Här Gotlands mest kända mamma, den så kallade Öjamadonnan. (Foto: K Lindelöf)
Jag noterar att det pågår en debatt om psykoanalysen i somliga aviser. Med uppmaningen från flera håll att skrota denna i terapeutiska sammanhang. Dylika debatter, med samma bistra uppmaning, har varit legio ända sedan Freud var verksam.
Under min upsalatid ingick psykoanalytiker i bekantskapskretsen. Det var berikande. Påverkade min självuppfattning. Fördjupade synen på människors, ofta gåtfulla och svårtolkade, agerande.
Mycket kritiskt kan förvisso sägas om Freud och psykoanalysen. Men nog hade han en poäng med sitt centrala begrepp det omedvetna, som mer än en debattör formulerar om till det undermedvetna. Med en betydelseförskjutning.
Vad ”skyfflar” vi undan i våra liv? Vad är det vi inte vill minnas? Men som ändå har en obehaglig tendens att på olika sätt signalera att det inte är definitivt borta.
Genom att skicka budskap från just det omedvetnas ”behållare”. Ofta överrumplande.
Mitt minne har blivit allt sämre. Det är som om det förflutna mer och mer lämnar mig. Men vissa bilder har etsat sig fast. Och det förefaller mig som om de bär på signifikans. De vittnar och berättar om något viktigt.
Augusti 1968. Min bästa kompis Conny och jag har, efter en tur till Skåne, försökt oss på att lifta från Helsingborg upp mot Sandviken. Det går inget vidare. Två långhåriga sällar. En med gitarr på ryggen.
På apostlahästarna tar vi oss så småningom ända till Jönköping. Där vi haffas av polis när vi, trötta och modstulna, hänger på en pir invid Vättern. Släpps tämligen omgående efter ID-kontroll.
Sover i en kylig trappuppgång i Husqvarna. Än idag kikar jag bort mot porten om vi passerar i bil. Huset syns från Europavägen.
Så ger vi upp. Vi ber via telefon våra föräldrar att skicka pengar till tågbiljetter så att vi kan komma hem. Det blir en lång resa från symaskinsstaden upp till staden i skuggan av Verket.
Den förmår jag inte rekapitulera. Vad vi pratade om. Eller om vi lyckades skaffa oss något att äta.
Så bilden.
Mamma sitter vid köksbordet. Vänder ryggen mot mig. Säger inget. Jag står på tröskeln, skäms över vårt tilltag, att behöva be om pengar efter att ha klantat till det.
Vet inte hur jag ska förhålla mig. Smyger så mig fram, kramar om henne bakifrån, viskar: ”Tack, för att du är en sån bra mamma.” Inte ett ord från henne.
Bilden berättar om en uppväxt där tystnad, underförstådda förebråelser och starka skamkänslor, spelade en central roll. Osäkerhetsskapande. För det var inte bara den gången i köket. Utan genomgående.
Jag, sladdbarnet, ville alltid hålla min mamma på gott humör, undvika sådant som kunde förstöra en god stämning. I tonåren rök vi ihop. Med vassa ord. Oförsonliga utfall, främst från mitt håll.
Därefter på nytt tystnad. Ännu mer skam.
Jag är präglad av relationen med min mor. Den har smugit sig in i alla mina relationer med kvinnor. Förstår jag först nu. En grå gryning denna månad mars framkallas bilden påfallande tydligt. Utan att jag är beredd.
Jag är tillbaka i köket på Smedsgatan i Sandviken. Står där avvaktande, med dåligt samvete. Blickar mot en rygg.
Hur ska jag få mamma på gott humör igen?
Apropå psykoanalysen och kvinnor i allmänhet: en läkare, doktor Zjivago, yttrade vid ett tillfälle att ”människonaturen, i synnerhet den kvinnliga naturen, är dunkel och motsägelsefylld”. Om doktorn var något på spåret så kan det möjligtvis förklara en del oförklarbart.
Skuldkänslor eller något man ångrar.
Kanske ett ord jag inte borde sagt.
Så kan det vara i relationer lite till och från som man funderar över om vad som skett, och den man tror sig stå nära känslomässigt är ändock på avstånd och svår att komma in på livet.
Allt hänger samman och påverkar i ett flöde av liv. Tankar kommer och går. En del kan verka obetydliga men sätter sig svagt och finns med på livsresan. Andra starkt känslosamma, tar större fäste och berör än mera tydligt våra beslut i vardagen.
Ett intressant ämne att botanisera i på äldre dar, utan att erhålla något heltäckande svar på livets mening, som är fördolt och förblir människans ständiga sökande efter något större.
Mitt korta och amatörmässiga svar därvidlag får bli dom slitna orden ”en gör så gott en kan” i ett sammanhang för det goda livets försvar, vilket kan räcka långt och upplevs då som meningsfullt.
Kräver egentligen inte särskilt mycket av varandra, när vi på livets stig tillsammans vandra.
Och nu, när människans civilisationsstatus står på topp med möjligheter att nå goda mål i livet på den här planeten, är vi som aldrig tidigare nära att rasera allt till en enda stor olycka. Otroligt dumt och ansvarslöst mot framtiden!
Olle P!
Kloka ord från en levnadsvis man. Som alltid från dig. Vidgar mitt inlägg.
Vad är skuld och vad är skam? Det ena starkare än det andra? Kanske skammen är mer av social natur, medan skulden är individuell. Jag är osäker. Ibland talas det ju om kollektiv skuld, jag tänker närmast på Tredje riket och den tyska arméns förbrytelser runt om i Europa.
Jag önskar ofta att jag kunde vrida klockan tillbaka för att reparera dålig kommunikation med dem som nu sedan länge är borta. Skäms för mig själv, att jag inte kunde lägga band på mig, vara mer tålmodig och lyssnande.
Samtalen med min mor. Min syster. Båda förekommer så gott som dagligen i mina tankar.
Lasse E!
Jag skriver en kommentar som är lite konstig, men jag tror du förstår vad jag menar. Du är solidarisk med din mors socialdemokrati, och vad socialdemokratin stått för i Sverige och gjort i Sverige. Men den svenska socialdemokratin är summan av vad de svenska socialdemokraterna gjort i stort och i smått, offentligt och privat, från den största riksdagsbeslutade transfereringsreform, till det minsta vid köksbordet. När den negativa vågskålen i vägningen av socialdemokratins arv sjunker djupare, då prövas väl solidariteten och kärleken till socialdemokratin, eller minnet av socialdemokratin?
Jag kommer på mors sida från den folkgrupp som jag kallar ”det icke-socialistiska småfolket” (på fars sida från bondestudentklassen). ”Tjänstekvinnans son och dotterson” är jag – fast mormor diskade en månads disk efter Verner von Heidenstam, prins Eugen och likställda, när Ellen Keys tidigare hembiträde gått i sjön!
Vi som tillhör min misskända socialgrupp har alltid haft svårt för de socialdemokratiskt trogna. Så känner jag fortfarande. Irrationellt, jag vet, men man skall tala sanning när man granskar sig själv och sitt arv.
Jan Arvid G!
Jag brukar hänvisa till Jan Lindhagen och Macke Nilssons ”Hotet mot arbetarrörelsen” (1970) som på pricken fångar det Sandviken som jag växte upp i som efterkrigsbarn. Genomsyrat av socialdemokratin. Från vaggan till graven. Handla på Konsum. Vara med i SSU. Det LO-styrda facket med sina bidrag till S. Försäkrad i Folksam. Semesterresor med Reso. Begravas av Fonus. Läsa Arbetarbladet. Jag växte upp i denna socialdemokratiskt impregnerade vardag. S var det ”normala” och självklara. När jag började läsa i Upsala 1968 reagerade jag på de hektiska utfallen från röda nyfrälsta, ej från arbetarklassen som jag, mot socialdemokratin. Och jag tänkte: det kan väl ändå inte vara socialdemokratin som är den största fienden! Jag kände mig personligen angripen, banden till S, mamma var aktiv där, satt djupt och bortom kritisk reflektion. Det tog mig lång tid att klippa banden och se S för vad den är och varit. Just nu läser jag Eirik Veums ”Det svenska sveket 1940-1945” om hur Sverige, socialdemokrater satt i samlingsregeringen, agerade gentemot Norge. Illusionsdemolerande läsning. Jag hoppas att jag, i skrivande stund, betraktar S och Sverige med realistisk blick. Och att den förblir så.