Hundraårskriget mot Palestina

Ruinerna efter hemmet som farfadern fick lämna med sin familj år 1948 finns fortfarande kvar utanför Tel Aviv.

Rashid Khalidi är född år 1948 och hans farföräldrar tvångsförflyttades detta år från sitt hem i Tal al-Rish i Palestina där Rashid Khalidis far och de flesta av dennes syskon var födda. Farfadern lämnade endast motvilligt hemmet och klagade över att han inte fick ta med sig sina böcker. Ruinen av deras stora stenhus ligger fortfarande kvar, övergivet i utkanten av Tel Aviv.

När Rashid Khalidi föddes bodde hans föräldrar i New York. Han studerade vid Yales och Oxfords universitet och undervisade vid Beiruts universitet under åren 1976 till 1983. Tillbaka i USA har han undervisat vid flera universitet och är nu Edward Said, Professor of Modern Arab Studies vid Columbia University.

Rashid Khalidi har skrivit ett antal böcker, nu senast Hundraårskriget mot Palestina med underrubriken Bosättarkolonialism och motstånd 1917–2024 som år 2024 har utgivits av Karneval förlag.

Hela boken är en uppgörelse med de lögnkampanjer som västvärlden riktat mot Palestina under en lång följd av år. Som ett första exempel kan vi ta det dekret som Storbritanniens utrikesminister Arthur James Balfour utfärdade den 2 november år 1917. Oftast kallad Balfourdeklarationen, bestående av en enda lång mening vars första halva lyder så här:

”Hans majestäts regering ser med välvilja på en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket och kommer att på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt, … ”

Detta är hälften av deklarationen, och de som hänvisar till den brukar av förståeliga skäl nöja sig med att nämna denna del. Dess andra hälft inför nämligen mycket tydliga restriktioner för hur och när deklarationen får tillämpas:

” … under den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de medborgerliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke-judiska samhällen i Palestina, eller de rättigheter och den politiska ställning som innehas av judar i något annat land”.

Om den brittiska regeringen menat allvar med sin deklaration så skulle den mycket snart ha avbrutit allt stöd till judisk invandring till Palestina, men så var givetvis inte fallet. Deklarationen var bara en del i Storbritanniens spel för att få kontroll över värdefulla delar av Sydvästasien efter första världskrigets slut.

Rashid Khalidi går i bokens sex långa kapitel igenom alla de intriger och övergrepp som riktats mot Palestina och resten av Sydvästasien från västvärlden, och han har unika förutsättningar för att kunna göra det. Jag har ju läst mycket om Palestinafrågan under årens lopp, men i hans bok träffar jag ständigt på uppgifter som jag inte tidigare känt till om hur omfattande lögnerna och intrigmakeriet hela tiden har varit.

Boken utgör helt enkelt nödvändig läsning för var och en som är intresserad av Palestinafrågan. Inte bara för att det finns ett folk som bott där under så många hundra år och borde få fortsätta att göra det, utan för hela världspolitiken.