Livet rullar på ungefär som vanligt för många av oss. Det går åt mer pengar varje gång vi handlar eller tankar bilen. Men vi som har marginaler, låga eller inga lån, pengar på banken eller kan sälja av överflödig egendom klarar oss ett tag till utan att ändra våra vanor i någon större utsträckning.

Det obehagliga är att vi anpassar oss trots att ett helt vanvettigt krig pågår på gränsen mellan Västvärldens dalande imperier (med USA i spetsen) och den uppstigande delen av världen (bestående av Kina, Ryssland, Indien m fl). Detta är en historisk förändring som inte går att stoppa. Så varför inte göra upp i någon slags godo? Att en ska bestämma över alla andra är ändå ingen bra idé.

Det mest förbluffande är hur vi svenskar låter oss anpassas till kriget utan protester. Vi klagar på sociala nedskärningar, kriminalitet och skjutningar och ett allt mer segregerat samhälle. Men det drabbar mest de vi inte känner, de i så kallat utanförskap. Vi vänjer oss nu vid försämrad vård, skola och omsorg, ökande matpriser, skenande inflation, fantasipriser på all energi, höjda bolåneräntor och sämre snöskottning på våra gator. Vi anpassar oss, gör inte uppror och tar inte ens reda på varför det blivit som det blivit. Ännu rycker vi på axlarna och lever vidare – nästan – som om ingenting hänt.

Jag vill påstå att vi även har en mediekris. Våra dominerande medier – med ofötjänt hög svansföring – pumpar ut sin bild av kriserna, som är rent infantiliserande. En grundläggande förklaring är att de till stor del ägs (kontrolleras) av de som tjänar på de pågående kriserna och av stater. Fria är de inte längre, vad än alla yrkesjournalister säger. De flesta mediekonsumenter kanske inte tror på vad de hör och ser, men tar heller inte reda på vad som egentligen är orsaken till det allvarliga läget, som om utvecklingen vore ödesbestämd. Svaret som ges är att: så länge Putin härskar i Kreml går det inte att göra något. Därför måste alla resurser satsas på kriget för att få bort honom.

Maidanupproret
Jag har sedan krigets första dag (24/2 2022) följt med skeendet också i oberoende medier och jämfört med de dominerande medierna. Minst ett par timmar per dygn har jag suttit med dessa alternativa medier för att få balans mot västmedierna. Historien om Ukrainakriget började dock redan 2014, och redan då började jag hålla mig underrättad. Jag såg protesterna på Maidan i direktsändning, folket som dygnet runt byggde barrikader, eldade bildäck i mörkret och skanderade slagord för frihet. Vilken frihet var emellertid hela tiden oklart.

Så kom skotten från hustaken mot oskyldiga, ingen visste varför, kaos uppstod, presidenten flydde, skoningslösa slagskämpar intog parlamentet och tillsatte sina ledare som regering. Demokratisk revolution utropade västmedierna, statskupp sa man i Ryssland och bland många mindre lättlurade i Väst utanför etablissemanget. Jag följde båda sidor och försökte väga samman strävan efter frihet i det rättfärdiga upproret med USA:s och EU:s allt tydligare inblandning i själva statsvälvningen (kuppen). Frågan om vem som började skjuta skarpt på oskyldiga demonstranter på Majdan fanns också. Inte var det den ukrainska polisen! Här skedde saker som gjorde mig skeptisk.

Krim och separatisterna i öster
Efter kuppen/revolutionen kom upproret i de östra regionerna Donetsk och Luhansk (Donbass). Om detta rapporterades mycket lite. Det man fick veta var att Ryssland infiltrerat med små gröna män, att ryssarna beväpnat separatister, som inte accepterade det demokratiska Maidanupproret och det nya styret i Kiev. Så kom den bestialiska massakern i Odessa där fanatiska ukrainare satte eld på ett fackföreningshus dit de jagat in rysktalande och Kievkritiska arbetare. Saken tystades ner i västmedierna, men vi som informerade oss bredare via alternativa nyhetskanaler på nätet fick veta vad som förevarit. Vi såg filmerna på mordbranden. Det var ett tydligt tecken på det glödande hat som rådde mellan ukrainsktalande och rysktalande medborgare i östra Ukraina.

Annekteringen av Krim i mars 2014 var förstås väntad. Inte kunde Ryssland riskera att få in Nato på Krim där man haft sin marinbas sedan 1783. Den var trots allt ett klart brott mot folkrätten, men förklaringen var realpolitiskt enkel att förstå. Västvärlden fick nu sitt folkrättsbrott som man upprepade i alla sammanhang som exempel på Putins oberäknelighet, laglöshet, allmänna ondska och därmed det allmänna ökade ryska hotet mot hela Europa.

Högerextremisterna
Alternativa medier rapporterade om alla högerextrema grupperingar som börjat marschera öppet, resa nya minnesmärken åt en återupprättad Bandera. Men svartmålningen av det ny- eller gammalnazistiska hotet var enligt västmedier blott Putinpropaganda. Bara någon procent sympatiserade med extremhögern enligt opinionsundersökningar och allmänna val, så detta var inget att ta på allvar. Oberoende kanaler berättade också om ny lagstiftning riktad mot rysktalande, partiförbud … men även det var överdrifter och Putinpropaganda, alltså inget att bry sig om enligt västmedierna.

Filmstjärnan Zelensky blev vald till president 2019 på ett program för försoning och allt verkade kunna börja gå åt rätt håll. Donbasskriget fortsatte, men bevakades inte. Istället ingicks ett samarbetsavtal med EU och man talade allt mer öppet om att gå med i Nato.

Kriget i Donbass pågick hela tiden. I december 2021 hade kriget – enligt oberoende medier – skördat 14.000 offer. Inget gjordes för att försöka få ett slut på kriget. I december kom så Rysslands utspel till USA och EU om förhandlingar om en ny säkerhetsordning i Europa. Kraven var fullt rimliga, inte minst med tanke på att USA och Nato svikit alla löften som gavs till Ryssland efter Berlinmurens fall. Istället hade Nato expanderat österut i flera omgångar. De gångna åren hade även Ryssland repat sig ekonomiskt och militärt och laddade nu upp med 100.000 soldater och vapen längs gränsen till Ukraina, för att sätta tryck bakom kraven. Att de skulle invadera Ukraina var det få (utom CIA) som trodde. I det skedet minns jag väl hur orolig jag var att västvärlden skulle blåneka alla ryska önskemål så att en invasion till sist skulle bli oundviklig.

Ryssarna marscherar in
Och så blev det. Situationen eskalerades steg för steg tills Ryssland var utan andra handlingsalternativ än att marschera in. Och den 24 februari drog kriget igång på riktigt. Misstaget ryssarna gjorde var kanske att ladda upp militärt längs gränsen redan senhösten 2021. De kunde ha kört det diplomatiska utspelet först och i händelse av ett misslyckat resultat kunnat ha fler handlingsvägar öppna. I det läge som uppstod blev invasionen Rysslands enda möjlighet – för att inte tappa hedern. Vi var många som kände oss besvikna den dagen. De hade ju bedyrat att de inte skulle invadera.

Däremot hade CIA (USA) hela tiden påstått att de förberedde en invasion och tänkte marschera in. Att så nu skedde blev en stor prestigeförlust för Ryssland och en stor prestigevinst för USA. Man skulle kunna säga att Ryssland gick i USA:s fälla. USA fick sitt krig mot Ryssland utan att officiellt behöva delta med boots on the ground. Ukrainska armén var däremot väl förberedd på ett krig. Ända sedan 2014 hade ukrainska officerare och soldater utbildats av USA och utrustats med vapen. De hade dessutom tränat i skarpt läge i Donbass i sju år. Spjutspetsen i den ukrainska armén var hela tiden Azovbataljonen med sin ukrainskpuristiska och antiryska ideologi i blodet; död åt alla ryssar! De som bara följde de stora medierna fick sig imatad bilden av Zelensky var den store frihetshjälten i spetsen för det ukrainska folkets befrielsearmé, vilket betydde att 20 procent av befolkningen (de rysktalande) reducerades till Ukrainas rohingyer. Men detta var ovidkommande för västmedierna.

Kriget flyttas österut
Att ryssarna drog sig tillbaka från Kiev- och Charkivområdena efter några veckor utropades som en ukrainsk seger i västmedier och ett bevis för hur usel, omotiverad och illa planerad den ryska krigsmakten var. Men den versionen var knappast trovärdig. Förmodligen hade ryssarna hoppats på en snabb ukrainsk kapitulation och förhandlingar, men så blev det inte. Därför koncentrerade man sig på de ryska kärnområdena och landförbindelsen till Krim längs Azovska sjön. Konstigare var det nog inte.

Ännu en beskrivning av kriget där meningarna om vad som hände går kraftigt isär är om ryssarna skjuter medvetet på civila mål; bostäder, skolor, sjukhus etc. Den bilden förmedlas oavbrutet i våra stora medier med bilder på ruiner, högar av bråte och sönderskjutna bostadshus, helst med en reporter i förgrunden som förstärker bilderna med intervju av någon gråtande kvinna som bodde just i det skadade huset. Att ryssarna i stor utsträckning försökt undvika civila offer går ganska enkelt att få bevis på genom att till exempel jämföra detta krig med andra krig. Och, det faktum att ukrainarna regelmässigt förskansar sig i bostadshus med civila som mänskliga sköldar är också väl klarlagt, men förstås mörkat i av de stora.

”Massakern” i Bucha
Så har vi världsnyheten om massakern i Bucha. Den var en enorm propagandaseger för Väst (Kievregimen), som förmedlade en bild över hela världen om bestialiska avrättningar av civila ukrainare begångna av besegrade retirerande ryska trupper. Vi som följer alternativmedier har också fått den andra sidans bild av vad som kanske hände. Jag kan bara säga att jag tycker västversionen är mycket osannolik och rymmer en mängd motsägelser, som gör att jag anser att utan en oberoende utredning kan inget säkert sägas om denna händelse. Västversionen kan på inga vis fastslås som sanningen. Det är helt uppenbart, ändå upprepas den som sanning åter och åter igen i de stora medierna.

Så här kan man fortsätta genom hela kriget och återge de två sidornas versioner av vad som hänt. Slutsatsen för min del i dag är att Västsidan är den skickligaste propagandisten som hela tiden skapar små engagerande historier som passar in i den stora bilden av ett krig som startades 24 februari 2022 och där allt kan skyllas på despoten Putins ljugande och allmänna ondska, samt att Ukraina för en heroisk kamp för det goda demokratiska Väst mot det onda autokratiska och krigiska Ryssland.

Motbilden; en värld i irreversibel förändring på väg från en unipolär världsordning – med USA som herre på täppan – till en multipolär värld med flera jämställda suveräna stater, förnekas helt.

Min tolkning så här långt
Jag kan idag inte tolka läget på ett annat sätt än att av dessa två bilder (narrativ) är Västsidans en omöjlig återvändsgränd. USA/Nato/EU/GB kan aldrig segra i denna strid, varken ekonomiskt eller militärt. Att så många ännu låter sig tystas och anpassas till detta vanvettiga krigstillstånd är gudskelov ett övergående fenomen. När pengarna i hushållskassan är slut, kylan tränger sig in på bara skinnet och vi ser det ökade förfallet omkring oss på olika områden, kommer opinionen att vakna och röra på sig mot krav på förhandlingar, fred och nedrustning. Det har redan börjat på flera håll i Europa. Men här hos oss härskar ännu propagandabilderna.

Föregående artikelMed mössan i hand…
Nästa artikelBoken som kanske kan få bort våra skygglappar om Ukrainakriget
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

20 KOMMENTARER

  1. Vad Knut L säger: ”Så kom den bestialisk massaker i Odessa där fanatiska ukrainare satte eld på ett fackföreningshus dit de jagat in rysktalande och Kievkritiska arbetare. Saken tystades ner i västmedierna, men vi som informerade oss bredare via alternativa nyhetskanaler på nätet fick veta vad som förevarit.”

    Vad verkligheten säger: Dagens Nyheter rapporterade under flera dagar med stort uppslagna artiklar och bilder om händelserna i Odessa, och även om östra Ukraina. Det är självklart att DN inte kunde förtiga att dussintals dödats i Europa. Men rapporteringen var saklig och gav proryska medborgare i Ukraina utrymme att ge sin syn på tillståndet i Ukraina (benämningen ”prorysk” skulle kunna bytas ut mot ”anti-Majdan”, men jag skriver som DN gjorde).

    DN skrev: ”AKTIVISTER OMKOM I LÅGORNA […] Enligt Russia Today [som alltså citerades i DN] bestod demonstranterna som manifesterade för ukrainsk enighet av nationalister och fotbollsfans, medan motståndarsidan utgjordes av ryssvänliga aktivister som demonstrerade för utökad regional autonomi. […] De proryska aktivisterna ska senare ha tagit sin tillflykt till Fackföreningarnas hus som de ockuperade och där de blev angripna av personer som kastade molotovcocktails mot byggnaden. I den brand som uppstod ska minst 31 personer ha omkommit.” (Senare räknade DN upp dödstalet till över 40.)

    Nästa dag i DN fick Rysslands regering ge sin syn på saken: Ukrainas myndigheter och Väst är ansvarigt för Odessamassakern. Från en annan ort (Slovjansk) skildrades med stor bild och en skadad man vid namn Konstantin, 28 år, som försökt hindra ukrainska arméns pansarfordon. ”’De är nazister,’ säger Konstantin om soldaterna som sköt honom i benet och foten.”

    Nästa dag igen fick folk i Donetsk framträda i DN med parollen ”Vi förlåter inte Odessa”. Många människor i södra och östra Ukraina får framträda i korrekt genomförda intervjuer och säga att de inte styrs från Ryssland, att de tycker att Kievregeringen är illegal, att högerextrema Svoboda har ministerposter, att de fruktar att dödas av krypskyttar, med mera.

    Den 6 maj skildrar DN en begravning efter branden. Sorg och vrede skildras. Motståndarna till Majdanrörelsen benämns korrekt ”Janukovytjanhängare”. DN:s journalister skriver att upphovet till branden var att både en proukrainsk grupp och en prorysk grupp var kraftigt beväpnande, och att gatustridernas kulmen var att en prorysk anhängare sköt en proukrainsk, varefter jagade proryssar flydde in i huset. En prorysk man som hoppade från branden beskriver hur han misshandlades på marken. Det var ett inferno när proukrainska anhängare trängde in och brandröken låg över alltihopa, sade han.

    DN:s reporter pressar en ukrainsk före detta minister med frågan ”Är inte extrema organisationer som Högra sektorn och Svoboda ett problem för Kiev?” Politikern tvingas medge att Svoboda behöver kasta antisemitismen över bord, och att Högra sektorn inte gör något olagligt ”nu”.

    Den 8 maj får en prorysk folkomröstningsförespråkare komma till tals: ”Vi måste ha folkomröstningen [om självständighet] så fort som möjligt. Människor har dött i Odessa och Slovjansk och jag är mor till flera barn.”

    I ett uppföljningsreportage 2016 över ett uppslag presenterade DN olika perspektiv på händelserna.

    Jag försöker alltid tänka ut bästa motargumenten mot vad jag skriver. Ovan beskrev jag nyhetsartiklar. Ledarartiklar i DN skrev saker som ”proryska huliganer” och att Vladimir Putin skapar instabilitet. Trodde man på ledarartiklar bleve man påverkad.

    Men på nyhetsplats rapporterade DN mycket och sakligt, närmast inkännande, om dödsoffer och proryska medborgare i Ukraina. Både i ord och bild; bilder väcker lättast sympati. Min poäng är att även den som bara läser DN fick material till att informera sig om händelserna i Odessa och östra Ryssland och om högerextremism i Ukraina.

    Även i Svenska Dagbladet var rapporteringen mycket omfattande. För korthets skull nämner jag bara detaljen att en intervjuad trovärdig universitetslärare fick framföra att många Odessabor dött i branden, bland andra hans vän poeten Vadim Negaturov (de ukrainska myndigheterna sade att större delen var från Ryssland och Transnistrien).

    Min fråga till Knut L är: vilken ”sak” var det som tystades ner?

    En andra fråga. KL skriver ”rysktalande och Kievkritiska arbetare”. Var finns dödsofferlistorna som har uppgifter om de dödas yrke och socialgrupp?

  2. Jan Arvid G!
    Vad visar din granskning? Jo att jag dribblar med sanningen genom att påstå att medierna mörkar, när de inte gör det. I just detta fall skötte sig tydligen DN och SvD någorlunda. Det var väl omöjligt att undgå detta fyrverkeri av tragik. Men efteråt har händelsen förts in i glömskans land, jämför med Bucha t ex. Ok, men du har rätt, min beskrivning av Odessamassakern var för summarisk. Men den är ändå ett faktum, vilket är det viktigaste.

  3. Från gårdagens SvD tar jag ett citat ur en artikel med rubriken ”General: Mängden ammunition som nu avlossas ’en chock’”. Det står vidare ”Militärexperten Alex Vershinin, tidigare Nato-officer och överstelöjtnant i amerikanska armén, hävdar att i ett utdraget krig mellan två närapå jämlika makter vinner den som har den starkaste industriella basen. Ett land måste endera ha kapacitet att tillverka enorma mängder ammunition eller ha industrier som snabbt kan ställas om, skriver han på tankesmedjan Royal United Services Institutes hemsida. – Dessvärre ser väst ut att varken ha det ena eller det andra, tillägger han.”

    Och det är där vi är, även i Sverige. Kapitalismen, åtminstone i Väst, har kommit till sin ekonomiska slutstation, d v s den förmår knappt längre att på egen hand upprätthålla nödvändig produktion. Inte ens den produktion som verkligen behövs för att behålla övertaget på jorden, produktionen av vapen.

    Den som läst Michael Hudson förstår fuller väl vad som hänt.

    Jag gläds när jag ser detta. Jag gläds vid tanken på att både Nato och EU allt tydligare går i USA:s strypkoppel, samtidigt som de när de är kopplade morrar och bits alltmer sinsemellan och även gör försök till utfall mot den som håller i kopplet. Jag gläds, för jag ser framför mig hur den politikerklass som nu håller folken i det kollektiva Väst i detta strypgrepp, denna politikerklass kommer naturligtvis att förr eller senare kastas undan. Kastas undan av vad? Ja tyvärr vet jag inte det.

  4. Jaha, då tar vi nästa fråga till Knut L.
    Du skriver att de som dog i Odessa 2 maj 2014 var arbetare. Om en grupp skall betecknas som ”arbetare” behöver de avvika från samhällets tvärsnitt (alltså signifikant färre kontorister, lärare, soldater och andra icke-arbetare). Jag har inte funnit någon information om de dödas yrken och socialgrupp. Men jag har sammanställt deras namn. Ursäkta den engelska namntranskriberingen. Bortsett från det fåtal som var proukrainska i listan nedan, vilka var arbetare?

    1. Aleksey Semenovich Balaban, född 1982
    2. Berezovsky Leonid Viktorovich, född 1973
    3. Bezhanitskaya Kristina Alexandrovna, född 1992
    4. Andrey Vasilyevich Biryukov, född 1978
    5. Brazhevsky Andrey Gennadievich, född 1987
    6. Brigar Vladimir Anatolyevich, född 1984
    7. Bullakh Viktor Dalkhatovich, född 1956
    8. Verenikina Anna Anatolyevna, född 1955
    9. Andrey Nikitovich Gnatenko, född 1989 (enligt andra källor, Nikolaevich or Mikhailovich)
    10. Gnatenko Evgeny Nikolaevich, född 1952
    11. Zhulkov Alexander Yurievich, född 1968
    12. Zayats Igor Leonidovich, född 1968
    13. Ivanov Dmitry Viktorovich, född 1958
    14. Ivanov Igor Vladimirovich, född 1987
    15. Kair Petr Anatolievich, född 1969
    16. Kalin Anatoly Andreevich, född 1976
    17. Kovriga Nikolai Sergeevich, född 1984
    18. Kononov Alexander Vyacheslavovich/ Vladimirovich, född 1959
    19. Kostyukhin Sergey Nikolaevich, född 1967
    20. Kushnarev Gennady Alexandrovich, född 1975
    21. Kushch Ruslan Olegovich, född 1984
    22. Lomakina Nina Ivanovna, född 1953
    23. Losinsky Evgeny Lukich, född 1980
    24. Lukas Igor Erolovich, född 1993
    25. Markin Vyacheslav Olegovich, född 1969 (enligt tidningen Dumskaya: Vladimirovich)
    26. Milev Ivan Ivanovich, född 1980
    27. Mitchik Evgeny Vasilyevich, född 1983
    28. Mishin Sergey Sergeevich, född 1986
    29. Negaturov Vadim Mikhailovich, född 1959
    30. Nikitenko Maxim Alekseevich, född 1982
    31. Nikityuk Dmitry Igorevich, född 1974
    32. Novitsky Vladimir Mikhailovich, född 1944
    33. Ostrozhnyuk Igor Evgenievich, född 1964
    34. Papura Vadim Vadimovich, född 1996
    35. Petrov Gennady Igorevich, född 1985
    36. Pikalova Svetlana Valerievna, född 1981
    37. Polevoy Viktor Pavlovich, född 1966
    38. Polulyakh Alla Anatolyevna, född 1962
    39. Priymak Alexander Grigorievich, född 1945
    40. Sadovnichy Alexander Kuzmich, född 1954
    41. Stepanov Viktor Vasilyevich, född 1948
    42. Taras Vladimirovich Sharf, född 1973
    43. Shcherbinin Mikhail Ivanovich, född 1956
    44. Yavorsky Nikolay Anatolyevich, född 1976
    45. Yakovenko Irina Vladimirovna, född 1959
    Släktingar har uppgivit att två ytterligare offer identifierats och begravts:
    46. Galaganova Lyubov Alexandrovna
    47. Karasev Yuri Vladimirovich
    48. En man som dog i Fackföreningshuset uppges som oidentifierad, i en anna källa som Vyacheslavov Mikhail

  5. Mycket bra artikel.
    Tydligen skrevs det några, med dagens mått, mindre dåliga artiklar i den svenska pressen om Maidan. Detta är dock att betrakta mer som en illustration av dagens totalt kollapsade journalistik än som än viktig faktor i diskussionen om kriget.

    Det viktiga är en seriös faktabaserad analys av kriget och dess orsaker, vilket Knut L ger oss här.

    Vad gäller media idag så kan vi utan vidare slå fast att dumhetskulturen har segrat, iallafall tillfälligt. Propagandan om Bucha, om det ryska fängelset för krigsfångar, om kärnkraftverket i Zaporizjzja och flera liknande händelser, försöker slå i världen att ryska armén konsekvent skjuter på sig själv och på sina sympatisörer.

    Zelenskys mer än lömska ljugande om missilen i Polen spreds också av Kalle Anka media i väst, men där blev det för mycket och dom blev tvungna att välja mellan att avslöja honom och att aktivt försöka starta tredje världskriget.

    Den mediebild vi serveras om Ukraina idag är ett smaklöst skämt och dom så kallade journalister som sprider skiten behöver vi aldrig mer ta på allvar.

    Knut L:s artikel däremot förtjänat att tas på allvar och försök från vissa att göra motsatsen genom att förstora upp småsaker bör vi behandla på samma sätt som journalisterna i Kalle Anka media.

  6. Din noggrannhet är imponerande (obs! ironi). ”Arbetare” var kanske en förflugen beteckning på dessa offer för ukrainsknationalistisk terror, som flytt till Fackföreningarnas hus. Kanske ”människor” passat bättre.

    Våra diskussioner har en obehaglig tendens att fastna i mer eller mindre oväsentliga detaljer. Jag oroar mig för utvecklingen och du hackar sönder mina försök att öppna samtal.

    En fråga: Ser du Buchahändelserna som bevis för rysk terror?

  7. Knut L!
    Jag skriver inte om oväsentliga detaljer. Jag skriver om ditt och dina meningsfränders generalfel som tänkare och debattörer: ni har en övergripande syn på de stora frågorna, och sedan går ni baklänges ner till grundfaktanivån och faktaslarvar, lägger ut rökridåer, väljer och vrakar, så att det passar med er övergripande syn på världspolitiken.

    Det enda jag har undersökt och dragit slutsatser om vad gäller de krigsdöda i Butja är att det som du publicerade om New York Times’ användning av satellitbilder var konspirationsteoretiska orimligheter.

    Men nu har vi nyligen fått ett liknande fall som vore intressant att diskutera. I november kom uppgifter om att ukrainska kombattanter i Makijivka har dödat ryska soldater som givit upp striden och var obeväpnade. New York Times använde satellitbilder för att visa att videon med händelsen tagits i Makijivka (det var alltså inte skådespeleri på annan plats). Tidningen arbetade alltså journalistiskt för att bidraga till att visa att ett påstått krigsbrott av Ukrainska styrkor skett så som de första rapporterna sade. Då är frågan: skall vi misstänka att New York Times förfalskat satellitbildsundersökningen i Makijivka-fallet, så som du menade att de möjligen gjort i Butja fallet? Om inte, varför inte?

  8. Jan Arvid G!
    Du vet mer än jag om Makijivka-fallet. New York Times gör liksom DN och SvD ibland bra journalistiska jobb. Kanske håller man på att vakna i takt med att realiteterna tränger sig på. Omöjligt är det inte. Någon allmän tilltro till New York Times, för att de är gamla, stora, etablerade, prestigetyngda och rika har jag inte. Plötsligt kom de på i veckan att de skulle kräva nedläggning av processen mot Julian Assange. Det tog dem 12 år att komma fram till det. Det imponerar inte, men vi tackar ändå för det.

  9. Tack Knut för en välbehövlig genomgång med historiska tillbakablickar.

    Är trött på Jan Arvid G och Dennis Z språkdueller. Förstår mig inte på dig Jan Arvid G, du har valt att lägga ned tid på att kommentera kriget i Ukraina på en sajt som har en massa personer som har en annan analys än du. Från och till är du besviken, men din hållning har ju stöd bland alla riksdagspartier och media.

    Denna sajt har ju viss anknytning till FiB/K och inte ens där är man 100 procent överens. Vad hade du förväntat dig?

    Några historiska händelser som jag saknar eller missat är. Vad hände 1954 när ”Krusse” gav Ukraina självständighet från Sovjet? När det gäller Putin så är väl hans popularitet i Ryssland inte märkvärdig med tanke på vad företrädaren Jeltsin lyckades med. Denne var ju populär bland ”kapitalistfararna” i väst. Han lyckades! att sänka BNP:n med 50 procent och höll nästan på att orsaka en rysk statskollaps.

    Allt detta skedde till en stor del i fyllan och villan.

  10. Jan Arvid G!
    Du skriver visst om oväsentliga detaljer. Att DN och SVD skrev några mindre dåliga artiklar 2014 och vad dom döda i Odessa hade för yrken är i sammanhanget oväsentligt. Hur många dåliga propagandistiska artiklar som skrevs vid den tiden får vi inte veta och när inte ens du själv vet vad dom döda i Odessa hade för yrken, så blir en lång lista med namn meningslös och inte spelar deras yrken heller någon roll. Deras åsikter spelade roll. Så stor roll att dom blev offer för ett bestialiskt massmord.

    I fallet Bucha visar både foton och videor att flera av offren hade vita armbindlar. Det är en signal att man sympatiserar med eller accepterar den ryska armén. Tillsammans med dom skrattretande propagandapåhitten om att ryska soldater ideligen skjuter på sina egna och Zelenskys lögnaktiga försök att starta tredje världskriget om missilen i Polen, så ger det bilden av en Ukrainsk propaganda som ljuger mycket konsekvent. Dom kan hålla på så för att media i väst aldrig granskar dom utan gladeligen publicerar vilka galenskaper som helst bara det är negativt för Ryssland.

    Ditt generalfel som tänkare och debattör är att du inte vill kännas vid dom uppenbara samband och den helhetsbild som tillgängliga fakta visar på. Istället ägnar du dig åt att hitta och förstora upp mindre faktafel som inte är relevanta för en rimlig bedömning av skeendet.

    Ditt syfte tycks vara att med krypskytte få den uppenbara helhetsbilden att förlora i trovärdighet.

    På grund av dina skriverier vill jag härmed föreslå dig till titeln ”Årets förvillare”lindelöf.nu 2022.

  11. Det vore sannerligen mycket tråkigt om Jan Arvid G slutade att skriva och debattera här på lindelof.nu; lika tråkigt som det vore meningslöst att försöka sig på ett träningspass utan ansträngning. Jan Arvid bidrar många gånger med unik kunskap, ett i detta sällskap, annorlunda synsätt och framför allt med logisk skärpa. Den som inte vill diskutera med oliktänkande är heller inte tvungen, men jag uppskattar alla som – med respekt för samtalspartnern – gör sig besväret. Det hjälper oss alla att bli litet klokare.

  12. I stora drag delar jag Knut L:s syn på orsakerna bakom Ukrainakriget liksom på medierapporteringen om kriget. Public service-kanalernas rapportering ska enligt deras uppdrag vara opartisk och när det gäller pressen har alltid den allmänna linjen varit att artiklarna ska vara faktabaserade med undantag av ledarsidorna där politiska ställningstaganden görs. Men inget av detta gäller uppenbarligen då det är frågan om kriget i Ukraina. Ryssland kan idag inte nämnas utan negativa epitet och hatiska utspel. Observera hur Bert Sundström och Elin Jönsson uppträder. Det de väljer att rapportera, deras ordval och minspel; allt utstrålar avsky och hat.

    Vid Maidankuppen och kriget som följde i östra Ukraina lade jag särskilt märke till två detaljer. En dag visades filmsnutt på Aktuellt då en ryssvänlig parlamentsledamot attackerades av några personer och slängdes i en sopcontainer. Det skulle uppenbarligen vara roligt och framställdes som något positivt. Den andra detaljen var rapporteringen om kriget i Donbass. Dag efter dag rapporterade SVT och Sydsvenskan, som var de medier jag följde, om Kievsidans framryckningar. Sen blev det plötsligt tyst. Jag drog slutsatsen att nu har väl utbrytarrepublikerna fallit. Ett par veckor senare publicerade emellertid Proletären en artikel om att stora ukrainska styrkor omringats och att utbrytarrepublikerna haft betydande framgångar. Min spontana reaktion var att nu fabulerar Proletären, men en sökning på Internet visade att uppgifterna stämde. Våra svenska medier rapporterade Kievsidans framgångar men teg om deras motgångar.

    Knut L:s bedömning av läget delar jag däremot inte. Ryssland har uppenbarligen lurats in i en fälla som man knappast kan ta sig ur. Att USA provocerat fram detta krig och att Ukraina bara är deras legoknektar som tränats och beväpnats för denna uppgift står utom allt tvivel. Från USA:s sida tycks detta vara ett oerhört smart drag. Man har lyckats framställa Ryssland som den aggressiva skurken och som ensamt skyldig till detta krig. Åtminstone i Västvärlden har man vunnit propagandakriget och fått en bred acceptans för fortsatt krig. Likheterna med Irakkrigen är uppenbara. Att krigspropagandan bygger på lögner spelar mindre roll. Huvudsaken är att den fungerar.

    Lika illa tycks det gå på slagfältet för Ryssland. Efter de inledande framgångarna har det bara gått bakåt. Krigens karaktär förändras med teknikens och vapnens utveckling. Västsidans motmedel mot både pansar och flyg tycks nu vara så effektiva att Ryssland inte har någon större nytta av dessa vapenslag. I stället är man hänvisad till robotar och drönare men tillgången på sådana är förmodligen begränsad. På den sidan tycks västsidan ligga före. USA har som vi vet en lång erfarenhet av drönarmördande, kunskaper som kommer väl till pass i Ukraina.

    Jag tror inte Ryssland har någon möjlighet att ta sig ur detta krig med äran i behåll och USA har inga motiv till att låta dem göra det. Tvärtom har USA mycket att vinna på att knäcka Ryssland totalt, såsom man gjorde med Irak. Då har man isolerat Kina och kan rikta all sin kraft mot denna sin huvudfiende. Detta förutsätter givetvis att Ryssland accepterar ett nederlag och inte skickar iväg sina strategiska kärnvapen i ett sista desperat försök att undvika ett bli totalt krossat. Bland USA:s supportrar är det ju populärt att kalla Putin för Putler. Om de har rätt i att Putin agerar som Hitler, så kan vi vara helt säkra på att han skickar iväg sina kärnvapen om Ryssland är på väg att förlora kriget, och det är ju dessa supportrar också övertygade om. Har de rätt i dessa båda antaganden, så kommer allt mänskligt liv på jorden att utplånas inom några få år.

  13. Jag håller med Jan-Peter S, som behåller förnuftet även om han kanske inte alltid håller med Jan Arvid G.

    Vad gäller Butja (i svensk transkribering, Bucha i engelsk) har jag alltså hört historier, i första hand, från en nära vän till min fru, som har nära vänner i Butja och som vittnat som fasansfulla övergrepp från ryssarna. Butja ligger på nära avstånd från den förort där min fru är född och uppväxt, och jag var själv där på bröllop så sent som maj 2021.

    Men efter Knut L:s senaste kommentar, riktad till mig, där han undrar om jag inte känner till kriget i Donbass 2014–2022, känner jag mig osäker på hur seriös han är att uppehålla en dialog med oliktänkande. Jag har alltså skrivit ett par gästbloggar på lindelof.nu från resor i östra Ukraina sedan 2014, och skrivit många kommentarer om samtal jag haft med människor födda och uppväxta i Donbass.

    Knut L:s senaste kommentar till Jan Arvid G är också bekymmersam. Jan Arvid G hackar sönder Knut L:s försök till öppna samtal (enligt Knut), som tyvärr, tycks det mig, mer liknar monologer riktade till en lite grupp läsare som har exakt samma uppfattning som han själv.

    Jag förstår naturligtvis att det i dessa svåra tider finns en önskan att vistas i en tidning, lindelof.nu, där alla skribenter tycker exakt likadant som en själv, och där oliktänkande utgör ett irritationsmoment som på olika sätt bör neutralisreas. I längden tror dock jag att det betyder tidningens undergång.

  14. Mats L och alla andra!
    Jag medger att jag som redaktör nu har ett dilemma; strypa eller lyfta fram? Meningarna går isär om dessa diskussioner kan jag meddela. Min ambition att tillhandahålla en plats där alla inte tycker samma sak är grundläggande, en av skälen till att jag startade denna ”blogg”. Jag har nämligen i mitt långa politiska liv irriterat mig på de skoningslösa slagen i alla heta diskussioner, som alltid lett till att ena parten känner sig så till den grad förödmjukad/förbannad att man drar iväg för att aldrig mer återkomma.

    Diskussioner som våra, är egentligen mera till för läsarna än för debattörerna själva (borde i alla fall). Läsarna måste man som redaktör också värna om, har jag nu förstått. För långa och snåriga diskussionstrådar gör att många tappar intresset (åtminstone för kommentarerna), vilket alltså minskar läsvärdet och därmed trafiken i någon mån.

    Många kommentarer ökar trafiken kanske en aning, särskilt i de ämnen som rör klassiska vänsterkonflikter (USA-imperialismen, Ryssland/Sovjet), vilket säger en del om läsekretsen. Skriver jag kritiskt om Clarté eller K ökar trafiken direkt något dygn, för att sedan falla tillbaka till samma nivå igen. Men, vad som verkligen ökar trafiken långsiktigt är många (flera om dagen), välskrivna artiklar i diverse olika ämnen. Detta talar emot Mats L:s prognos om ”tidningens undergång”.

    En trogen läsare föreslog stopp för kommentarer, eller återinförande längdbegränsning och att alla flitiga kommentatorer skulle samla ihop sig till egna genomarbetade artiklar istället. Jan Arvid Götesson gör ju så ibland, i det är han ett föredöme.

    Dock, våra diskussioner om Ukrainakriget är nu mest upprepningar, även mina inpass. Jag försöker skriva till en publik som i liten utsträckning läser på lindelof.nu, men de är svåra att nå. Det är ungefär samma personer som alltid reagerar och fingranskar och klagar på detaljer och på mina perspektiv. Det stör inte mig särskilt mycket, men vi måste undvika att göra som i Donbass, gräva ner oss i skyttevärn istället för att föra samtal.

    Jag vill inte stöta bort någon av åsiktsskäl. Men jag irriterar mig alltid på ironiska personliga slängar och på att diskussionerna går i cirklar om Ukraina (USA/Ryssland/Kina/EU/Nato). Men, det speglar förstås den faktiska verkligheten. På lindelof.nu vinner man inga debatter, man för dem, eller bara läser dem. Tänk på det!

  15. Tack för din uppriktiga åsikt, Tommy S!
    Dock kan jag inte se att Jan Arvid G och jag engagerat oss i några ”språkdueller”, så vad du tröttnat på är lite svårt att bedöma. Kanske att vi båda bemödar oss om att förstå vad den andre säger och/eller menar. I så fall kan vi förhoppningsvis reda ut detta och föra allt bättre resonemang till ökad klarhet för oss och andra. Och det är väl just detta som är meningen med vårt deltagande här på lindelof.nu.

  16. Dennis Z!
    Jag tror att både du och Jan Arvid G skulle må bra av att byta perspektiv ibland. Genom att försöka se hur dom som inte kan lägga ner all! tid på bloggkommenterande.

    Jag gjorde idag ett undantag, gick in på en Kebabrestaurang för att hitta någon med ”smartphone”. Då träffade jag en f d arbetskamrat och vi pratade mest om våra upplevelser av att arbeta på bibliotek. Så visade han en bok som var en dansk version, ”Tusenårsriket”, av Frans G. Bengtssons ”Röde orm” och i och med detta så hamnade vi en diskussion om kriget i Ukraina.

    Det räckte att jag nämnde att Ryssland är inte är ensamt ansvariga för kriget och att Zelensky inte var oskyldig. Då hettade det till, då var jag hjärntvättad. Man kan ju inte dra för stora växlar av ett möte, men det reflexmässiga omdömet gör mig orolig då han är en beläst och samhällsintresserad medborgare och pensionerad bibliotekarie. Misstänker att vi som försöker nyansera orsakerna och utvecklingen av kriget står inför ett sisyfosarbete framöver.

    Vi lämnade restaurangen som vänner och övergick att prata litteratur, jag tipsade honom att han bör undvika att läsa Upton Sinclairs ”Vildmarken” från 1906 om dom fruktansvärda förhållanden i Chicagos slakterifabriker, om han skall njuta
    av julskinkan.

    J-C B är en intressant människa, som ungdom blev han skickad till Främlingslegionen.

  17. Tack för responsen, Tommy S!

    Jag har inga problem med att, som du rekommenderar, byta perspektiv då och då. Det är en nyttig sysselsättning.

    Däremot vet jag inte riktigt vad du egentligen är ute efter. Och det blir inte på något sätt klarare efter ditt senaste inlägg. Att det finns folk, som frenetiskt söker undvika att ”byta perspektiv” och till varje pris vill behålla sin syn på samhället är mig inte på något sätt främmande. Upplevelser från Främlingslegionen kanske kan spela en roll i detta? Men jag förstår inte riktigt kopplingen till det andra du pratar om. Upplys mig gärna.

  18. Tommy S!
    Det var en mycket intressant och personlig upplevelse du berättade om din tidigare arbetskamrat. Min gissning, baserad, på min erfarenhet av ukrainska flyktingar i det kooperativa hyreshus jag bor i, är att mina grannar, precis som din gode vän biblotikarien, ligger närmare ”normalSverige” än andra på lindelof.nu.

    En fråga: jag inte hängde med på: vem J-C B är. Utveckla gärna detta!

    Ser fram emot en kommentar av en i mitt tycke lysande folkbildare. Jag tror att alla som följt dig, jag hela tiden troget, även om vi ofta har haft olika uppfattningar, inser din unika erfarenhet. Tommy S har letat upp filmer, textade på YouTube, som jag anser är extremt viktiga för att förstå relationen Ryssland och Ukraina.

  19. Dennis Z!
    Tror du på fullt allvar att du och Jan Arvids texter kommer att få dom som Knut L saknar på sin blogg att förstå och börja kommentera. Jag är ju en läsande medborgare men måste erkänna att jag hänger inte med alltid. Gösta Lilja hade också kritik i samma sak på en annan sida.

    Mats L!
    Jag vill inte lämna ut J-C T. Du får nöja dig med det som jag skrev. Vi var inte överens om kriget. Vi pratade mest om stolligheter i Biblioteksvärlden. Ett bibliotek använde ”dansande grävskopor”!! vid sin invigning och ett bibliotek som ligger i ett skrytbygge installerade ett ”tyst! brandlarm” och han hade träffat en Bibliotekarie från Stadsbiblioteket som inte visste vad ”hyllsignum” var för något, hur skall man då kunna ställa upp böcker på rätt plats? Man blir helt konfys som Gösta Ekman sa. Jag har själv arbetat med människor som inte visste att det var OS i Beijing 2008 och samma person sa till mig att hen visste inte att det fanns fattiga i sitt hemland. Trodde det tillhörde allmänbildningen.

    Jag var på en veckoslutskurs 1978 som medlem i Kooperationen, det låg en liten Konsumbutik i samma hus jag bodde i. Sen byggdes ODEN med en uppsjö av butiker, ”min” butik lades ned. Kursen var förlagd i ett motell nära Torpavallen i
    Göteborg, kursledningen ville att vi skulle gå och lyssna på ett föredrag i samma byggnad om Indien. Föreläsaren berättade att det fanns miljontals medborgare där som inte visste om det hav av fattigdom som vi trodde alla indier kände till. Hörde ett inslag på radion att ca: 700 miljoner indier saknar egen toalett, är detta sant?

    Tur att man är pensionär, vilken värld skall våra minsta växa upp i. Den massiva propagandan och reklam överallt fanns ju inte under min uppväxt. Bor granne med en förskola och då och då så möter jag små grupper med personal på väg upp på utflykt till Ramberget. Vid några tillfällen har jag stannat och frågat om inte jag får följa med, nej jag är för gammal. Men det ser ut som dom är pigga och krya, men vissla kunde dom inte.

  20. Tommy S!
    Jag tycker att det är ganska klart från mina frågor och ifrågasättanden till Jan Arvid g:s kommentarer att det, i första hand, är mina egna svårigheter, att förstå resonemanget han för, som jag försöker reda ut. Och det lyckas faktiskt ganska bra. Någon annan är det väl som också ser saker och ting lite klarare efter mina frågor. Men jag är givetvis beredd på att de flesta läsare och kommenterare förstår ordväxlingen mycket bättre än vad jag själv gör.

    Nu förstår jag också bättre dina tankar från förra inlägget. Jag ser att du talar för de ”som saknas på bloggen” och blir lite undrande över hur du tror att de påverkas av det du framför här? Är de öht berörda?

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.