Skriftställaren och arkivet
Jag minns när vi uppsökte Auschwitz-Birkenau på den polska landsbygden. Dödslägret. Rester av en söndersprängd gaskammare. Baracker som föreföll anmärkningsvärt välbehållna. Långt senare fick jag veta att museiledningen – det forna lägret är numera ett museum som besöks av människor från hela världen – hade låtit rekonstruera baracker för att inge besökaren en känsla av autenticitet. Hur det var den gången när lägret var i drift.
Men nog kände jag mig lite snopen, om sanningen skall fram. Och frågan är om inte dylika rekonstruktioner ger förintelseförnekarna vatten på sin kvarn. Även om ledningen garanterar att rekonstruktionen är genomförd med material från de ursprungliga barackerna. Och handlar mer om konservering än rekonstruktion.
Jag är inte helt övertygad om att rekonstruktionen hedrar de dödades minne på det sätt som jag tycker det borde.
Min dominerande känsla efter att vi gått genom den från så många foton välbekanta porten, därefter följande spåren som bar godstågen med deporterade fram till selektionen, var en av tomhet. De som med tvång fördes hit till denna helvetesplats är spårlöst borta. Det är som om de aldrig varit här. Askan efter brända lik osynlig under jorden.
Höstgräset vajade ödsligt när vi rörde oss på platsen, förstärkte min tomhetskänsla.
Jag blir plötsligt varse mina ord. Vilka kan användas för att beskriva detta uppsökande? Försiktighet är påbjuden. För att inte hemfalla till patetik och falsk sentimentalitet.
Adorno undrade hur skriva poesi efter Auschwitz. En undran som inte saknar befogenhet. Auschwitz som mänsklighetens slutstation.
Koncentrationslägrets verklighet kan inte jämföras med någon annan. Den är unik. Dess logik kan bara begripas immanent. Det hävdar författaren och översättaren Daniel Pedersen i Natt och aska (2024), efter en systematisk genomgång av överlevare som i böcker försökt förmedla till oss efterkommande sina erfarenheter av Auschwitz. Primo Levi en av dem, med sin Är detta en människa? (1947). Pedersens konklusion: det är omöjligt att berätta om hur det var i Auschwitz för den som inte själv var fånge där och upplevde helvetet inifrån. Vi andra kan inte förstå, omöjligt sätta oss in i hur fruktansvärt det var.
Och därigenom väcker ett museum som lägermuseet frågor. Vem dokumenterar och hur? Med vilket syfte? Svårt att bortse från alla, nära jag skrev katastrofturister, som stryker runt, spenderar pengar på souvenirer i shopen. Ravensbrückarkivet i Lunds Universitetsbibliotek, en ståtlig byggnad med efter väggarna klättrande murgröna, bygger på djupintervjuer med över 500 överlevande från lägret Ravensbrück, i huvudsak, som ankom Sverige med de vita bussarna våren 1945. Även personliga ägodelar ingår i samma arkiv.
Vi söker arkivet, som ingår i Unescos världsminnesprogram, i tron att få uppleva mer av verklighetsnärhet än i Auschwitz. Vittnesmål från människor som svårt åtgångna, ändå och mot alla odds, lyckades överleva. Allt det de efterlämnat av vittnesmål, brev och annat. Fotspår efter liv under nazismen. Men alla de som inte gjorde det, de som inte kunde ta sig till Sverige med de vita bussarna? Sorgen över dessa, och sorgen över hur människor, nazisterna, på det mest djävulska sätt kan bete sig mot medmänniskor, intar mig. Efter att museet digitaliserats besöks det på nätet av tiotusentals människor varje år. Det efterlämnade, fysiskt påtagliga, kan endast beställas fram. Det är inte omedelbart tillgängligt. Vilket blir lite av en besvikelse.
Men det förtar inte sorgen.
Efteråt växlar vi ett par ord med två kvinnliga studenter som läser idé- och lärdomshistoria. De undrar vad vi gör i biblioteket. Arkivet har de aldrig hört talas om.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Får vi ett muséum om pågående folkmord i Gaza? Ett där Tyskland ersattes med USrael och Hitler med Netanyahu. President Herzog säger, om jag inte minns fel, att alla palestinier är ansvariga för Hamas´ attack. Är då, i logikens namn, alla judar ansvariga för folkmordet på palestinier? Var borde muséet ligga?
Det är intressant att läsa om dina reaktioner från att besöka Auschwitz. Själv har jag besökt ett flertal koncentrationsläger men inte det ökända Auschwitz. Delvis har jag reagerat som du. Det läger som har berört mig starkast över nazister utstuderade grymhet är Majdanek. Det var ett av de mindre koncentrationslägren och i detta läger mördades inte bara judar, utan en stor del var andra vad nazisterna kallade ”Untermänschen”.
Nazisternas metoder att beröva sina offer verkligen ALLT tror jag saknar jämförelse i historien. Visserligen var många av deras metoder kända av mig, men att se och höra berättelser på plats gav mig en annan dimension. För att ge några exempel som sitter kvar i mitt minne många år efter mitt besök.
Där tågen kom in med fångarna hade man byggt kulisser för att ge intrycket av att de kom till en stad. Allt för att ge intrycket av att det inte kunde vara så farligt. Att de svagaste som inte kunde arbeta mördades omgående var känt, men först måste alla deras ägodelar avlämnas. Allt bokfördes med tysk noggrannhet och skulle skrivas under. Nedre delen av pappret hade en sektion där fångarna skulle få kvittera ut sina ägodelar. Det gav hopp om att bli fri igen.
Håret rakades av och användes till något jag inte minns.
Tvångsarbete för de som hade kapacitet tills de stupade, därefter var vägen ut genom skorstenen. Krematoriet låg lite avskilt och förbränningen sköttes av fångar som inte fick ha kontakt med de andra fångarna. Innan kropparna kremerades skulle eventuella guldtänder dras ut. Kremeringsfångarna avrättades efter en viss tid när de bedömdes vara mentalt instabila av sitt jobb.
Troligen var mycket i lägret arrangerat för att förmedla ett starkt intryck, men historierna från de som överlevde helvetet på jorden motsäger inte det arrangerade. Exempelvis fanns där ett stort rum som var fyllt med skor från fångarna. Inte vilka skor som helst utan endast barnskor. Ett sådant arrangemang ger utan tvekan ett väldigt förstärkt intryck.
Att Sovjets NKVD senare använde Majdanek för polacker som varit i den polska befrielsearmén är en helt annan historia.
Bland många absurda saker i Auschwitz var att man räknat ut den optimala kolförbrukningen i krematorierna, det var när man samtidigt kremerade en välnärd nyanländ, en utsvulten lägerfånge och ett barn! Hela verksamheten var självfinansierad, en absurd sak var att de som var uttagna för transport kunde få betala tillägg för 1 kl-resa, någon 1 kl blev det inte. Längst upp t h om spåren fanns Kanada, en verksamhet som tog hand om de nyanländas bagage och kläder. Många hade varit försiktiga och sytt in guldmynt och ädelstenar i kläderna så det gällde att ta hand om detta. Men de fångar som skötte detta var inte intresserade av diamanter, utan av att här och där kunde man hitta en brödbit i någon ficka, så placering vid Kanada var eftertraktat.