Hur, inte var, är den viktiga frågan

Kärnkraftverket i Forsmark var ofta vårt utflyktsmål när vi hade besök, här en gång 1981.

Kärnkraftverket i Forsmark var ett givet utflyktsmål när vi hade besök, här en gång 1981.

Är Östhammars kommun mutad och beroende av Kärnkraftsindustrin. Den frågan har varit på tapeten en tid med anledning av en granskning i Radio Uppland och uppföljning i Vetenskapsradion i början av juni, ja det har till och med varit en riksnyhet. Korruption och resor till Riveran drar alltid rubriker.

Där antyddes att de pengar, som det så kallade mervärdesavtalet ger de två – om slutförvarslagret för utbränt kärnbränsle – konkurrerande kommunerna Oskarshamn och Östhammar i kompensation för stora kostnader runt planering och genomförande gör kommunerna beroende av kärnkraftsindustrin. I Östhammar hade några rest på bostadsmässa vid Medelhavet för 40 tusen kronor.

Mervärdesavtalet ingicks dagarna innan Östhammar utsågs till ”mest lämplig” kommun och har alltså varit känt i över 6 år. Avtalet ger Oskarshamn (som ”förlorade”) 75% och Östhammar 25% av de ca 2 miljarderna.

Östhammar är alltså ”mest lämpad” kommun för slutförvarslagret. Men beslut om att det ska byggas är ännu inte taget. I den frågan har kommunen vetorätt och kan i princip säga nej. Det är här man från Radio Uppland frågat sig om kommunen är köpt genom miljonerna från mervärdesavtalet.

Svensk Kärnbränslehantering – SKB – ägs av EON Sverige (12%), Oskarshamns Kraftgrupp (22%), Vattenfall AB (36%) och Forsmarks Kraftgrupp (30%). Detta bolag har bildats för att ta ansvar för och hantea allt runt Sveriges känbränsleavfall. Bolaget finansieras genom kärnavfallsfonden och planerar och genomför – tillsammans med Östhammars kommun – allt omkring slutförvarslagret, inklusive fördelning av mervärdespengarna. Kärrnavfallsfonden har efter riksdagsbeslut byggts upp med 3 öre per såld Kwh. Pengarna i mervärdesavtalet kommer från EON och Vattenfall.

Det är ganska självklart att majoriteten av Östhammars kommuns förtroendevalda politiker och tjänstemän arbetar för att slutförvarslagret blir verklighet. De är inte tekniska experter, utan i det avseendet helt i händerna på SKB. Att någon miljard som kompensation för utlägg skulle vara ett extra problem är ytterst långsökt. Att en majoriteten av Östhammars befolkning skulle vara vara av annan mening än politiker och tjänstemän är föga troligt. Men demokrati är i realiteten till stora delar en kuliss när det gäller tekniskt superkomplicerade frågor med 100 000-årsperspektiv. Alltså, problemet här är istället att vi alla är i händerna på kärnkraftsindustrins experter.

Det enda man säkert kan vara överens om – såvida man inte vill skapa kaos och anarki – är att det är förnuftigt att hantera kärnavfallsfrågan med största möjliga säkerhet och med senaste tillgängliga teknik.

För 30 år sedan var jag mer rädd för antikärnkraftsrörelsen än för kärnkraften. Jag gick inte i demonstrationer tillsammans med linje 3 och jag engagerade mig inte i miljörörelsen – trots att jag liksom de flesta andra insåg att miljöfrågan i allmänhet var av ödeskaraktär. Det stora problemet för mig var att miljörörelsen var genomideologisk. Mitt ideologiska engagemang däremot låg inte främst i naturen, utan i kulturen (och politiken), där orättvisorna mellan människorna var det avgörande. Kärnkraftsfrågan var då, som jag såg det, främst en teknisk fråga som ytterst måste hanteras av riksdag och regering. Folkomröstningen 1980 menar jag fortfarande var ett stort misstag, som ledde till en mycket lång tid av politiska låsningar i svensk politik. Miljö- och antikärnkraftsrörelsen var med mina politiska ögon svårt antiteknisk, förnuftsförnekande på gränsen till religiös, så jag röstade blankt i folkomröstningen.

En anmälan mot Östhammars kommun för mutbrott och bestickning från bland andra Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen (en direkt fortsättningen på linje 3) avslogs omedelbart. Jag ser det som ett valhänt försök att återuppväcka den oförnuftiga frälsarstämingen runt linje 3. Ett typiskt uttalande i ödesmättad linje 3-anda gjorde Andreas Miller (kanalchef på P4 Uppland) till tidningen Syre, angående kommunens eventuella beslut om att bygga lagret.

Det är garanterat det mest långtgående beslut som Östhammars kommunpolitiker någonsin kommer att fatta. Det kommer att påverka en hel bygd, generation efter generation. Det är alltså ett ytterst viktigt beslut.

Dock, till och med jag har sent omsider skruvat mig vidare – med förnuftet någorlunda i behåll – och också landat i övertygelsen att dagens kärnkraft snarast bör avvecklas – av tekniska skäl. Efter olyckan i Fukushima kan jag inte längre tro på några höga makthavares försäkringar om att dagens kärnkraft är säker. Beräkningarna av skyddsvallens höjd mot havet var uppenbarligen fel – av ekonomiska skäl (kortsiktig lönsamhet)! Sådana fel kommer aldrig att kunna undvikas så länge människor är inblandade. Därför måste ett förnuftigare mindre högspänt energisystem utvecklas. Jag säger dock inte nej till utveckling av annan typ av kärnkraft. Men den nuvarande bör alltså avvecklas. Och att dess avfall måste tas om hand är en självklarhet. Allt det här är nationella frågor, men vi ska ändå vara tacksamma att Östhammars kommun tagit på sig ansvaret att medverka. Som gammal Östhammarsbo (numera sommarboende) har jag inget annat val än att lita på att Östhammars kommun hanterar slutförvarsfrågan på ett klokt sätt.

Det verkligt avgörande är ju inte om Östhammars kommun är i händerna på kärnkraftsindustrin eller inte, utan vilken metod man väljer, KBS-3, som SKB utarbetat, eller om man över huvud taget ska försluta avfallet i kapslar som packas ner 500 meter i urberget. Jag är tveksam till det senare. Men, det är vad jag tror, jag vet faktiskt inte.

Kanske ska man fortsätta lagra det i åtkomliga lager på marken, för att på sikt möjligen kunna upparbeta det till bränsle i nästa generations ”helt säkra” kärnkraftverk, inte minst med tanke på att volymerna rimligtvis kommer att minska i och med att kärnkraften faktiskt avvecklas. Alltså, fortfarande är lagringsmetoden inte fastställd. Fortfarande är det inte bestämt hur själva bygget ska se ut. Det minst riskfyllda alternativet är vad man måste välja.

Östhammars kommun som har således inte de stora frågorna på sitt bord. Det är SKB med sina forskare och andra experter inom den nationella kontrollapparaten. Demokratins roll är att anlita trovärdiga experter och bygga en förnuftig infrastruktur runt avfallsfrågan. I detta är Östhammars kommun alltså en liten spelare, som främst har att se till kommunens eget bästa, vilket jag anser att de klarat hittills på ett godtagbart sätt.

Men det viktigaste beslutet om vilken metod man ska använda för förvaring av det utbrända kärnbränslet återstår ännu att fatta.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  2 kommentarer for “Hur, inte var, är den viktiga frågan

  1. Monica Löfberg
    2015-06-24 kl. 15:02

    Klart att viktigaste frågan är “hur” man lagrar kärnavfallet … Men jag anser det självklart även är noga med “var”. Nu har man börjat med val av plats allt efter vilken kommun som varit tillåtande och synnerligen medgörlig. Oavsett om platsen är belägen vid havet och/eller berggrunden har förkastningssprickor som fallet är vid Forsmark med omnejd.

  2. 2016-05-18 kl. 18:21

    Det har kommit metoder för man “bränner” ur mer av radioaktiviteten och minskar volymen av riskavfall. Snarlik plutonium tillverkning, det borde annars finnas metoder att fortsätta en lång användning av utbränt bränsle i stavar?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.