Suddigt, beskuret foto. På kyrktrappan 1968 års abiturienter. Ekstrand står där med mustasch, långt (!) hår och på tok för liten studentmössa.
När jag skulle ta studenten 1968, samma månad som de franska studenterna revolterade under röda banderoller, tjatade ihärdigt mina föräldrar, så fort de hann, om att jag måste klippa mig.
För att ”se ut som folk” vid detta celebra tillfälle.
Jag stretade emot, frontman i ett rockband och ”behövde” det långa hår som var obligatoriskt musikermode då.
Det slutade efter mycket gnat och tjat med att mammas timida hårfrisörska fru Mörk, under den förras stränga övervakning, klippte mig. Inte så mycket, egentligen bara topparna, ändå för mycket i mina ögon.
På foton från examensdagen ser jag inte glad ut. Jag har slängt dem. Föga minnesvärda.
Studentmössa införskaffades fem i tolv, fel storlek eftersom Sandegårds klädbutik i Sandviken nästan sålt slut på alla. Påminde om en för liten kapsyl på för stor butelj. Jag hade i tonårstrots och för att avvika vägrat både klippning och mössa. Stretade emot så länge jag orkade.
I Sandviken fanns en frisör som hette Svahn. Givet att det busringdes. ”Är det Svahn på Köpmangatan? Ja. Ut och flyg, då!” Och så snabbt på med luren.
Pappa, alltid välkammad med pomada i det svarta håret, och jag gick tillsammans och klippte oss hos honom. Förmodligen fick vi rabatt.
En gång knallade jag av okänd anledning dit ensam. För att snagga mig inför sommaren.
En ung, nyanställd och skönlockig medarbetare vid namn Blom (hade alla frisörer korta efternamn på den tiden?) tog sig an mitt barr.
Vi konverserade om fotboll och stadens stolthet SIF (Sandvikens IF för den okunnige). En småputtrig, trevlig stund där i frisörstolen.
Väl hemma igen fick pappa ett utbrott efter omedelbar besiktning av sonens frisyr: ”Men hur fan ser du ut!” Missnöjd med snaggningen. Jag förstår än idag inte varför. Minns inte om han ens uppgav det. Var håret för kort, eller för ojämnt klippt? Vad hängde han upp sig på?
Släpade med mig till salongen, skällde efter noter ut den stackars medarbetaren som blossande röd om kinderna stammade fram något ohörbart.
Om jag ändå kunde sjunkit genom jorden! Allt utspelade sig med mig generat hukande vid dörren. Pinsammare kunde det inte bli. Inte osannolikt att mitt genom livet bestående utseendekomplex grundades i samma stund som farsan ryckte ut med svavelosande ord.
Det har hänt att min närstående klippt mig. Med en proffsig apparat införskaffad för dyra pengar. Argumentation startande med ”hur mycket ska jag ta?” har varit legio. Jag har önskat kortklippas så mycket som det bara går.
För att likna min husgud Michel Foucault. Kal som en biljardboll på skulten.
De senaste gångerna har jag till seniorpris klippt mig hos en kvinna med iranskt ursprung som tillsammans med en landsmaninna övertog Gefles äldsta frisersalong. Och med det alla attiraljer, all inredning från anno dazumal. Det känns som att på nytt gå till Svahn.
Hon är barsk, säger knappt någonting medan hon snabbt med hårda händer tar sig an mig.
Hon har dock tinat upp något de senaste två tillfällena. Men tystnaden mellan oss består. Jag vågar inte framföra hur jag absolut vill ha det. Hon klipper ändå som hon tycker.
”Vill du ha vax i?” För att kunna kamma håret bakåt, det hår som envist strävar framåt och vägrar lyda. ”Nej, jag använder inte det.” Hon har i vax.
I Iran tillåts inte en kvinna klippa en man. Om vi vore där, skulle moralpolisen genast knacka på, förmodligen arrestera henne. Runt halsen bär damfrisörskan ett stort kors, signalerar att hon är kristen. Har hon flytt det islamistiska landet och mullorna?
Jag skulle nyfiket vilja fråga henne om det och mycket annat. Men något i hennes ansikte gör att jag inte törs. En av alla starka kvinnor jag mött i mitt liv. Inte den första med sax i sin hand.
Visst försökte vi som unga pågar i mogen ålder bli populära bland töserna och då kan en snygg frisyr eventuellt kompensera annat man tror sig vara av det mindre bildsköna slaget.
Och då kunde – som för mig, någon duktig ”klippare” hemma i Landskrona, med namnet Svärd eller Strid modifiera frisyren – där fön, sax och brylkräm i bästa fall fixade till så en blev lite snyggare.
Om det var dessa duktiga hantverkare som gjorde mig intressant för min fru och att det av oss tillkom 19 välartade individer är omöjligt att svara på. Nu räknar jag in barnbarnsbarnen också.
Men oavsett varje liten händelse påverkar hur livets färd skall gestalta sig. Ibland är det påtagliga och oplanerade vändningar som blir direkt avgörandet på resrutten.
Detta så klart tillsammans med individens inneboende drivkraft och vilka vägval och målbilder man ställer upp.
Om fotboll; Va skoj att Sandviken IF är på väg tillbaka i fotbollens ”finrum”. Nu förlorade förvisso mitt lag Landskrona BoIS senast dom möttes på Jernvallen. Men trots detta, mycket välkommet, resultatet blev som bekant 2-0.
Jag minns så väl när dom låg i allsvenskan på 50-talet och deras röda tröjor med vita ärmar gjorde sig bra på Alfabilderna. En spelare kommer jag särskilt ihåg med namn Arne Hodin.
För övrigt är fotbollen en fin lagsport som inspirerar till samarbete för barn och ungdom utan att den enskilde killen eller tjejen behöver sträva mot ett professionellt mål. Och där i sammanhanget gör småklubbarna ett fantastiskt arbete tillsammans med ideellt engagerade ledare och därtill genom föräldrarnas intresse av att sluta upp på ett bra sätt.
Att utöva ett föreningsintresse oavsett vad det är vid sidan om skolan blir en viktig del som ett steg ut i vuxenvärlden och dessutom göra det under bra ledarskap är av värde som såå viktigt med betoning för det goda samhällets utveckling.
Detta vill jag mena generellt, att föreningslivet är en oerhörd viktig folkrörelse vilket dessvärre delvis har tappat fotfästet i sin funktion med reellt inflytande för samhällets utveckling. En funktion som marknadens aktörer mer eller mindre tagit över genom sitt mycket effektiva sätt att bygga nätverk bland annat in mot våra politiskt valda församlingar.
En oroande utveckling, bort från det som lade grunden till folkstyret, vilket kan bli något annat mot en oviss framtid, ty det finns dessutom mycket oroande hotbilder som är av mycket allvarlig art. Inte minst ett pågående stormaktskrig och ovissa klimatförändringar som ingen vet vilka konsekvenser de kan medföra.
Så det är nog dags att människan börjar samarbetas på denna Planet eftersom vi inte har någon annan plats att resa till.
Olle P!
Tack för en mycket fin kommentar!
Dagens SIF är väl vad som kunde kallas ”mångkulturellt”. Min far skulle inte känna igen sig med alla främmande, svåruttalade namn i laguppställningen. På hans tid hette de Hodin (tekniskt begåvad lirare som aldrig fick den landslagschans han förtjänade, han bodde ”fel”, utanför storstäderna), som du nämner, Andersson och andra, typiskt svenska namn.
Det speglar väl ett annat Sandviken, än där jag växte upp. Och som jag ofta skriver om. Jag har en tendens att ”resa” tillbaka till det som var och som formade mig. Man kan ta Ekstrand från Bruket, men inte Bruket från honom.
Kanske handlar det om tillhörighet. En förlorad sådan.
Lasse E och Olle P!
När jag läste eran text om Sandviken tänkte jag på Lasse Sandin som var chef på Aftonbladets Sportredaktion. Han var kusin med Tommy Sandin legendarisk Ishockey-ledare för Brynäs. L S lär ha varit en teknisk fotbollsspelare.
Idag slog Sandviken IF Trelleborg med 4-0 och ligger tvåa i Superettan före tre klassiska lag Öster, Helsingborg och Degerfors. Om jag inte minns fel så är SIF nykomlingar i Superettan. I allsvenskan är Sirius (Uppsala) det lag längst norrut. Vi fotbollsälskare vill se Sandviken IF.
När jag gick på Brunnsviks Folkhögskola 1989 på Sveriges första utbildning av Folkbildare då tror jag att det var en eventuellt två från Sandviken, namn är jag kass på till skillnad från ansiktsminne som har jag ett extremt bra minne.
Tommy S!
”Vi fotbollsälskare vill se Sandvikens IF.”
Applåder!
Lasse E!
Tänk vilken möjlighet för arbetarungdomar att få komma ut i världen genom fotbollen. Sven-Göran (Svennis) Eriksson erövrade ju flera
storklubbar förutom Blåvitt i Sydeuropa och Engelska landslaget. Han lyckades t o m att göra något positivt av sin utstakade tid. Han har under våren och sommaren blivit hyllad överallt p g a att han hade ÖDMJUKHET som livsfilosofi. Fostrad av s k vanligt folk i Torsby i Värmland.
Tänk om våra makthavare kunde lära sig att Folkhemmet hade en inre styrka som dom började monterat ned sedan tidigt 1980-tal. Det kommer att resas statyer av SVENNIS på flera platser. Hur många av våra makthavare blir statyer? Om man uträttar något som berör
människor så får man det tillbaka.
Tänker på den amerikanska visartisten Malvina Reynolds som började i 60-årsåldern att skriva visor som (Little boxes/The magic penny).
Här kan man läsa mer om Malvina.
Här kommer en melodi som stämmer in på Svennis livsfilosofi. Ju mer kärlek du skänker ju mer får du tillbaka.
THE MAGIC PENNY (Som givetvis finns i min repertoar)
Love is something if you give it away,
Give it away, give it away.
Love is something if you give it away,
You end up having more.
It’s just like a magic penny,
Hold it tight and you won’t have any.
Lend it, spend it, and you’ll have so many
They’ll roll all over the floor.
For love is something if you give it away,
Give it away, give it away.
Love is something if you give it away,
You end up having more.
Money’s dandy and we like to use it, 1
But love is better if you don’t refuse it.
It’s a treasure and you’ll never lose it
Unless you lock up your door.
For love is something if you give it away,
Give it away, give it away.
Love is something if you give it away,
You end up having more.
So let’s go dancing till the break of day,
And if there’s a piper, we can pay.
For love is something if you give it away,
You end up having more.
For love is something if you give it away,
Give it away, give it away.
Love is something if you give it away,
You end up having more.