärliga. Vapen- och ammunitionslager – uppskattat till mellan 150.000 och 200.000 ton – rövades från Libyen varav mycket genom olaglig handel skickades till grannstater. I Mali gav detta bränsle till en slumrande upprorsrörelse bland tuaregerna vilket destabiliserade landet. Det ledde slutligen till en militärkupp och ett jihadistuppror som undanträngde tuaregerna. Liksom ett långvarigt krig mellan Malis regering och jihadisterna. Detta ledde till en fransk militär intervention och att 400.000 människor förflyttades. Vapen och ammunition från Libyen tog också vägen till andra delar av Sahel inklusive Chad, Niger, Nigeria och Burkina Faso.
Misären och blodflödet, som sipprade ut från ett sönderslitet Libyen, släpptes ut i namn av demokratisering, nationsbyggande, främjande av rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter. Förevändningen för överfallet var att Gadaffi var på väg att inleda en militär operation som skulle massakrera civila i Benghazi där rebellstyrkor hade gripit makten. Den hade lika mycket substans som anklagelsen att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen. Ett annat exempel på utopisk social ingeniörskonst som resulterade i över en miljon irakiers död och flera miljoner irakier drivna från sina hem.
Gaddafi – som jag intervjuade under två timmar i april 1995, nära resterna av hans hem som bombats av amerikanska stridsflygplan år 1986 – och Saddam Hussein blev måltavlor inte för vad de gjort mot sitt eget folk, fast båda kunde vara mycket brutala. De blev måltavlor eftersom deras länder hade stora oljereserver som var utanför västlig kontroll. Libyen och Irak omförhandlade sig till gynnsammare kontrakt för sina nationer med västliga oljeproducenter och tilldelade Kina och Ryssland oljekontrakt. Gaddafi gav också Rysslands flotta tillgång till hamnen i Benghazi.
Hillary Clintons e-mail, som publicerades av Wikileaks efter en begäran om informationsfrihet, visar också på Frankrikes oro vad gäller Gaddafis ansträngningar att ”förse franskspråkiga afrikanska länder med ett alternativ till den franska CFA-franc vid handel”. Sidney Blumenthal, en mångårig rådgivare till Clinton, rapporterade från sina samtal med franska underrättelsetjänsten vad den franske presidenten Nicholas Sarkozy, som var chefsarkitekt för angreppet på Libyen, hade för motiv. Blumenthal skriver att den franske presidenten vill ha ”en större andel av den libyska oljan” samt ett större franskt inflytande i regionen. En förbättring av hans politiska ställning i hemlandet, en bekräftelse på fransk militär makt och ett slut på Gadaffis försök att ersätta franskt inflytande i det ”franskspråkiga Afrika”.
Sarkozy, som hade dömts för två olika fall av korruption och brott mot finansregler, ser fram mot en historisk rättegång år 2025 för påstått mottagande av miljontals euro i hemliga kampanjbidrag från Gadaffi. Som hjälp till hans framgångsrika presidentkampanj år 2007. Dessa var de verkliga ”brotten” i Libyen. Men de verkliga brotten förblir alltid gömda. Övertäckta av svulstig retorik om demokrati och mänskliga rättigheter.
Det amerikanska experimentet. Byggt på slaveri. Började med en folkmordskampanj mot de infödda amerikanerna. Metoden exporterades till Filippinerna och senare till nationer som Vietnam. Berättelserna som vi själva håller oss med om andra världskriget, främst för att rättfärdiga vår rätt att intervenera världen runt, bygger på lögner. Det var Sovjetunionen som förstörde den tyska armén långt innan vi landade i Normandie. Vi brandbombade städer i Tyskland och Japan och dödade hundratusentals civila. Kriget i södra Stilla havet, där en av mina farbröder stred, var bestialiskt. Karakteriserat av rabiat cynism, stympning, tortyr och rutinmässiga avrättningar av fångar. Atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki var oerhörda krigsbrott.
USA förstör rutinmässigt demokratier som nationaliserar amerikanska och europeiska företag i Chile, Iran och Guatemala och ersätter dem med repressiva militärjuntor. Washington understödde folkmorden i Guatemala och Östtimor. Och anammar brottet ”förebyggande krig”. Det är lite i vår historia som motiverar påståendet om unika amerikanska dygder.
Mardrömmen vi skapade i Irak, Afghanistan och Libyen förminskas eller ignoreras av medieerna medan fördelarna överdrivs eller fabriceras. Och eftersom USA inte erkänner den internationella brottsmålsdomstolen finns det ingen möjlighet att några amerikanska ledare ställs till ansvar för sina brott.
Människorättsförespråkare har blivit en livsviktig kugge i det imperialistiska projektet. Utvidgningen av amerikansk makt, hävdar de, är en kraft för det goda. Detta är grundtanken i Samantha Powers bok A Problem from Hell: America and the age of genocide. De förespråkar utrikesdepartementets R2P-doktrin. Enligt denna doktrin krävs av stater att de respekterar sina medborgares mänskliga rättigheter. När dessa rättigheter kränks ogiltigförklaras självständigheten. Utrikes krafter har rätt att ingripa. Miguel d’Escoto Brockman, tidigare ordförande för Generalförsamlingen, varnade år år 2009 för att R2P kunde missbrukas för att ”rättfärdiga godtyckliga och selektiva interventioner mot svagare stater”.
”Sedan slutet av kalla kriget har tanken på mänskliga rättigheter gjorts till ett rättfärdigande av interventioner av världens ledande ekonomiska och militära krafter, framför allt USA, i länder som är sårbara för deras attacker” skriver Jean Bricmont i sin bok Humanitär imperialism (Karneval förlag). ”Ända till den amerikanska invasionen i Irak, var en stor del av vänstern medskyldig i denna ideologi av interventioner. Upptäckte nya ’Hitler’ när behovet uppstod och fördömde argument mot krig som en eftergift liknande modellen från München år 1938”.
Bekännelsen till humanitära interventioner är selektiv. Medkänsla riktas mot värdiga offer medan ”ovärdiga” offer ignoreras. Militära interventioner är bra för irakier, afghaner och libyer men inte för palestinier eller yeminiter. Mänskliga rättigheter är förmodat heliga när man diskuterar Kuba, Venezuela eller Iran, men ovidkommande för våra utländska straffkolonier som världens största utomhusfängelse i Gaza eller våra drönarangripna krigszoner. Förföljelsen av dissidenter och journalister är ett brott i Kina eller Ryssland men inte när måltavlan är Julian Assange eller Edward Snowden.
– Dr. Cornel West
Utopisk social ingeniörskonst är alltid katastrofal. Den skapar ett maktvakuum som förstärker lidandet för dem utopisterna hävdar att de skyddar. Den liberala klassens moraliska bankrutt som jag skriver om i Death of the Liberal Class är fullständig. Liberalerna har prostituerat sina förmodade värderingar för imperiet. Oförmögna att ta ansvar för det blodbad de vållar ställer de krav på ännu mer förstörelse och död för att rädda världen.
Kommentar av textens översättare Henrik Linde:
Sverige har ett särskilt ansvar för det elände som drabbat Libyen genom att delta med fotospaning med JAS 39 Gripen vars resultat sedan överlämnades till de norska flygplan som utförde själva bombningarna.
Sverige ställde också upp med en propagandagrupp som utformade flygblad för spridning över Libyen.
Läs mer om dessa aktiviteter i min artikel Krigets lögner som publicerades december år 2016 på lindelof.nu. Avsnittet om Libyen kommer en bit in i artikeln.
Genom länken till Psyobsförbandet där kan du nå artikeln på FOKUS där du för 74 kronor kan logga in för en provperiod och skriva ut hela artikeln om Sveriges hemliga propagandasoldater som är på sexton sidor.
Nato och Sverige har ett stor ansvar i krossande av Gaddafi som resulterade i ca 25.000 döda och som skapade två rivaliserande regeringar som strider än idag och har inte gjort något åt infrastrukturen på de dammar som brast och skapade i Derna flodvågen som dödade ca 6.000 människor i staden. Så visst har Sverige och Nato blod på sina händer av vad som skett. Den vänster som slöt upp i kriget mot Gaddafi är samma vänster som nu också sluter upp med USA:s krig via proxy i Ukraina.
Talande är också Europeiska unionen, som har pumpat in nästan 40 miljarder dollar i kriget mot Ryssland, lovade bara 537.000 dollar i stöd till offren för Derna-floden.
Chris Hedges är fantastisk. En av dom starkaste rösterna för fred och demokrati som finns i dagens värld.
Han är vad jag förstår också troende. Det är inte jag, men den här artikeln på Substack är oerhört bra, men frågan är om inte hans tal för fred och hans fördömande av bägge sidor i kriget i Ukraina är ännu bättre. Ta er tiden att lyssna till en verkligt stor människa.