Går det att ena vänstern först…?

Nu förs debatt om vem vänstern anser får vara med i kampen mot Nato och i kampen för FN:s kärnvapenförbud både på Clartébloggen och här. Knut Lindelöf svarar nu Clartéskribenterna och förklarar varför han menar att man måste tillåta alla att vara med. Att peka ut olämpliga är att sätta sig på höga hästar...

Frågan i rubriken är inget vanliga människor funderar över särskilt mycket. Väldigt många tycker däremot idag att Socialdemokraterna blivit oförsvarligt mesiga i välfärdsfrågorna, flyktingfrågan, om marknadiseringen av skolan, vården … och konstaterar sedan att Sverige inte längre är sig likt. En del ser det som att politikerna nu blivit ohederliga och bara tänker på medelklassen och sig själva och tappar tron på politikernas goda vilja, vilket inte sällan slutar i allmänt politikerförakt och att de lägger sig på sofflocket. Men drygt 16% av väljarkåren tar istället det nya alternativet; etablissemangskritikerna framför alla andra – Sverigedemokraterna – nu Sveriges tredje största parti.

Men den S-kritiska vänsterrörelsen (i vid mening) verkar minst lika vilsen som de allmänt etablissemangskritiska, men med den skillnaden att de inte har något alternativ. Därför bekrigar de varandra och skapar uppslitande debatter om hur man ska ställa sig i flyktingfrågan, till yttrandefrihetens principer, organisationsfriheten, krigen i Irak, Libyen, Syrien, stormakten Ryssland och president Putin samt vad som håller på att hända med supermakten USA. Kanske man måste acceptera ett organisationsförbud ändå? Politiken har genomgått en stor scenförändring, vilket får konsekvenser.

Margareta Zetterström, Dan Israel och Ola Inghe har nu återkommit med varsitt inlägg på Clartébloggen. Alla tre vidhåller att fredsarbetet (i vid mening) inte ska tillåta personer från t ex SD, fastän det kan ha en reell politisk betydelse, då de är riksdagens tredje största parti. Alla vet vi att de är vindflöjlar i allt utom invandrarfrågan. Därför är de också påverkbara.

Men låt mig fördjupa mig lite i Margareta Zetterströms inlägg. Hon är en av FiB/Kulturfronts grundare och har nu kraftigt fördömt fibbare som försvarat islamofobers, främlingsfientligas, högerpopulisters och högernationalisters yttrandefrihet. MZ har till och med förutspått att hennes gamla vänner skulle vara på väg att själva bli högerpopulister.

Alla som nu diskuterar det här är visserligen emot atomvapen och Sveriges närmande till Nato, så konflikten handlar istället om hur man bäst bygger en rörelse i dessa frågor. MZ (och Clarté) menar att rörelsen skadas av att tongivande personer inte avskärmar sig från främlingsfientliga, högerpopulister, islamofober och andra skummisar tillräckligt aktivt och att “vännerna” på så sätt skrämmer bort vanligt hederligt folk från rörelsen. Jan Myrdal och Stefan Lindgren kallar detta trotskism, vilket är ett argument som endast talar till deras närmaste meningsfränder eller retar gallfeber på deras nyblivna meningsmotståndarne. Inför en bredare publik är det ett intetsägande argument.

Man kan förstås resonera som MZ och Clarté gör. Men det förutsätter att hela svenska folket tänker i dessa ”typiska vänsterbanor”. Men det gör de inte. De allra flesta bryr sig inte särskilt mycket om huruvida katten är svart eller vit, bara den fångar råttor – för att travestera en känd kines (det är inte Mao). Alltså man kan enligt min mening inte villkora vilka som får vara med i sådant frontarbete (enhetsfrontsprincipen).

Ena alla vänsterkrafter?
MZ och Clarté verkar tänka att det allra viktigaste är vilken ”värdegrund” rörelsen vilar på. De verkar tro att det skulle gå att fastslå en slags vänsterns äkta värdegrund (eller vad de själva skulle vilja kalla det).

Det här blir mycket tydligt i MZ:s artikel: Dags att övervinna hundraårig splittring. Hon gör där ett  kommenterande referat av en artikel i Berliner Zeitung av Antje Vollmer, en för mig tidigare helt okänd tysk politiker från partiet Die Grüne. Artikeln är en inte ointressant tillbakablick på vänsterns fraktionering i krigsfrågan med början 1914 då allt gick i kras på grund av att SPD:s (de tyska Socialdemokraterna) röstade för krigskrediter och därmed också ja till det första världskriget. Efter detta splittrades den socialistiska världsrörelsen i en kommunistisk och en socialdemokratisk del som nu bestått i 104 år. Det borde vara dags att lägga allt groll bakom sig, ena sig om det grundläggande bland de socialistiska idéerna och återförenas i en enad vänster. Och detta skulle kunna vara ett sätt att äntligen skapa ett alternativ till dagens växande högerpopulism. Det gäller alltså att finna tillbaka till den gemensamma ”värdegrunden” och sedan gå samman i en äkta och sann socialistisk vänsterfront? Så tolkar jag MZ:s artikel.

Men detta är helt orealistiska tankar. Och det säger jag utan att tveka och med stor övertygelse. Dessa idéer bygger, som jag ser det, på den Bibliska föreställning om att…

”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till…” [Johannes 1 kap. (1-3)]

Men så fungerar det tyvärr inte. Ordet är viktigt – det måste vara fritt – men den materiella verkligheten och människornas grundvillkor är ändå i praktiken bestämmande för vilka ord vi väljer. Därför måste vi möta människor där de är (även SD:s väljare alltså) och inte sätta oss på några höga hästar – som om vi visste allt. I mötet med de ”vilsegångna” kommer även vi att lära oss saker och sätta nya och mer begripliga ord på tillvaron.

Med andra ord (ofrivillig vits), jag är övertygad om att det är lönlöst att efter 104 år söka ena alla – i realiteten konkurrerande – vänsterorganisationer om en gemensam politik och i en gemensam organisation innan det blir dags att ta itu med kampen mot Nato och krigsfaran. Efter 104 års total bodelning finns inte många beröringspunkter kvar.

Enhet i sak
Sådant som olika vänsterriktningar kommer att kunna enas kring – tillsammans med många andra – är konkreta dagspolitiska frågor, vilket är viktigt nog. Vänner kommer att komma och gå och fronterna kommer att skifta färg, form och riktning. Att stå och käbbla på perrongen är som vanligt ingen idé, man kommer då att missa tåget.

I skrivande stund har två kommentarer inkommit till MZ:s artikel. Ola Inghe och Dan Israel har också samlat en rad kommentarer. Av alla dessa framgår med all önskvärd tydlighet att MZ:s Clartés väg är en ökenvandring.

Medan krigshotet i skärningspunkten mellan USA å ena sidan och Ryssland å den andra, är ett reellt hot, och då Sveriges närmande till Nato hotar vår egen säkerhet, käbblar vi om annat. Vi måste istället genast göra vad vi kan för att försöka hålla oss utanför kriget. Därför finns inga egentliga val, annat än att hänga med, eller att ställa sig på perrongen och låta tåget gå. Att rynka på näsan åt vissa av passagerarna är att hjälpa krigshetsarna och Natovännerna att dra in oss i ett eventuellt kommande europeiskt storkrig, ett krig som kan dra atomnatten över oss alla.

Dela detta inlägg...
  • 72
  •  
  •  
  •  

  25 kommentarer for “Går det att ena vänstern först…?

  1. Leif Strandberg
    2018-02-05 kl. 8:37

    I helgen såg vi Darkest Hour, filmen om den nytillträdde premiärministern Churchills våndor de ödesdigra veckorna i maj 1940. Längtan till eftergiftspolitik (Peace in our time) är massiv bland de konservativa. Till slut vacklar även den rabiate Churchill, men kungen ber honom söka kontakt med folket. I en omdiskuterad scen (troligen ej sann) får vi se hur Churchill tar tunnelbanan och där talar med folk. När han kliver av på sin station är han övertygad: Stå Hitler emot – med alla medel.

    Lärdomar: Massorna är de verkliga hjältarna (som vi läste en gång). Lyssna till folkets röster beträffande nedlagda BB, dåligt städade sjukhus, dåliga skolresultat, migrationskostnader, kriminalitet m m.

    Folk vid byggen och frukostbord är måttligt intresserad av den ”värdegrund” som proklameras av den akademiska eliten. Folket tänker med fötterna och ser därmed mycket klart hur det som byggts upp – nu rivs ned. Det är med detta folk som bas vi bygger enhetsfront. I begynnelsen är fötterna!

  2. Torgny Forsberg
    2018-02-05 kl. 8:45

    ”Stor oreda under himlen.” Det är inte bara vänstern som har problem. Vi ser ett inbördeskrig i USA statsapparat, en förlamad borgerlig elit i England inför Brexit och ännu ej någon regering i Tyskland bildad nu snart fem månader efter valet där. Hela västvärlden är i kris. Stora strejker i Finland, Tyskland (största på 15 år) där Socialdemokratin tappar banden med fackföreningsrörelsen så också här hemma med en Socialdemokrati som vill införa strejkförbud.

    Stora delar av LO-folket har gått till SD för att inte tala om hårt arbetande småföretagarna i sina vita skåpbilar (rörmokare, elektriker, målare mm) har också gått till SD. Så om vi inte får en vänster som vågar närma sig det arbetande folket och ta sig an de frågor som oroar dem så har vi en mörk framtid. Därmed inte sagt att vi skall anta alla vansinniga delar av SD:s politik som vissa menar att man riskeras att göra, och får då beröringsskräck.

  3. Tord Björk
    2018-02-05 kl. 8:52

    Zetterström skriver:
    ”Men då måste både socialdemokrater och kommunister erkänna sina rörelsers historiska ansvar. Det borde heller inte vara särskilt svårt, så här långt efteråt. Det är ju bara att konstatera: ‘Ja, det var ett stort och tragiskt fel av SPD att 1914 leda den tyska arbetarrörelsen in i kriget. Ja, det var fel av kommunisterna att av den orsaken helt lämna den parlamentariska icke-vålds-vägen. Ja, bolsjevismen var antidemokratisk och Sovjetunionen ett folkens fängelse.’”

    För Zetterström tycks valet vara lätt mellan konstitutionellt demokratiska krigsanhängare (socialrevolutionärena mfl) och direktdemokratiska fredsvänner (bolsjevikerna). De konstitutionella demokraterna gör tragiska fel (som masslakten på revolutionära torpare och arbetare Finland), det stora hotet är de direktdemokratiska krigsmotståndarna i det citat hon använder sig av. Politiska vägval blir fråga om ideologi, inte materiella möjligheter och vi ska tydligen välja parlamentarismens krig.

  4. Bo Persson
    2018-02-05 kl. 10:23

    Som Stefan Lindgren påpekat så är Dan Israels fråga “Med vem skall vi enas?” helt kontraproduktiv, tjänar de fredshotande krafterna. Den korrekta frågan är som han också påpekar “Vad skall vi enas om?” Sedan är bara frågan vem som skall initiera en sådan diskussion. Jag föreslår att Stefan Lindgren gör det.

  5. Bertil Carlman
    2018-02-05 kl. 11:02

    Det är då fanken att min 75-åriga hjärna, som tagit time-out sedan slutet på 70-talet (i viktiga politiska frågor), åter måste arbeta hårt. Och min vänsterhöft värker! Men attans vad spännande det är!

  6. 2018-02-05 kl. 11:45

    Knut L!
    Jag förstår helt enkelt inte hur man kan uppfatta det jag och flera clartéister skrivit, på det sätt som du gör. Jag har levt i tron att alla inom den vänster jag rört mig i under mitt liv delade min inställning i fråga om rasism och främlingsfientlighet. Alltså ett principiellt avståndstagande, ett slags ryggmärgsreflex som hittills varit så självklar att den inte behövt nämnas eller diskuteras.

    Klart man då blir perplex när personer i samma vänster börjar ifrågasätta asylrätten och kritisera invandringen i ordalag som låter rent sverigedemokratiska. Och även uppmana till samarbete med den yttersta högern.

    Du har tidigare kallat mig “moralsocialist”. Nu talar du hånfullt om motstånd mot rasism och främlingsfientlighet som ett sätt att “sätta sig på höga hästar” och påtvinga andra en gemensam “värdegrund”.
    Jag beklagar att vi inte längre förstår varandra och att vi uppenbart talar olika språk.

  7. Knut Lindelöf
    2018-02-05 kl. 12:17

    Margraeta Z!
    Jag förstår helt enkelt inte hur du kan tänka tanken att jag och andra fibbare skulle vara främlingsfientliga smygrasister. Det är helt befängt. I dagens turbulenta värld, där alla gamla värden ställs på huvudet, måste man omorientera sig. Det ser jag som självklart. För att behålla ståndpunkt måste man kunna skifta åsikt. Såg du Lena Andersson igår i Idévärlden? Rekommenderas.

  8. 2018-02-05 kl. 12:25

    Jag skrev i mitt Clartéinlägg att jag inte nödvändigtvis instämmer med varje enskild detalj i Antje Vollmers artikel men att jag finner den bärande tanken däri inspirerande. Bakgrunden är ju att monstret “Groko” på nytt hotar att återuppstå i Tyskland. Och Groko är då en förkortning av Grosse Koalition (stor koalition) och benämningen på fortsatt blocköverskridande samregerande mellan socialdemokrater och kristdemokrater, vilket i sin tur fått det socialdemokratiska partiet SPD att tappa sin ideologiska kompass och drastiskt krympa i storlek. Alltmedan det invandringsfientliga och muslimhatande högerpartiet Alternativ för Tyskland skär pipor i vassen och drar till sig inte bara gamla rasistiska reaktionärer utan även missnöjda tidigare sosseväljare.

    Det var den situationen Antje Vollmer utgick från när hon skisserade en väg som inte splittrar vänstern (i vid mening) utan möjliggör även för invandrare och muslimer att delta i kampen för ett rättvisare samhälle och en fredligare värld.

  9. Anders Persson
    2018-02-05 kl. 12:30

    I en färskt inlägg på Clartébloggen av Benny Andersson ställs den viktiga uppgiften att diskutera imperialismens roll i EU. I en viktig passus heter det:

    “Att bara peka med moraliska pekfingrar mot flyktingfientliga opinioner i Öst är en liberal linje och lär inte föra framåt. Att göra det (dvs kritisera deras xenofobi) samtidigt som vi tillsammans med folken i dessa länder tar upp kampen mot imperialistiskt förtryck i dagens EU, verkar vara ett bättre alternativ.”

    Jag utgår ifrån att gruppen “flyktingfientliga opinioner i Öst” och “folken i dessa länder” utgör två överlappande mängder, alltså att Clarté sedan länge har övergivit den gamla naiva vänsterbilden av den “onda överheten” separerad från det “goda folket”.

    Men varför bara i “Öst”? Sverige ligger inte så f-b långt “västerut” att receptet inte skulle passa här.

  10. Knut Lindelöf
    2018-02-05 kl. 12:57

    Ja, det är förstås viktigt hur man ska återge människor tror på politiken och demokratin. Men högerpopulisterna är ett direkt svar på SPD:s m fl partiers uppslutning bakom nyliberalism, USA, Nato, EU, stor invandring, föraktet för nationernas oberoende etc etc. “Demokratin” har undergrävt demokratin och krattat manegen för AfD m fl. Det har komplicerat det för oss som försöker hålla en vänsterkurs idag.

  11. Leif Strandberg
    2018-02-05 kl. 13:12

    Margareta Z!
    För ett antal år sedan gjorde Maud Olofsson något sensationellt. Hon debatterade med Jimmy Åkesson i TV. Maud anklagade SD-ledaren för att inte stå upp för alla människors lika värde. ”Det är värdegrunden som skiljer oss”, sa hon. Åkesson gav exempel på exempel på hur migration och integration har misslyckats i vårt land och Maud Olofsson fortsatte att tala om värdegrunden. Och Jimmy vann debatten – eftersom han hade rätt i sak! Idag vet jag inte var Maud håller hus, men i Lindelöfs blogg dyker denna ”värdegrund” upp – som att den i sig är ett argument.

    Margareta, du tillvitar andra (säkert mig också) att vi är rasister och främlingsfientliga. Det är jag icke! Men jag säger att en spade är en spade; att den svenska migrations- och integrations-politiken är ett gigantiskt och svindyrt fiasko – och! ett hot mot ett sammanhållet Sverige. Hur många händelser (empiri! jfr. Lena A) behöver du och andra ta del av för att se att vi just nu deltar i ett livsfarligt misslyckande.

  12. 2018-02-05 kl. 13:39

    Nu har ju jag svårt att betrakta SD som etablissemangskritiker även om det är med den illusionen de vunnit sina röster. I nästan alla frågor där deras röst varit avgörande har de röstat borgerligt… De lite mer radikala svängarna, Libyen, pensionärerna m m där de röstat “rätt” har kommit när de borgerliga lösningarna varit blocköverskridande och deras röst i riksdagen kunnat användas till röstfiske utan att påverka utgången…

    I nej till NATO-kampanjen anser jag dock att alla krafter ska vara med, men att SD i så fall ska avkrävas att rösta nej till NATO i alla omröstningar. Nej till värdlandsavtal och nej till medlemskap… även när det inte är blocköverskridande…

  13. Knut Lindelöf
    2018-02-05 kl. 14:53

    Pierre S!
    Men, stopp och belägg. …”ska avkrävas att…”. Vem är vi att ställa inträdeskrav på andra som någon slags smakdomare eller politbyrå? Den som vill ansluta sig och uppfyller sina stadgemässiga förpliktelser är välkommen. Punkt!

  14. Björn Backengård
    2018-02-05 kl. 14:53

    Om Clarté igen. Här är en fråga.

    Någon tid efter anfallet på Libyen anordnades i Stockholm ett offentligt möte om kriget. Man tog dit som dragplåster Cynthia McKinney, som hade lett en delegation observatörer till Libyen, och som tidigare varit ledamot av USA:s representanthus. Därmed undveks möjligheten att mötet skulle fokusera på Sveriges roll.

    Sveriges roll var att med spaningsflyg finna mål för Natos bombplan. Anfallet på Libyen var strategiskt för att stoppa afrikanska planer som hotade västliga intressen. Det visste de svenska topparna inom samarbetet med Nato, och de visste också att Sverige hade deltagit i krig mot Libyen och inte i något som liknade beslutet från FN:s säkerhetsråd.

    Flygbiljetter till Cynthia McKinney, samt kanske ett stort arvode, gjorde att mötet blev en dyr historia, enligt uppgift 20 000 kronor. Det betalades delvis, troligen till allra största delen, av Clartés mötesfond.

    Varifrån kommer pengarna i Clartés mötesfond?

  15. Bo Persson
    2018-02-05 kl. 15:32

    Knut L!
    “Ansluta sig” säger du. Men ansluta sig till vad? Jag föreslog nyss på den här tråden att Stefan Lindgren skulle kunna initiera den diskussionen. Kanske du och han tillsammans skulle kunna göra det. Ni har ju var sitt forum.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.