Hur EU fann sig utestängt från förhandlingarna om Europas framtid

Bryssel är påfallande frånvarande från de viktiga samtalen med Moskva. Det skriver Glenn Diesen på RT. Diesen är professor vid universitetet i sydvästra Norge och utgivare av publikationen the Russia in Global Affairs journal. Artikeln här i svensk översättning av Stefan Weslund.

USA:s biträdande utrikesminister Wendy Sherman t v och Rysslands vice utrikesminister Sergei Ryabkov poserar för fotografering under säkerhetssamtalen i FN-kontoret i Geneve. © Sputnik / Alexey Vitvitsky

EU HAR HÄRSKNAT till efter ha blivit utestängda från säkerhetsförhandlingarna mellan Ryssland och USA. Världens öde kan en gång i tiden ha bestämts i västeuropeiska huvudstäder, men den tiden tycks vara förbi. Dessvärre verkar det alltmer uppenbart att EU bara har sig själv att skylla för det faktum att dess medlemmar inte längre beretts en plats vid förhandlingsbordet. De har blivit samtalsämnet, snarare än de som samtalar.

A USA-lett Europa
Innan samtalen mellan Ryssland och USA ägde rum, hade Washington muntligt påstått att europeisk säkerhet inte kan bestämmas över huvudena på EU och Ukraina. Ändå gick man vidare med bilaterala förhandlingar mellan Moskva och Washington. Förenklat kan man påstå att Washington tydligen inte kan utöva diplomati med EU:s tjänstemän sittandes i samma rum.

Det första skälet är att trovärdigheten i USA:s säkerhetsgarantier är behäftade med kompromisser. År 1962 träffades en överenskommelse om en lösning på den kubanska missilkrisen mellan president Kennedy och Sovjetunionen, vilken föreskrev att USA i gengäld skulle flytta sina Jupitermissiler från Turkiet om Sovjetunionen flyttade sina missiler från Kuba. Istället för att fira den lyckade diplomatiska tilldragelsen som förhindrade ett kärnvapenkrig, ville USA att överenskommelsen skulle hållas hemlig.
Kennedy ljög för den amerikanska allmänheten och sina utländska allierade. Under två årtionden, trodde den amerikanska allmänheten att krisen hade lösts genom att landet kompromisslöst konfronterat Moskva, som backade och lät USA triumfera.

Jack Matlock som var den siste amerikanske ambassadören i Sovjetunionen menade att USA skrev om historien genom att påstå att det var tack vare Sovjetunionens kollaps 1991, som USA vann Kalla Kriget, när det i själva verket skedde genom en förhandlingslösning i slutet av 1989. Enligt Matlock blev konsekvenserna av dessa myter en nationell historieskrivning där fred åstadkoms genom att landet genom sin överlägsenhet tvingar motståndaren att ge upp, och fördömer kompromisser som eftergifter. I konsekvens med detta måste därför verklig diplomati och kompromisser hållas bakom lyckta dörrar.

Det andra skälet är grunden för bildandet av ”solidaritetsalliansen” är att stå enad mot fienden Ryssland, vilket medför att blocket bara kan tala i termer av ultimatum och hot. Lärdomen från samarbetet i Nato-Russia Council blev att de trettio medlemmarna först enades om en gemensam position innan de mötte Ryssland, varigenom de olika ländernas representanter under förhandlingarna inte längre kunde ändra vad de tidigare kommit överens om. Det upplägget eliminerade möjligheterna till verklig diplomati länderna emellan, då förutsättningen för förhandlingen för Natos del var att förhandla utifrån en styrkeposition, vilket innebar att Nato skulle pressa eller hota Ryssland att acceptera sina ensidiga beslut. Både Washington och Moskva är naturligtvis medvetna om att diplomati och kompromisser endast kan uppnås i ett bilateralt format.

Ingen plats vid bordet
EU:s toppdiplomat Josep Borell kritiserade USA–Ryssland formatet för diskussioner om europeisk säkerhet i EU:s frånvaro. Borell menade att EU måste vara inblandat i dessa diskussioner ”då europeisk säkerhet är vår säkerhet… Det handlar om oss. Det här är inget för endast två stater d v s Amerika och Ryssland eller Nato och Ryssland – även om Ryssland tror det.”

Det ligger en viss ironi i det uttalandet, då orsaken till den här konflikten är att Väst under de senaste trettio åren ensidigt ändrat fundamentet i det europeiska säkerhetsbygget utan att bry sej om vad den största europeiska staten – Ryssland – tycker. Genom att legitimera denna ensidighet med att ge ny innebörd åt orden ”demokrati” och ”värdegrund” har Rysslands behov av säkerhet ignorerats under årtionden och den europeiska tanken om gemensam säkerhet åsidosatts.

EU och Ryssland nådde det grundläggande ”EU-Russia Common Spaces Agreement” 2005, där bägge sidor skulle sträva mot integration i det gemensamma området ”på ett ömsesidigt konstruktivt sätt, genom ett nära resultatinriktat EU-Ryssland-samarbete och dialog, och därmed effektivt bidra till att skapa ett större Europa utan gränser.”

Om EU hade hållit denna överenskommelse och inte försökt marginalisera Ryssland inom det gemensamma området skulle de nuvarande konflikter med sina allvarliga konsekvenser aldrig uppstått.
I konsekvens med vad som sagts kommer ett splittrat Europa att bli allt mer irrelevant. Försök att stegvis flytta gränslinjen närmare den ryska gränsen driver fram sanktioner och militära konflikter, vilket resulterar i att Västeuropa blir allt mer beroende av USA.

Utan strategisk autonomi, kommer relationen mellan EU och Ryssland, bli gisslan under relationen mellan USA–Ryssland, då Västeuropa inte har mycket att bidra med. Under Kalla Kriget var åtminstone kontinenten i centrum för uppmärksamheten samt en nyckelspelare för USA, men i vår tid blir EU:s medlemmar alltmer beroende av USA, som i sin tur är tvunget att prioritera Östasien då beroendet av den världsdelen ökar.

En opålitlig partner?
Diplomatiska förbindelser mellan EU och Ryssland har i praktiken avstannat, vilket medför att unionen tappar i betydelse när det gäller organisationen av den gemensamma europeiska säkerheten.

EU blomstrade som ett samlat block inom det större europeiska området, så att det kunde agera enat och avskräcka Ryssland från att reagera. Eftersom världen nu blir alltmer multipolär har detta förhållningssätt skadat grannsämjan inom unionen, vilket unionen försöker lösa genom att rikta hot och sanktioner mot Ryssland, för att förmå landet att backa. I ett multipolärt system kommer sanktioner att isolera unionen, då Ryssland fortsätter att flytta sitt ekonomiska sammanhang österut. EU har uttömt sanktionsvapnet, vilket är ett problem då det är det enda verktyget de har i den diplomatiska verktygslådan.

Till och med när Borell kom till Moskva i februari 2021 för att förbättra relationerna, begränsades hans politiska fantasi till att läxa upp Ryssland och framställa EU som en neutral och oskyldig part i ett konfliktfyllt Europa. Förvånad över att Moskva inte accepterade rollen som den civiliserade världens knähund under EU:s överseende, återvände Borell till Bryssel och föreslog mer sanktioner.

När Ryssland nu föreslog dessa senaste samtal för att uppnå ett gemensamt acceptabelt avslut på Kalla Kriget svarade Borell ”Det här är första gången som Ryssland skriftligen har lagt fram sin agenda på bordet, i form av ett verkligt avtal. Det har aldrig hänt förut. Bara segrare gör det: talar om att dessa är mina villkor.” Borell fortsatte med att föreslå att utgångspunkten i alla samtal om europeisk säkerhet borde vara ryska övergrepp, för att sedan gå vidare med sina planer på mer militärt stöd till Ukraina.

Samtalen om alleuropeisk säkerhet borde ha startat för tretti år sedan då senare försök att konstruera ett Europa utan Ryssland utan tvekan slutat med ett Europa i kamp mot Ryssland. Det finns ett omedelbart behov av att återuppliva diplomatins konst, vilket betyder att EU:s närvaro blir kontraproduktiv.

Glenn Diesen

Originalartikeln på RT

... är läst 624 gånger!

  1 kommentar for “Hur EU fann sig utestängt från förhandlingarna om Europas framtid

  1. Bertil Carlman skriver:

    Glenn Diesens bok Europe as the Western Peninsula of Greater Eurasia är en dyr, (1435:-), men mycket läsvärd bok för att förstå den nya världsordning som växer fram och som även den svenska politikerklassen inte bara har svårt att förstå, utan också med näbbar och klor kämpar emot. Hade denna vår politikerklass, och den journalistkår som den har till sitt förfogande, mer försökt sätta sig in i vad denna nya världsordning innebär, då hade de kunnat dra samma slutsats som allt fler länder världen över drar; ”Den nya världsordningen är bra mycket bättre än den gamla unipolära som framförallt USA bestämde över”.

    När jag läst boken skrev jag följande recension på Bokus:

    För oss i Europa är det framför allt två förkortningar som vi väl känner till i ekonomiska, geopolitiska och militära sammanhang, EU och Nato. För inte så länge sedan hade vi också WP (Warszawapakten) och USSR (Union of Soviet Socialist Republics). När de två senare upplöstes 1 juli och 26 december 1991, försvann den bipolära världsordningen med sitt kalla krig. I Väst, framför allt i USA, ansåg då ledare att historien på något vis tagit slut. Både Nato och EU flyttade farm sina positioner, och centrum för världen ur såväl ekonomiska, geopolitiska som militära sammanhang skulle då ligga grundmurat runt Nordatlanten. Världen verkade vara unipolär, och USA dess obestridda ledare. Men på bara 30 år, och kanske framför allt under de två senaste årtiondena, har detta totalt förändrats.

    Undertiteln till Glenn Diesens bok är ”Geoekonomiska Regioner i en multipolär Värld”. Det är alldeles uppenbart att de politiska ledarna i det vi kallar Väst, mycket dåligt har reda på vad som hänt. Den nya förkortningen BRI från 2013, som står för Kinas nya sidenväg, kanske regeringarna i Väst nu är bekanta med, men jag undrar hur det är med SCO (Shanghai Co-operation Organisation) som bildades 15 juni 2001. Bägge dessa organisationer är viktiga, och alltmer omfattande, i den nya multipolära världen. Senaste medlemstillskottet i SCO är Iran som blev medlem 19 september i år.

    Professor G. Diesen är förmodligen en av de främsta experterna på denna nya värld, i varje fall dess Eurasiska del, med Kina och Ryssland som de viktigaste länderna.

    Om man tar sig tid och studerar denna bok, ja då tror jag, att man kan vara säker på att bli bra insatt i hur vår nya värld ser ut. I varje fall kunnigare än de flesta svenska politikerna verkar vara. Uppenbarligen anser flera av dessa fortfarande, att vi lever i en värld där USA är hegemon, som vi svenskar bör förlita oss på. Kartbok och engelsk-svensk ordbok underlättar, då det förekommer många facktermer och då du förmodligen, precis som jag, inte är alldeles klar över den centralasiatiska geografin.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.