”Svenska Ahmadinejad-anhängare anförda av Khomeinybeundraren Mohamed ´Gaza har gjort mig till en radikal muslim´ Omar. Diverse antisemiter som rör sig i kretsarna kring FiB/Kulturfront. Och så de kortklippta ”nationella” gossarna som av förhandssurret att döma också känner sig kallade.”
Så skriver Sydsvenskan 2009-09-19. Per Gudmundson skriver i Svd 2009-09-21
”Huvudtalare var den förre redaktören för den islamiska kulturtidskriften Minaret, Mohamed Omar, som nu kommit ut som Förintelseförnekare och antidemokrat. Som andretalare stod Lasse Wilhelmsson, känd från FIB Kulturfront. Och vid sidan av den iranska regimens lojala knektar sågs dessutom ett tiotal svenska nynazister.”
Nu har Israel och deras vänner i Sverige fått precis det man önskar. All palestinasolidaritet och allt Israelmotstånd kan buntas ihop till en brunröd gröt.
Både Omar och Wilhelmson har kunnat läsas i Folket i Bild. Ovanstående är alltså inte ens lögn. Att Omar varit en medial kelgris länge, inte minst i UNT, skriver man inte.
Wilhelmson är en gammal vänsteraktivist som för några år sedan sökte sig till FiB efter att ha gjort sig omöjlig i Palestinagrupperna. Han tröttnade emellertid efter en tid när han inte heller där fick gehör för sina mystiska analyser av judendomen, sionismen och marxismen. Hans högersväng är sorglig, men inte alls ovanlig. Nationalsocialismen är förresten ett exempel på en sådan förening av antikapitalistiska och elitistiska idéer.
Omar är en helt annan figur. Honom har jag beskrivit tidigare just för att jag umgicks med honom under flera år. Han ”gick i frivillig skola” hos mig och fick i våra många långa samtal lära sig mycket om den svenska vänstern från 70-talet och framåt. Hans bruna förflutna berättade han mycket lite om (men på den tiden var han å andra sidan nästan barn). Han var mycket öppen och inne i en omprövningsprocess. Han sökte enkla grandiosa svar, som jag försökte problematisera. En period ville han ha en världsregering för att stoppa miljöförstöringen och glaciärernas avsmältning. En annan gång trodde han sig ha funnit att människan föds till liten eller stor intelligens. De ointelligenta skulle tas om hand och styras av intelligentian. Han var då också strikt ”opolitisk” i sitt skrivande, vilket jag försökte ändra på. Hans senare kursändring och devota underkastelse under Irans teokratiska styre är rent antiintellektuell. Sådan dyrkan stöter bort alla självtänkande reflekterande människor. Han söker auktoriteter.
Årets Al-Qudsfirande (Jerusalemsdagen) blev i Teheran till en inrikespolitisk konfrontation. ”Tack vare” Omars och Wilhelmsons snabbstartade Al-Qudskommitté spreds konfrontationen till Sergels torg i Stockholm den 20 september. Till råga på allt lyckades Wilhelmson bli misshandlad (utan att bli skadad), vilket förstås stärker skenet av heligt martyrskap och framställer med viss rätt ”vänstern” som våldsam och odemokratisk. Exakt så jobbar dagens högerextremister.
I denna röra av antisionistisk -, nationell – och islamistisk retorik spelar de upp en bisarr politiskt teater som mycket väl skulle kunna varit betald och regisserad av Israels hemliga internationella destabiliseringskommando. Ett regelrätt medialt hundslagsmål. Nyttigare idioter än Omar och Wilhelmson är svåra att uppfinna.
Andra bloggar om: al-Quds, antisemitism, förintelsen, Iran, Lasse Wilhelmson, Mohamed Omar, Sergels torg
Man måste alltid göra val. Ibland är de svårare. Att tvingas välja bort Omar och hans nya proselyter är inte lätt. Men det styrs inte av de trubbiga kriterier (principer) du radar upp. Det beror på att jag bedömer att al-Qudsvägen får till konsekvens att Israel vinner ännu mer terräng. Människor i allmänhet är rädda för trosvissa allvetare. De flesta vänder sig från dem, tycker det är otäckt. De vet att världen är komplicerad. Därmed försvagas solidaritetsrörelsen. Jag tänker ganska pragmatiskt.
Jag tror mig också tänka tämligen pragmatiskt. Just på pragmatiska grunder måste resonemang av typen min fiendes fiende är min vän grundligt ifrågasättas. Mer än en gång har den fiendes fiende som valts till vän ätit upp den som valt den till vän vid första bästa tillfälle. Minns kommunisterna under den iranska revolutionen mot shahen.
Och medan Daniel Lundgren med pincett plockar upp varje motståndsperson, man som kvinna, och placerar denne under mÃkroskopet för att sedan, ånyo med pincettens hjälp, placera motståndet i rätt fålla (för att stödja eller för att ta avstånd från eller under avvaktan) fortgår folkets kamp mot de imperialistiska förtryckarna; i Irak, i Afghanistan och givetvis även i Palestina: – Vi behöver stöd! Men från Lundgrens telefonsvarare hörs bara: – Var god vänta! Utvärdering av motståndet pågår!
Eller var det något annat du ville säga?
Bästa DZ: jag är minst sagt van vid den typ av billiga vulgärmaoistiska sarkasmer som du levererar, och om jag får önska något i syfte att utveckla debatten skulle det vara ett något mer utvecklat resonemang från din sida. Use yor mentality, wake up to reality. Hamas och PFLP är alltid rörande överens? Motsättningar är skenbara? Det är bara att vara för allihop på en gång? Lycka till!
Till D Lundgren och D Zackrisson!
Gör nu inte som vanligt, d v s börja kasta skit i form oförskämdheter och/eller sarkasmer. Inte för att jag efterlyser någon slags högre debattmoral, men belysningen på sakfrågorna ökar aldrig (sällan) på detta sätt. På denna blogg är är det jag som bestämmer och kommer inte att släppa fram inlägg som jag inte tycker lyfter sakfrågor framåt eller uppåt. Välkomna igen.
Vänstern idag tycks ha två högst besynnerliga karakteristika: de förökar sig via delning och de äter sina barn …
Efter att ha sett vad ni håller på med är jag snart redo att formulera ett gudsbevis!
Hälsar en borgerlig observatör.
Daniel!
I ditt andra inlägg pekar du på ngt viktigt. Men det rör ju lite andra frågor, än de du tog upp i ditt första inlägg. Vi är säkerligen överens om att ”femte-kolonnare” inte bör stödjas i solidaritetsarbetet, men det har ju inte varit frågan om det tidigare i Palestina. Med stödet från USA m fl till ”Palestinska myndigheten” (som inte har något mandat av det palestinska folket, nota bene) har det tyvärr för första gången skapats förutsättningar för sådant även där.
Jag håller annars i princip med det Knut säger om ”trubbigheten” i dina principer från första inlägget. Däremot drar jag andra slutsatser än vad han gör, vilket bl a framgår av debatterna på FiBforum. Rekommenderar dig att gå med och kolla och diskutera där också!
DZ!
Det finns så mycket att nysta vidare i här att detta nog med en viss nödvändighet får bli en rätt allmän kommentar: Jag anser att FiB:s inställning till nationellt självbestämmande på många sätt är sund, av de gamla parollerna ”USA ut ur Vietnam” och ”Fred i Vietnam” föredrar jag till exempel självklart den förra. Varje folk har rätt att bestämma över sig självt och förvisso är kolonialismen alive and kicking i aktuella USA-ledda missioner för att ”rädda mörka kvinnor från mörka män” etc.
Jag instämmer i att krafter som i etablerade västliga media utmålas som moderata, demokratiska etc. ofta intar en position av femtekolonnare vilket gör dem helt omöjliga på hemmaplan oavsett hur mycket de backas upp av olika etablissemang i väst. Fatahs agerande för att stoppa FN-rapporten är till exempel en katastrof. Det jag ser som mest problematiskt i vad som verkar vara majoritetsståndpunkten i FiB (se till exempel debatten på debattsidorna i senaste FiB om iranfrågan mm) är tendensen att rekommendera tystnad om övergrepp bland USA:s och allierades motståndare med motiveringen att vi inte vet nog om förhållandena på plats. Som jag ser det är det en argumentation som biter sig själv i svansen i och med att det i praktiken blir ett okritiskt stöd till aktuella motståndare till USA med allierade: att tiga är också att ta ställning; och om man nu inte vet nog mycket för att ta ställning, hur kan man då ta ställning på så sätt?
Daniel!
Som jag ser det bestäms om man är en ”femtekolonnare” av vems order man tar, folkets eller ockupantens! Och det är givetvis inte alltid så lätt att veta, men då får vi plocka fram vår egen analysförmåga och ställa vårt resonemang till allmän debatt.
AL QUDS-kommittén gör detta och det är en bra sak. Vi bör stödja deras rätt att offentligen formulera och propagera för sin ståndpunkt. Kritik mot denna bör vara saklig och utgå från de framförda resonemangen. Inte som FiB/Ks ordförande utfärda privata bannbullor och tydligt visa dålig insikt i vad motsättningarna gäller.
Vår uppgift är inte att genom ensidiga och ogrundade ställningstaganden, till förmån för någon av sidorna i den äntligen frisläppta debatten inom solidaritetsrörelsen, öka motsättningarna och splittringen. Tvärtom bör vi lyfta fram sakargumenten och söka efter vägar att få olika åsikter att rymmas inom en enad front.
[…] Det viktigaste här är emellertid vad han önskar sig av staten. I samband med den så kallade Al Quds-demontrationen på Sergels torg i september 2009 var Omar lika bestämd på att polisen skulle ha ingripit mot dem […]