Jag studsar till inför en fet rubrik i Gefle Dagblad om att tågstationen i Sandviken ska säljas. Hur kan man, och vem i helsike är ”man” i detta sammanhang, sälja en tågstation? Och vad ska hända med det fina huset, ska det omvandlas till en pizzeria? Kontoriseras? Demonteras?
Sjuk och ur led är den företagsekonomiserade köp-och-sälj–tiden. Det hela, försäljning av en gammal järnvägsstation, låter som ett påhitt i en bok av Slas.
Jag minns att min salig mor berättade om ”Amerikatåget” som tuffade i väg från stationen med släkt ombord. Hon vinkade farväl till en morbror som hette John och emigrerade till Chicago för att tjäna som byggnadsarbetare. Skyskrapor skulle uppföras, arbetskraft efterfrågades. Engelska speakade han inte.
Han återvände efter några år. Hemlängtan för svår. Duktig på att teckna. Sandvikenmotiv. Jag har en tavla på väggen i mitt sovrum. Present från min mor. Den föreställer den del av det ombyggda bruket som sandvikarna döpte till High Chaparral.
Min morfar hyste emigrationsdrömmar. Hans farfar lyckades förverkliga sina, efter ett misslyckat försök. Men inte morfar. Han blev kvar i Sandviken, fastkedjad vid Verket. Fabriksmänniskans öde blev hans. Det som poeten Stig Sjödin undslapp. Han lyckades ta sig loss från Verket.
Jag minns när det fortfarande fanns biljettluckor på stationen. Sommaren 1968 köpte jag en tur och retur-biljett, en brungul liten en som konduktören klippte i, till Stockholm, där min dåvarande flickvän sommarjobbade på NK. Hon hade av en släkting lånat en lägenhet på Linnégatan.
Väl i Stockholm gick vi på Gröna Lund och lyssnade på Mats Ronander och ett band från Örebro. Kan de ha hetat Blues Quality? Ronander är still going strong.
Innan avresa trampade jag förväntansfull omkring inne i stationshuset. Hade inhandlat en stor Marabou chokladask som jag tänkte överbringa. Det långa håret, som gubbarna nere i Verket hånade mig för under mitt feriekneg, nytvättat.
Inte visste jag i samma stund att vi så småningom skulle komma att gifta oss i Upsala, få två barn, jag bryta upp och hals över huvud desperat fly min kos. Tur att vi inte har tillgång på förhand till filmen om hur våra liv kommer att gestalta sig.
Dessförinnan minns jag att jag, torde ha varit i mitten på 60-talet en kall decemberdag, tillsammans med en kompis stämt träff med två tjejer på stationen. Vi skulle ta oss till Gefle alla fyra och gå på kondis (Klassiska Lido på Söder.). Jag minns dock varken namn eller utseenden på tjejerna.
Inte heller på kompisen, kan han ha hetat varit Per-Arne? Ex-sandvikaren har blivit gammal och mossig.
På fotot ovan noterar man fult klotter på väggen. Det är nog ingen myndighetsperson, eller någon annan för den delen, som håller ett vakande öga på huset. Men tåg stannar och går, det vet jag.
Frågan förblir hängande i luften: kan man verkligen sälja en tågstation? Är den inte kulturminnesskyddad? Största hotet mot nostalgins nödvändiga vårdande utgör de förbaskade kulturvandalerna med makt att riva eller sälja ut. Det är väl de som är i farten igen.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Lasse E!
Min svärmor kom inte från High Chaparral utan från Chaparral (Tolima Colombia). Hon lämnade dock Chaparral som 14-årig flykting och blev så småningom gift 2 gånger och fick 5 barn som hon ensam fick föda och uppfostra. Det blev flera flyttar, hennes första man överlevde med lite tur de konservativas mördargäng eftersom han en dag sov över och inte hann med den lastbil som transporterade lantarbetarna. Samtliga hans arbetskamrater blev mördade. Så småningom blev hon dock änka 2 gånger.
När även barnbarnen var stora och skaffat egen bil blev min svärmor övertygad om att hon borde leta upp sin familj. En radiostation i Chaparrals region sände ut en efterlysning eftersom varken telefon, post eller ännu mindre e-mail fanns. Och, svar kom! När sedan storasyster kom tillbaka efter 70 år väntade hennes yngre syskon. Det var dock en reducerad skara, någon hade paramilitärerna tagit och andra FARC-gerillan.
En historia från verklighetens Colombia och ett folk som har drabbats mer än de flesta. Min svärmor som nu är död var analfabet men ett levande uppslagsverk när det gäller Colombias historia. Och de flesta familjer har liknande historier att berätta. Idag har Colombia en vänsterpresident med miljö, välfärd och fred på programmet något som få trodde var möjligt för bara några år sedan.
Colombia är dessutom initiativtagare till Haaggruppen som bildades den 31 januari 2025 i Haag, för att stödja och genomdriva internationell rätt i relation till Gaza och Palestina. Medlemsländer är Belize, Bolivia, Colombia, Cuba, Honduras, Malaysia, Namibia, Senegal och Syd-Africa. Gruppen leds formellt av Colombia och Sydafrika. Så Colombia tar många steg framåt men motståndet är välorganiserat, Colombias oligarker äger det mesta, inklusive massmedia och fakenews är mer regel än undantag vilket numera inte är något främmande för en svensk.
Jernhusen äger Stockholms central och alla staionshus i Sverige. Sandvikens är K-märkt. Sedan finns det Resecentrum en Potemkinkuliss liknande vägg med gater för bussar etc. Om Jernhusen vill sälja stationer är det väl på kommersiella villkor ungefär som Skärgårdsstiftelsen säljer ut skärgårdskåkar när renoveringsbehovet blir för högt. Hur det sen är med Sandviken station får vi väl se, men hela skiten är tråkig utveckling. Själv går jag aldrig till Sthlms Central sen de slutade sälja biljetter genom anställda.
Lasse E
Så kom Stig Sjödin med i din intressanta text. Fint det där att han inte är bortglömd.
Som poet/diktare kunde han beskriva en kroppsarbetares slit i rök och damm på fabriksgolvets tuffa arbetsmiljö. Ett viktigt ämne värt att uppmärksamma även i dagens arbetsliv. Tveklöst lika aktuellt att lyfta fram och uppmärksamma, med adress till dom som äger makten att bestämma.
Jag tänker då inte minst på den personal som är verksamma inom yrken med beröring till värdighet där livets resa börjar och dess avslutning. I sammanhanget landar då mina tankar på barn, skola och äldreomsorg.
Vad avser tågstationer finner jag minnen från barn och ungdomens år under uppehåll på stationer, vars byggnader finns kvar men brukas idag till annat ändamål. Stationsområden vars räls kunde ansluta till betydande fabriker men som nu är nedlagda där mindre orter är särskilt drabbade.
Sådana exempel går att finna även på den Skånska landsbygden för att nämna; Livsmedelsfabriken Findus i Bjuv liksom Ekeby där Skrombergaverken tillverkade högkvalitativa klinkerplattor som exporterades till platser, världen runt. Bland annat, för att nämna Australien där Operahusets tak i Sydney är beklätt med dessa plattor.
Inte så märkligt att järnvägsstationer säljs. Faktiskt har de allra flesta av landets omkring 3000 stationer sålts och är i privat ägo. Detta för att järnvägen lagts ner eller för att stationen avbemannats och inte längre behövs av järnvägen. I en del fall säljs de med servitut innebärandes att järnvägen har rätt att hyra lokaler som behövs, exempelvis väntsalar eller annat. Mindre stationer kan användas som bostad och större för affärslokaler.
Oftast sköts de om omsorgsfullt och det är inte ovanligt att stationer i privat ägo får behålla lite av järnvägen exteriört, exempelvis stationsskylten och andra saker. Alternativen skulle vara att riva husen.
Jag funderar på om pengarna för försäljningen kommer gå till något som är lika varaktigt och ger service till folk som en lokal tågstation gjorde.
Jernhusen är ett helägt statligt bolag, så säljer man hus så tillfaller bolagets vinster statskassan utan särskild öronmärkning.
Men visst hade järnvägsstationerna stor betydelse förr för folket, mest då i mindre samhällen. I morfars by, Bolmen, var ju järnvägsstationen en bit i det sociala livet. Det var ju inte bara järnvägen utan som förenad station uträttade man också postärenden där. Mamma brukade berätta att traktens ungdom kunde samlas på kvällen vid sista avgång för att ”se om sista vagnen var med”, det var den nästan alltid.
Men järnvägen lades ner, posten avvecklade sin kassaservice och i stället för postboxar får man posten i postlådorna på närmre håll. Men stationshuset står kvar och hyser i dag ortens turistbyrå, byn blommar upp med sommarens turism och där sågverket stod är i dag en vacker småbåtshamn.
Lokstallet finns också kvar och i ombyggt skick huserar byns hembygdsförening där, eller fritidsförening som dom kallar sig. Så är det också runt om i landet där tusentals f d järnvägsstationer fyller nytta för någonting, vilket för de mindre ofta kan vara privat boende, men huset står kvar som ett minne.
Men det är inte alltid så enkelt att ta hand om en station, exempel det jättestora stationshuset för Avesta Krylbo såldes för nu ett antal år sedan till ett vrakpris på någon futtig miljon. Bakgrund är då att huset är dyrt i drift, med stort underhåll och uppvärmningskostnader och det är inte helt enkelt att hitta hyresgäster plus att det finns servitut på järnvägens behov av lokaler.
Lite mer om järnvägsstationer.