Mats Parners artikel om Paul Mohn och Afghanistan, fick en liten klocka att ringa. Jo, när jag letade i bokhyllan hittade jag den lilla boken från 1933 ”Handledning i utrikespolitik – hur lär man sig förstå världshändelserna?” av samme Paul Mohn. Den verkar vara till största vara skriven vintern 1932-33 ty förordet är daterat i februari 1933. Det var just efter att Hitlers koalitionsregeringen kom till makten 31 januari. Att boken kom ut just innan Hitler steg fram i strålkastarljuset gör boken extra värdefull. Här får man på sätt och vis en tänkt utveckling i Europa om Hitlertyskland aldrig uppstått.
Innehållet är ordnat land efter land, vilket leder till upprepningar: hur Frankrike förhåller sig till Storbritannien på sidan 97 är ju inte helt okorrelerat till vad som sades 31 sidor tidigare om hur Storbritannien förhåller sig till Frankrike. Detta påpekades i samtida recensioner.
Afghanistan 1932
Av bokens 280 sidor handlar 190 om de europeiska staterna med 60 sidor för övriga världen (Asien 32 sidor, Amerika 25 sidor och Afrika 3 sidor). Med tanke på vad Mats Parner skrev är det speciellt intressant att se vad Mohn på sidorna 240-41 skriver of Afghanistan. Ett kort utdrag:
”Afghanistan, de krigiska bergstammarnas land, är såsom buffertstat mellan de engelska och ryska väldena i Asien en av världspolitikens brännpunkter. . . Efter [landets självständighet 1919] ha de båda rivaliserande stormakterna, Sovjetryssland och England, tävlat om företrädet i det dittills från yttervärlden strängt avskilda riket. . . Afghanistan kommer utan tvivel även i framtiden att bliva en viktig skådeplats för den storpolitiska dragkamp, som i Asien pågår mellan de engelska och ryska väldena samt de kapitalistiska och kommunistiska systemen.”
Men mest intressant är det inledande kapitlet ”Hur bör man läsa sin tidning?”
”Falska nyheter” 1932
I dessa dagar då vi ständigt för höra hur opålitlig nyhetsförmedlingen över Internet är, och att sanningsriktmärket är vad som står i papperstidningar, kan det vara uppfriskande att läsa Paul Mohn kritik av pressen 1933.
”Tidningen ger oss nya impulser, nya idéer, nya synpunkter. Den är vår intimaste umgängesvän. Vi träffar honom varje morgon….Tack vare vanans makt är det därför också många människor, som hela livet igenom troget vanka arm i arm med sitt dagliga pressorgan. Denna vänskap leder lätt till självuppgivelse. Man har icke egna, utan tidningens åsikter.”
Men den ”billiga och lättillgängliga massartikel, som kallas tidning, är enligt Mohn i viss avseenden ”den farligaste tingest som människorna ha fått att handskas med.”
- Tidningen är en handelsvara, som ägs av mäktiga intressen, både aktieägare och andra. Den står i allmämnhetes tjänst, men är också självändamål och kapitaöspekulation.
- Tidningens är inte bara nyhetsförmedlare, den säger också sin oförgripliga mening om dagens händelse, och däri ligger nyta försåt. Ty den är inte neutral och opersonlig, utan färgas av sina medarbete.
- Tidningens ensidighet är den största faran som hotar både tidningsmannen och hans läsare. Med skygglappar för ögonen bedömer de världen. De bekvämar sig inte att granska, pröva och väga.
Här vill jag skjuta in att ”pressfriheten” innefattar rätten för vem som helst, även storkapitalister att driva tidningar och att i tidningarna driva sina teser. Hotet mot demokratin inträder när alla tidningar drivs av samma typer av ägare med ungefär samma agendor.
Förvrängda rubriker
Vad gäller utrikesnyheter varnar Mohn för rubriksättarnas ytlighet. ”Hur ofta ser man inte hur en liten obetydlig fjäder sväller upp till en stor anka”. Ännu värre blir det, när tidningarna inte nöjer sig med att ”spetsa till i fetstil”, utan mer eller mindre medvetet fabricerar förvrängningar av nyhetstelegrammens innehåll. Vad gäller dessa uppmanar Mohn sina läsare att undersöka varifrån de kommer. Telegrambyåerna är antingen officiella, halvofficiella eller privata.
Utlandskorrespondenterna bör man också läsa kritiskt:
Om de äro skrupelfria och ansvarslösa, kunna de ställa till mycket ohägn genom att inrapportera falska nyheter och sprida ödesdigra missförstånd. Ett enda felaktigt telegram, en enda oskicklig formulering i en stor tidning kan sätta en hel folkopinion i rörelse.
En dementi lyckas sälla i sitt uppsåt, läsarna utgår nämligen från att ”rök ej finnes utan eld”. Just därför är de ”tendensiösa” nyheterna kanske ännu farligare än de direkt falska, de innehåller dock en kärna av sanning och den ”försåtliga fällan” upptäcks sällan av den ”godtrogne läsaren”.
Det var inte bättre förr
Här är inte platsen och utrymmet att i detalj gå igenom hela Mohns analys av den samtida tidningspressen, den stöder dock inte påståendet att ”det var bättre förr”. Känns inte hans avslutande sammanfattning tidsaktuell?
Den starkt utbredda korruptionen inom en stor del av pressen underlättar icke den sanningssökande läsarens uppgift. Allt och alla synas ha sammansvurit sig för att ge honom en felaktig föreställning om händelserna i världen. Även med bästa vilja faller han lätt offer för en skikcligt iscdnsatt propaganda. Hans enda räddning är att söka tränga till botten med problemen, att lära sig tänka på egen hand och med ledning av den kännedom han därigenom kunnat vinna om de i världspolitiken agerande faktorernas samklang eller växelverkan, arbeta sig fram till en självständig uppfattning.
Det här var för över 80 år sedan, men känns som igår. Som fransmännen säger ”plus ça change” (ju mer saker och ting verkar förändras, desto mer förblir de som de var).
ANGÅENDE BILDERNA: Ta dem du tycker passar. Lägg märke till att Expressens Iraksida är från 16 januari 1991 – redan då skrämdes vi med Saddams massförstörelsevapen
