Hur ska Ukrainakriget sluta?

Detalj ur Albert Dürers ”Apokalyps fyra ryttare”

RYSSLANDS ANFALL PÅ Ukraina har slagit undan benen på mig. Jag kväljs av alla dessa berättelser om kvinnor och barn som tvingas ge sig iväg från sina hem och lämna männen hemma för att slåss mot en militärt övermäktig fiende med en statsledare som beordrar beskjutning med tungt artilleri och missiler mot militära mål med dålig precision, missar och träffar oskyldiga civila. Det är obeskrivligt oförnuftigt och bottenlöst grymt. För de drabbade är det helt likgiltigt om bomberna, granaterna eller missilerna missat sina mål, de dödar och lemlästar lika fullt. Statsledaren vet att sådant händer i krig, det är ett nödvändigt kalkylerat pris för att till sist uppnå sina politiska mål. Sådant är detta krig. Sådana är alla militära krig.

Fortfarande håller Rysslands fiende nummer ett, alltså USA, sig borta. Där finns militärstrateger (bakom presidenten) som inser att ett möte med ryska styrkor på marken, eller i luften, skulle innebära eskatos eller apokalyps. USA framställer sig som den goda kraften i världen och skapar goodwill bland sina vänner. Men det sker på bekostnad av Ukraina och dess folk – för att försvaga och helst knäcka sin huvudfiendes bästa vän.

Detalj ut Albert Dürers Apokalypsens fyra ryttare”

Medierna spekulerar mycket över hur dåligt det går för Ryssland, hur långsamt de avancerar, hur svårt de har med soldater och försörjning, hur Putin nu sparkar sina dåliga rådgivare och hur tappert motståndet utövas av Ukrainas försvarare. Vad som är sanning i detta vet vi inte. Det enda vi vet är att krigets första offer alltid är just sanningen.

Historisk erfarenhet visar att stormakter som inte får fram sin politiska vilja till sist tar till ”militära operationer” för att tvinga igenom sina krav. ”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel”, som Clausewitz konstaterade i sin lilla skrift Om kriget 1832.

Detalj ur Albert Dürers Apokalypsens fyra ryttare”

Alltså, i grunden av denna politiska konflikt ligger motsättningen mellan världens två största kärnvapenmakter USA och Ryssland. Den säkerhetsordning som mejslades fram efter järnridåns fall och Sovjetunionens upplösning har senare – under Rysslands svaghetsperiod – successivt ändrats på ett sätt som Ryssland uppfattat som stegrat hot. Ukraina blev brännpunkten och Rysslands ”röda linje”. Man ställde tydliga krav på en ny säkerhetsordning i Europa – under militär uppladdning runt Ukraina. USA, EU och Nato samlade sig i en bastant vägrarfront. Och eftersom direktkonfrontation mellan kärnvapenjättarna till varje pris måste förhindras blev resultatet att Ukraina slungades i gapet på den ryska björnen.

Det är mycket lättare att starta ett krig än att avsluta det. Ukrainas regering är sedan länge under stark press från väst och har sitt största stöd i västra Ukraina, men också i stora städer över hela landet. Ryssland har mest stöd i östra Ukraina, men även där finns stöd för ett självständigt Ukraina, alltså emot rysk överhöghet. Men hatet i öster mot Kievregimen efter februari 2014 (Majdankuppen) med gamla högerextremistiska inslag från nazitiden är glödande. Man glömmer till exempel inte massakern i Odessa 2 maj 2014 då Fackföreningarnas hus stacks i brand av högerextremister och minst 46 människor innebrändes.

Detta onödiga krig måste få ett slut. Det gäller dock att undvika ett nytt iskallt krig i Europa med ett ryskockuperat Ukraina, utvidgning av Nato, upprustning på alla kanter och fortsatt propagandistiskt och ekonomiskt världskrig. Ett långvarigt sådant skulle leda till oöverskådliga försörjningsproblem i Europa och ännu hårdare politisk kamp mellan öst och väst.

Detalj ur Albert Dürers Apokalypsens fyra ryttare”

Låt oss därför tro på förnuftet och på att säkerhetsproblemen i Europa kan få en lösning som tillgodoser alla parter. Förhandlingar pågår av allt att döma mellan Ukraina och Ryssland. Det talas om ett möte mellan Zelensky och Putin. Ukrainas självständighet måste garanteras på något vis, samtidigt som Rysslands säkerhet gentemot Nato får en lösning. Det vore klart fredsfrämjande med en bred neutral buffertzon mellan Nato och Ryssland i Europa. Sverige, Finland och Ukraina ska absolut inte anslutas till Nato. Sverige ska inte skicka vapen eller annat militärt stöd till Ukraina, men självklart ta emot flyktingar som behöver en fristad så länge de behöver.

Albert Dürers ”Apokalypsens fyra ryttare”

... är läst 2495 gånger!

  41 kommentarer for “Hur ska Ukrainakriget sluta?

  1. Men Sverige har redan skickat vapen till Ukraina, och det är bland det mest sanslösa som har skett i Sverige. En aningslös regering och en aningslös riksdag hade inga problem med det. Man tror knappt att det är sant.

    Det är Nato som har drivit fram det här kriget genom sin ständiga press österut. Vem som helst med ögonen öppna har sett målet att förstöra Ryssland. Om inte Ryssland hade satt ned foten nu, så följer andra och annorlunda krig. Nu har vi fått veta att det fanns flera lab för biologiska vapen i Ukraina, och vi begriper vart de livsfarliga biologiska sakerna skulle skickas.

    Jag vet inte om det är tillåtet, men jag försöker ändå att här publicera en annons till en artikel från mig, ”Nato-certifierad fredsrörelse?”, hos Nya Dagbladet.

  2. Sven Andersson skriver:

    Börjar tro att en europeisk försvarsallians är det långsiktigt bästa. Det skulle kunna innebära en ”neutral zon” mellan USA och Ryssland. USA hade fått packa ihop och åka hem tillsammans med sina missiler. EU:s kärna Frankrike och Tyskland har visat tydliga tecken på att vara mer för Europas säkerhet än att vara drängar åt USA. USA:s roll i Nato är främst att försvara sina egna intressen även om det måste ske till priset av Europas förstörelse. Sådan var strategin under 80-talet då man på allvar kunde tänka sig neutronbomba Europa tillbaka till stenåldern för att stoppa eventuella sovjetiska marktrupper.

    Kan inte tänka mig att man ändrat inställning.

  3. Sören Lander skriver:

    Kort kommentar till ditt välskrivna inlägg, Knut L.

    Det kanske är dags att försöka sortera lite i den här röran genom att först söka identifiera vem/vilka som är anstiftare till kaoset i Ukraina. Därefter – vilket verkar ske nu – genom diplomati och att parterna talar med varandra vid förhandlingsbordet försöka få kontroll över ”eldsvådan” (och därvid söka hindra att vissa intressenter söker skapa nya ”eldhärdar” genom faktiska aktioner eller massmedieaktioner). Slutligen se till att hela Ukraina blir neutralt, avväpnat, genom någon form av överenskommelse vid förhandlingsbordet. En sådan överenskommelse bör ske mycket i linje med vad ryssarna hävdar är viktigt för sin säkerhet. Annars har vi snart en liknande situation igen.

    Ja, det kanske inte är någon hemlighet vem eller vilka jag ser som ”anstiftare” bakom dagens situation (och att den processen kan spåras åtminstone 20 år tillbaka i tiden). Och att en lösning nödvändigtvis måste ske mycket på ryssarnas villkor är nästan en förutsättning. Kan detta åstadkommas kanske också USA:s/Natos planer på en fortsatt östutvidgning stoppas.

  4. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L!
    ”Rysslands anfall på Ukraina har slagit undan benen på” dig. Hurså? Var något fel i din tidigare analys, så att detta krig kom som en överraskning?

    ”en statsledare som beordrar beskjutning med tungt artilleri och missiler mot militära mål med dålig precision, missar och träffar oskyldiga civila” Du brukar klokt påpeka att vi inte vet det ena eller andra. Hur vet vi att allt artilleriet och missiler missar? Många kanske var menade att hamna där de hamnade? Vad är för övrigt ”militära mål”? Är civila regerings byggnader och civil infrastruktur militära mål?

  5. Arne Börjesson skriver:

    Tack Björn, för ditt inlägg, och länken som innehåller mycken kunskap!

    Också Sven och Sörens inlägg gläder mig, i dessa tider av söndring, människor emellan.

    Jag följde det mesta genom SVT under åren, men 2014, såg jag att även här var ”The Usual Suspects” i arbete.

    Nuland/Pyatt- dialogen som då kom fram, visade tydligt att det var en USA/CIA-kupp.

    På andra sidan Atlanten är man nu desperata inför att bli ett utvidgat och permanent ”Rust-Belt”.

    Vad Washington/Pentagon får för sig, är vad vi nu har att frukta!

    Sverige bör genast inta en positiv attityd till Ryssland, både för vår säkerhet och dagliga bröd.
    Om det Anglo-Amerikanska etablissemanget får bakslag, måhända de hypnotiserade amerikanerna äntligen vaknar upp ur sin ”Rapture/Left-Behind”-dröm.

  6. Knut Lindelöf skriver:

    Jan Arvid G!
    Kriget slog undan benen på mig, alltså jag blev helt överrumplad. Trodde aldrig ryssarna skulle marschera in med 100-tusentals soldater och tung militär utrustning för att slå Ukraina militärt.

    Jag är övertygad om att de siktar på mål av militär betydelse och försöker undvika civila offer. Men som vanligt i krig så missar de ibland (collateral damage).

  7. Anders Åberg skriver:

    Björn B.
    Mycket bra artikel i Nya dagbladet, en tidning jag inte ens visste fanns. Tilläggas kan att vi inte har en klar bild av hur nära det egentligen är för ett nazistiskt ”Machtübernahme” i Ukraina.

    Innan den här mest hysteriska hatpropagandan mot Ryssland började gjorde BBC flera intressanta filmer om nazismen i Ukraina. Här är en av dom.

    Zelensky är nog som Överste McGregor i USA sade en ”Puppet” i händerna på USA och nazisterna. Risken att han kuppas bort i det här läget är stor och då är troligen högerextremisterna och dom öppna nazisterna den starkaste och mest välorganiserade kraften i landet.

    I värsta fall står vi där med en ny ”Hitlerstat” i Europas största land. Sannolikt då i besittning av biologiska vapen framtagna av USA och med både vilja och förmåga att snabbt ta fram kärnvapen.

    Då måste vi ställa oss frågan om vilket som är viktigast. Folkrätten, som ingen bryr sig om i praktiken eller att bekämpa uppkomsten av en ny Hitler, den här gången beväpnad med kärnvapen?

    Väljer vi kampen mot nazismen och med stor sannolikhet mänsklighetens undergång så måste vi stödja Rysslands invasion nu när den är påbörjad. Själv är jag inte säker på om Putin verkligen har gjort det på rätt sätt, men nu finns knappast någon återvändo.

  8. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L!
    Du skrev ”jag blev helt överrumplad”, ”trodde aldrig” – det är synonymer till ”slog undan benen på mig”. Att anföra synonymer för inte diskussionen framåt. Frågan är vad som var fel i din analys, när du blir överrumplad av en händelseutveckling som inte är överraskande.

    ”Jag är övertygad om att de siktar på mål av militär betydelse och försöker undvika civila offer. Men som vanligt i krig så missar de ibland (collateral damage).”

    Intellektuellt giltig övertygelse grundas på undersökning. Ett stort antal attacker har fångats på bild. Tag till exempel attacken i Kharkiv 28 februari på 50 grader 0 minuter 15 sekunder nordlig bredd, 36 grader 14 minuter 9 sekunder östlig längd. Vilket ”mål av militär betydelse” kan rimligen ha missats vid det tillfället? Det är ingen retorisk fråga; information måste granskas utan förutfattade meningar.

    Samma dag påstås en privatvideo ha tagits av en medborgare i Kharkiv vid namn Aleksej Zavrazjnyj. Han står bland annat vid 50 grader 0 minuter 59 sekunder nordlig bredd, 36 grader 12 minuter 48 sekunder östlig längd. Sann eller falsk information? Militära mål som rimligen kan ha missats? Inga retoriska frågor.

    Intellektuellt hederligt måste man deklarera att man preliminärt har en uppfattning innan bevisen är otvetydiga. Jag lutar åt att detta är ett chauvinistiskt imperialistiskt krig på vanligt imperialistiskt manér (bomba land och folk till underkastelse) – utan att jag bortser från att ”ryska-rättvisa-försvarskrigs-teorin” också är relevant.

  9. Knut Lindelöf skriver:

    Jan Arvid G!
    Jag gör inga som helst anspråk på att förstå Rysslands militära agerande i detalj i detta krig. Kanske kan man se att man försöker undvika civila offer, sjukhus etc. Kanske skjuter man inte urskiljningslöst på land och folk. Men det är illa nog. Jag sitter inte och granskar videoklipp spridda via nätet. Saknar möjligheter att kolla deras äkthet. Jag var knappast ensam om att överraskas av ryssarnas fullskaleinvasion.

  10. Christian Nilsson skriver:

    Jag blir så trött på narrativet att allt är (som vanligt) USA:s fel då de utvidgat Nato, underförstått, mer eller mindre mot de nya medlemsstaternas vilja. Inget kan vara mer felaktigt. De länder som har blivit medlemmar i Nato de senaste 20 åren har anslutit sig av fri vilja och med stort folkligt stöd. Detta är länder som många har levt under rysk dominans, vissa i hundratals år, och som helt korrekt har insett att ända möjligheten att vara helt säkra från Ryssland är ett medlemskap i EU/Nato.

    Att påstå att Nato skulle utgöra ett hot mot Ryssland och att de skulle planera att anfalla Ryssland militärt är faktiskt helt befängt och det finns också heller inga som helst belägg för att detta skulle vara fallet. Däremot har jag full förståelse för att den ryska regimen (Putins oligarki/kleptokrati) känner sig hotad. Ju fler länder i Rysslands närhet som gör samma resa som t ex Baltikum och vänder sig mot Nato/EU och ser en fantastisk ekonomiskt utveckling som följd, desto fler exempel ges det ryska folket om att en annan värld är möjlig. Och det – med rätta – skrämmer Putin.

  11. Knut Lindelöf skriver:

    Christian N!
    Jag tror du missat något viktigt; den möjliga ekonomiska utvecklingen. Utan Ryssland blir Europas länder (EU) utan energi och mycket annat. Utan rysk och ukrainsk matproduktion blir stora delar av Afrika och Mellanöstern utan spannmål, vilket kommer att orsaka svält. Med en ny järnridå genom Europa kommer vi få det mycket svårt. Ryssland kan vända sig mot Indien och Kina med sina tillgångar och fortsätta sin ekonomiska utveckling. USA och Nato är idag allt mer papperstigrar (med kärnvapen).

  12. Christian Nilsson skriver:

    Knut L!
    Att utvecklingen framöver kommer bli problematisk är vi ense om, men skulden för detta måste ju ligga på Putin som startade kriget.

    Sen tror jag att det finns en risk att dina slutsatser är lite för mycket ryskt ”önsketänkande”. För det första, Ryssland besitter gårdagens energikällor. Oavsett, krig, hade vi de kommande 10-20 åren ändå varit tvungna att sluta köpa rysk olja och gas ifall vi skall klara klimatförändringarna. För det andra, Kina och Indien har bara möjlighet att importera en bråkdel av den energin som Ryssland nu exporterar till västvärlden på grund av bristande infrastruktur. Visserligen kan infrastrukturen byggas ut men det tar tid och kostar pengar. Dessutom är det tvivelaktigt hur fördelaktigt detta kommer att bli för Ryssland. Har man enbart en köpare av gasen (Kina) är det inte säkert man får särskilt bra betalt. För det tredje, den ryska ekonomin hade redan före kriget utvecklats dåligt. Enligt IMF, mellan 2013 och 2021 så växte den ryska ekonomin (BNP per capita) enbart med lite drygt 0.5% per år. För Sverige var samma siffra nästan 1% per år.

  13. Benkt Lundgren skriver:

    Jag håller med Christian Nilsson förutom att jag faktiskt tror att det finns en utbredd folklig olust i Ryssland över att känna sig ”inringade”. Miljontals ryssar har hört äldre vänner och släktingar berätta om ödeläggelsen senast de blev angripna (1941–45). Detta trauma är ett faktum, även om det för oss naturligtvis är befängt att befara att Nato militärt ska angripa Ryssland.

    Viktigare i den här debatten är att se hur de papegojor som ogenerat upprepar angriparens lögnpropaganda vill kommentera en artikel som det hänvisats till på annan plats på den här bloggen, Benny Anderssons utmärkta artikel i Clarté.

  14. Olle Pålsson skriver:

    Vad gäller allt annat när det finns två parter i en konflikt som trots allt är beroende av varandra, i detta fallet USA/Nato vs Ryssland, måste någon form av samförstånd vara utgångspunkten för att nå framgång till ett fredsavtal. Det vill säga deras bevekelsegrunder utifrån kulturtraditioner och historiebild, hur illa man än tycker om varandra måste begrundas och respekteras. Särskilt i detta läge då deras ansvar berör inte enbart en konflikt mellan två enskilda länder utan med tanke på att deras våldskapital kan ödelägga vår civilisation och andra livsbetingelser, flera generationer framöver.

    Såväl den enes inställning/behov på/av nationell säkerhet och identitet, liksom den andres likvärdiga rätt, måste vara utgångsläget och givetvis respekteras.

    Dessvärre har ett enskilt land Ukraina blivit en bricka i detta för enskilda människor förödande spel som också bedrivs inte sällan med hjälp av ett omfattande informationsutbud, vars sanningshalt, vad sker vi gärna vill tro är äkta och därmed med ärlig avsikt återgett.

    Därtill upplever jag att det råder en påtaglig grad av tyst rädsla och oro i det allmänna folkvimlet. En upplevelse under mitt långa verksamma liv, aldrig berört mig med samma obehag.

  15. Knut Lindelöf skriver:

    Christian N!
    Jag kan inte motsäga dina mer negativa prognoser för Ryssland avskurna från Europa. Olika ekonomer gör olika bedömningar.

  16. Mats Larsson skriver:

    Det finns ingen tvekan om vilken bild den ryska statstelevisionen målade upp i krigets inledning. Söndagen den 27 februari sände Pervyj Kanal (första kanalen, den största ryska statliga TV-kanalen) ett inslag med en rysk militär som från ett papper läste upp hur de ryska trupperna hälsades som befriare av ukrainarna. Det var alltså den förberedda bilden som kablades ut över hela Ryssland. Den ryske militären såg dock inte alltför övertygad ut, och några bilder visades givetvis inte. Pervyj Kanal, som vi har haft från vår kabelleverantör i över tio år, stängdes sedan några dagar senare.

    Det ursprungliga krigsmålet anser jag vara helt klart, den stora frågan är vad som nu är det ryska målet med kriget. Ryssarna tvingas ju nu förhandla direkt med den ”kriminella ligan av narkomaner och nazister” (för att citera Putin), vilket bara i sig måste vara ett stort nederlag för Kreml.

    Idag kunde man höra Zelenskij på TV vända sig direkt till de ryska soldaterna på ryska, naturligtvis. När han vänder sig till det ukrainska folket pratar han givetvis ukrainska. Intressant hur den ukrainska statsledningen kan prata direkt till de ryska soldaterna på deras modersmål. Måste vara en mycket ovanlig situation i ett krig som inte är ett inbördeskrig.

  17. Christian Nilsson skriver:

    Benkt L!
    Om det finns en rädsla bland befolkningen i Ryssland eller inte för ett anfall från Nato har jag tyvärr ingen kunskap om, så där har du säkert bättre insikter än jag. Min poäng var istället att en sådan rädsla är obefogad då ett militärt anfall på Ryssland från Nato är helt orealistiskt.

    Jag tror att vi kan vara överens om att alla är förlorare på kriget och sanktionerna. Min bedömning är att Ryssland kommer att förlora mer än EU, men det är som sagt bara en gissning och jag kan naturligtvis ha fel. Däremot är jag tämligen övertygad att påståenden som att sanktionerna skulle vara ”bra” för Ryssland enbart är ryskt önsketänkande tyvärr.

  18. Sven Andersson skriver:

    Christian Nilsson!
    Argumentet att flera länder anslutit sig frivilligt till Nato sedan 90-talet är sant. Å andra sidan finns/fanns det inget tvång för Nato att acceptera nya medlemmar. Det finns massor av föreningar jag skulle vilja vara medlem i som inte accepterar mitt medlemskap, tro mig! Överenskommelsen mellan företrädare för Warszawapakten och Nato om att den första skulle upplösas mot att den senare inte skulle utvidgas är ett avtal som bröts. Oavsett vilken president som än sitter i Moskva så måste man ha frågat sig varför? Den ryska befolkningen måste också ha känt sig väldigt obekväm med att ha kärnvapenstridsspetsar riktade mot sig på promenadavstånd från viktiga ryska befolkningscentra. Samtidigt måste både ryska folket och dess ledare ha noterat att Nato inte bara är en försvarsallians utan kan lika gärna användas för angrepp som i Jugoslavien, Libyen eller nu i skrivande stund då Nato-landet Turkiet bombar de kurdiska områdena. Säkerhet måste omfatta alla parter för att fungera.

  19. Arne Börjesson skriver:

    Visst, ett land kan, tvärtemot vad som överenskoms, då Warszawa-pakten upplöstes, söka Nato-medlemsskap, men då innebär ju det som sagt, ett brott mot vad man kom överens om.

    Man var i alla fall då, på det klara med, att Nato-medlemskap och nukleära vapen/missiler, vid Rysslands gräns, inte var önskvärt, inom breda lager i både öst och väst.

    Så vad är problemet nu? Krim?

    Men var det inte val där, och en stor rysk befolkning?

    Och föregicks inte det av Maidan-kuppen, med USA:s Victoria ”f••k the EU” Nuland, och deras 5 miljarders- investering i regimskifte?

    Med all sannolikhet är detta ett led i Agenda 2030/ ”The Great Reset”, vari Rysslands roll är osäker.

    Vad vi medborgare bör protestera emot, är de följder denna provokation från USA/Nato/Zelenskij/Kolomoisky, får för vårt vardagliga väl och ve.

    Och vi får inte glömma andra skeenden, som nyligen så, under 2 år, präglade våra liv.

    Nu pågår förberedelser till grundlags-ändringar, i både Sverige och Norge (se Steigan om detta), som kommer att införa drakoniska möjligheter avseende inskränkningar i de mänskliga rättigheterna.

    Sverige bör med all kraft behålla sin neutralitet och inte göra sig till ett mål, eller dräng, för större makter.

    Att som svensk vilja sälja ut sig till något så korrupt, som den nuvarande Biden-administrationen och den tillhörande Burisma-Ukraina-skandalen, m m, är att svika Sverige!

  20. Benkt Lundgren skriver:

    Christian N!
    Jag har inga väldigt stora insikter i rysk mentalitet, det räcker med historiekunskaper för att känna till den fruktansvärda förödelsen 1941-45 med minst 20 miljoner döda. Att åtminstone fyra länder i Asien senare drabbats av stor förödelse p g a krig som USA ansvarar för gör inte de ryska traumatiska minnena mindre. Det har i diskussionerna funnits en märkligt fantasilöshet från västliga debattörer och politiker om detta, även om jag är helt enig med dig om att ett militärt anfall på Ryssland från Nato var – och är – helt orealistiskt.

    Detta brukade bl a jag framhålla före 24/2, och det finns ingen anledning att ta tillbaka det, det är fortfarande sant. Men nu är det Rysslands brutala övergrepp på Ukraina – som flera av oss inte trodde skulle bli verklighet – som är huvudfrågan. De märkliga debattörer som vidarebefordrar angriparens lögnpropaganda behöver knappt tas på allvar. Det är viktigare med de som, samtidigt som de tar avstånd från Rysslands invasion, fortsätter att yra om ”Natos utvidgning österut” som en bidragande orsak. Underförstått: ”Lite grann ligger skulden på USA och Nato i alla fall.” Men detta resonemang bemötte du på ett förtjänstfullt sätt i ditt inlägg i morse.

  21. Arne W Andersson skriver:

    Solidariteten med Ukraina grundar sig inte enbart på medkänsla med ett folk som lider och dödas. Inte heller enbart på moraliska principer om rätt och fel. Inte heller enbart på folkrätten, lagar och regler om hur stater ska förhålla sig till varandra för att undvika krig.

    Den omfattande solidariteten förutsätter dubbelmoral (double standards) från de – stater och personer – som tidigare avstått från att ge sitt stöd till stater som blivit – och är – utsatta för angreppskrig.

    De stater som i de tidigare krigen varit angripare – eller avstått från att ställa upp på den självständiga statens sida – sänder nu vapen till Ukraina.

    Hur kan den glädjande uppslutningen och den uppenbara dubbelmoralen – bakom just det Ukrainska folkets rätt att välja sin statsledning och försvara sin självständighet – förklaras?

    Vi är ju inte okunniga om vad som händer i världen, utifrån den omfattande rapporteringen om sju decenniers krig och störtade statsledningar.

    I de länder som är och varit utsatta för ”västvärldens” kolonialism och imperialism är krigspropagandan inte lika ensidig som här. De genomskådar dubbelmoralen och deras statsledningar tar ställning och handlar, i dubbel mening, därefter.

  22. Sven Andersson skriver:

    Benkt Lundgren!
    Lika orealistiskt som jag uppfattade att det var att Ryssland skulle angripa Ukraina lika orealistiskt är det att Nato skulle angripa Ryssland. Orealistiskt, men inte omöjligt och hoppas att vi slipper vakna med den nyheten. Nato försöker som tur är för närvarande bromsa, trots krav från Ukraina om flygförbudszon vilket alla vet innebär direkt konfrontation med Ryssland och en inte (längre) orealistisk okontrollerad utveckling där kärnvapen används. Det är ingen som yrar om Natos utvidgning österut, den är verklig och uppfattas som verklig av Ryssland. Kriget började inte den 24/2 2022 utan har en förhistoria. Och skulle nu ryssarna yra om ett Nato-hot så är det ett reellt problem eftersom säkerhet inte kan nås förrän alla parter kan tro på den.

    Det är inget försvar för invasionen av Ukraina! Putin har lyckats med att minska Rysslands säkerhet som ingen rysk president lyckats med på 30 år.

    För den som händelsevis tror att kriget i Ukraina uppstod 24/2 2022 så rekommenderar jag de diskussioner som förts här på bloggen under ett antal år t ex denna länk och även denna länk.

  23. Anders Åberg skriver:

    De märkliga debattörer som struntar i USA:s roll och Natos militära expansion österut behöver knappt tas på allvar.

    En seriös bedömning av Ukrainakrisen måste naturligtvis beakta hela scenariot. Väger vi in västledarnas brutna löften om att Nato inte skulle expandera österut, kriget i Jugoslavien, kuppen i Kiev, snacket om Ukrainas medlemskap i Nato, kriget i Donbass, nazisternas ökande militära makt i Ukraina, plus USA:s och Natos krig i Irak, Libyen och Syrien och USA:s alla militärbaser runt Ryssland, så framstår hotet som synnerligen påtagligt. Det måste inte ta sig formen av ett regelrätt anfall, men det vore också tjänstefel av Putin att bortse från den risken.

    USA stöder och beväpnar terrorister och nazister för att nå sina geopolitiska mål. Vi såg hur det gick i Afghanistan. Nu har terroristerna makten. En liknande katastrof kan definitivt inte uteslutas i Ukraina.

    I Ukraina, som enda land i världen, finns tungt beväpnade öppet nazistiska förband i den reguljära armén och landet är fullt med statyer av Stepan Bandera, som samarbetade med nazisterna under WWII. Nazismen är en accepterad företeelse i Ukraina.

    Fördöma invasionen bör vi göra. Den är ett grovt folkrättsbrott och Putin gick sannolikt rakt i USA:s fälla där.

    USA:s syfte var troligen att provocera fram en rysk invasion för att sedan kunna sjösätta alla drakoniska sanktioner för att knäcka Ryssland ekonomiskt. Det ingår rimligtvis då i en större strategisk plan för att rädda det döende amerikanska imperiet.

    Hökarna i USA borde ha insett att dom inte kan ta sig an Ryssland och Kina samtidigt. Om så är fallet är detta första steget i kampen för USA:s fortsatta hegemoni och så här långt har dom lyckats. Nato är för tillfället mer sammansvetsat under USA:s ledning än någonsin.

    Lyckas dom i sitt uppsåt så är Taiwan nästa station på resan.

  24. Jan Arvid Götesson skriver:

    Arne W Andersson ställer den viktiga frågan om ”dubbelmoral (double standards)”. Alltså att befolkningar och statsledningar i Västvärlden reagerar svagare när kulturellt och geografiskt avlägsnare kulturer och stater angrips, eller att folk och ledare i Väst rentav stödjer och deltar i angrepp.

    Hur förklara? Vad göra?

    Den ena förklaringen är väl ett historiskt arv av ”förfrämlingande” och nedvärdering. En annan förklaring är att det nog är mänskligt och politiskt oundvikligt att solidariteten är störst med närliggande folk. Olika strömningar spelar in, så att serber är ”fel” och ukrainare är ”rätt” i västvärldens ögon.

    Vad göra? Försöka upphäva dubbelmoralen förstås. Jag drev frågan om juridiskt ansvar i Sverige för krigsdeltagande i Afghanistan i denna artikel och i denna artikel, men redaktör Knut Lindelöf drog tillbaka sitt stöd efter att ha tagit del av Anders Björnsson argument – vilket är i sin ordning; Knut L äger och driver tidningen.

    Jag har skrivit offentligt att Kosovo-prejudikatet borde upphävas och återgång till Helsingforsprincipen (gränsändring endast genom överenskommelse) borde ske. Jag skriver om Julian Assange. Dessa försök till opinionsbildning är små saker, men vad annat kan man göra?

  25. Christian Nilsson skriver:

    Sven Andersson!
    “Överenskommelsen mellan företrädare för Warszawapakten och Nato om att den första skulle upplösas mot att den senare inte skulle utvidgas är ett avtal som bröts”

    Nja, det var nog inte så mycket Ryssland som beslöt att upplösa Warzawapakten som att medlemsländerna själva hade valt att lämna. Visa gärna också på vilket avtal du menar på skulle förbjuda Nato att utvidgas?

    ”Å andra sidan finns/fanns det inget tvång för Nato att acceptera nya medlemmar”.

    Enligt Natos stadgar är alla Europeiska stater som uppfyller medlemskraven välkomna att gå med i Nato så rent tekniskt så hade Nato faktiskt inte möjlighet att neka dessa länder medlemskap. Dessutom kan man ju fråga sig varför skulle de ha gjort det när både Nato ville ha dem som medlemmar och de ville bli medlemmar? Att Ryssland ogillar det är knappast ett hållbart argument och det är faktiskt helt befängt om suveräna stater bara skulle ha rätt att fatta interna beslut om de accepteras av Ryssland.

    ”Den ryska befolkningen måste också ha känt sig väldigt obekväm med att ha kärnvapenstridsspetsar riktade mot sig på promenadavstånd från viktiga ryska befolkningscentra.”

    Vad jag vet finns där inga kärnvapen placerade i någon av de forna öststaterna men om du har belägg för motsatsen får du gärna dela med dig av dessa. Dessutom är det nog för den ryska befolkningen ganska så irrelevant vart de amerikanska kärnvapnen är placerade. Om USA väljer att angripa Ryssland med kärnvapen så kommer i princip alla i Ryssland ändå att dö, oavsett var dessa är placerade.

    ”Samtidigt måste både ryska folket och dess ledare ha noterat att Nato inte bara är en försvarsallians utan kan lika gärna användas för angrepp som i Jugoslavien, Libyen…”

    Att Nato skulle vara någon förutsättningen för ett anfall stämmer inte. De absolut största krigen de senaste 30 åren (de båda Irakkrigen) skedde utanför Nato. Så skulle USA vilja anfalla Ryssland så hade de inte behövt Nato för det.

  26. Benkt Lundgren skriver:

    Anders Åberg fördömer Rysslands invasion. Gott så. Men i praktiken ”urskuldar” han den genom en lång uppräkning för att ”beakta hela scenariot”. Jag tar det punkt för punkt.

    ”Löftet” att Nato inte skulle expandera österut (som ska ha getts muntligt av George HW Bush och Helmut Kohl till Gorbatjov 1990) är i hög grad omstritt. Jag har förståelse för att man tog större hänsyn till de centraleuropeiska ländernas önskan om inträde i Nato p g a djup historisk misstro mot Ryssland. Vissa debattörer här resonerar som om detta inträde ”påtvingades” de nya medlemsländerna, vilket ju inte stämmer alls.

    Att lägga hela skulden för kriget i Jugoslavien på USA och Nato tyder på djup historisk okunnighet. Den frågan är så komplicerad att den behöver en egen debatt.

    Att Majdankuppen 2014 enbart var en ”USA-organiserad fascistkupp” är en grov överdrift. Det har faktiskt hållits ett par val i Ukraina efter den, som enligt internationella bedömare har gått korrekt till.

    ”Snack” om ukrainskt medlemskap i Nato är en mycket ömklig ursäkt för en massiv invasion.
    Att lägga hela skulden för kriget i Donbass på Ukraina är en grotesk överdrift.

    Vad USA:s och Natos krig i Irak, Libyen och Syrien över huvud taget har med Ukraina att göra begriper jag inte alls.

    ”USA:s många militärbaser runt Ryssland” är en ofrånkomlig följd av Natos utvidgning, se ovan.

    Det enda argument som då kvarstår är det påstått starka nazistiska inslaget i den ukrainska armén. På denna enda punkt erkänner jag bristfälliga kunskaper. Men om det är det enda hållbara argumentet för den ryska invasionen, så blir den ju en slags ”humanitär intervention”, och hur sådana slutar har vi sett förfärande exempel på i Irak och Afghanistan.

  27. Crister Olsson skriver:

    Läser med intresse diskussionen här med de olika åsikter som kommer fram. Först som sist så är Rysslands anfall på Ukraina naturligtvis oacceptabelt och är ett brott mot FN-stadgan. Man kunde varit mer uthålliga i de diplomatiska överläggningarna. Men det kan ha varit så att man hade underrättelser som tydde att läget var allvarligare än vad någon kunde veta.

    Det talas inte i denna diskussion om Minskavtalet som är en FN-resolution. Den resolutionen genomfördes aldrig. Ukraina var motsträviga och varken Tyskland eller Frankrike försökte pressa fram avtalets genomförande. Hade så skett så kanske kriget kunnat undvikas.

    Det stora misstaget var naturligtvis att lova Ukraina ett Natomedlemskap 2008. Josep Borrell, har i eftertänksamhetens kranka blekhet erkänt att det var ett misstag. Kanske hade det haft betydelse för utgången av konflikten om han sagt detta före det ryska anfallet.

    För övrigt anser jag att Rysslands tolkning av Istanbul och Astanaavtalen mellan OSSE-länderna är korrekt. Säkerheten är odelbar och inget land kan vidta säkerhetsåtgärder som leder till att annan medlemsstat känner sig hotad. Ryssland varnade tidigt att de kände sig hotade men det ignorerades. Det är ju inte EU:s, Nato/USA:s, Sveriges eller någon annans syn som gäller i detta fall utan det är Rysslands. Det var de som kände sig åsidosatta. EU och Nato agerade fubbligt när Lavrov bad om varje lands syn på avtalen om gemensam säkerhet. Istället för att svara var för sig författades svaren i Bryssel. De ville naturligtvis framstå som enade men arrangemanget tyder på att det fanns sprickor som inte fick synas. Dessutom är svaren hemligstämplade. Varför är mig obegripligt. Historiker kommer så småningom, när hemligstämplar lyfts, att skärskåda vilka som har den största skulden men att den är delad är jag övertygad om.

    Som Knut Lindelöf skriver är det viktigaste att kriget nu kommer till ett snabbt slut och att en överenskommelse kan nås som parterna till nöds kan acceptera. Med tiden får man hoppas att en ny europeisk säkerhetsordning kan mejslas fram när herrar och damer politiker kliver ned från sina höga hästar och börjar ta motpartens argument på allvar. Med en ny järnridå kan det annars bli en kall nästa vinter med stigande energipriser och arbetslöshet. Krigen om råvaror och marknader kan ju fortsätta på andra håll också.

  28. Anders Åberg skriver:

    Benkt Lundgren!
    När jag läser vad du skriver kommer jag att tänka på den kanske sämsta ledaren någonsin i DN. Den hade titeln ”Försök inte förstå Putin-lyssna på hans motståndare”. DN menade på fullt allvar att vi skall avstå från att skaffa oss kunskap om den kontext som drivit fram konflikten i Ukraina.
    När någon försöker få oss att medvetet avstå från förståelse är den rimligaste hypotesen att denne någon har något att dölja.

    Löftet om att Nato inte skulle expandera österut är väl dokumenterat.

    Jag har inte, som du ohederligt påstår, lagt hela skulden för kriget i Jugoslavien på USA och Nato, men dom bombade Serbien utan FN:s godkännande.

    Din ohederlighet tar sig till en ny nivå med citatet ”USA-organiserad fascistkupp”, antydande att jag hade skrivit så, men det citatet har du häpnadsväckande nog bara hittat på själv. ”kuppen i Kiev” skrev jag.

    Att USA finansierade en kupp i Kiev 2014 är otvetydigt. Victoria Nuland skryter öppet med att USA satsade 5 miljarder dollar på att ”demokratisera” Ukraina och hon kan höras i ett läckt telefonsamtal diskutera vem som skall få bli ny president i Ukraina. Vad hade du kallat det om Trump hade satsat 5 miljarder dollar, d v s över 40 miljarder kronor på att göra Jimmy Åkesson till svensk statsminister? Hela det svenska valet 2018 gick på 300 miljoner kr.

    Jag har inte heller ”ursäktat” Rysslands invasion med Natos expansion, men den är med självklarhet den enskilt största parametern i den hotbild som byggts upp mot Ryssland sedan socialismens fall.

    Inte heller har jag lagt hela skulden för kriget i Donbass på Ukraina, men det startade efter kuppen och dom flesta offren har skördats i Donbass. Att beskjutningen inte avtog, utan snarare ökade efter Rysslands tydliga varningar var också en bidragande orsak till invasionen.

    Att du inte begriper att USA:s och Natos krig i arabvärlden visar att Nato är en aggressiv krigsallians styrd av USA, och att det naturligtvis stärker hotbilden mot Ryssland är pinsamt.

    Ditt försök att bortförklara alla USA:s militärbaser runt Ryssland med att det är en ”ofrånkomlig följd av Natos utvidgning” är inget mindre än häpnadsväckande. Kanske det sämsta och mest skrattretande argument jag sett. Hur kan du med?

  29. Rickard B. Turesson skriver:

    En ukrainsk vänsterorganisation, Arbetarrörelsens samordningsråd (KSRD) i Ukraina, har antagit ett uttalande. Hur stor den är, undandrar sig min bedömning, men organisationen har i varje fall funnits sedan 2010.

  30. Arne Nilsson skriver:

    Christian N!
    Du skriver följande med anledning av kriterierna för medlemskap i Nato: ”Enligt Natos stadgar är alla Europeiska stater som uppfyller medlemskraven välkomna att gå med i Nato så rent tekniskt så hade Nato faktiskt inte möjlighet att neka dessa länder medlemskap.”

    Detta synsätt ligger nära det som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg framförde i Bryssel den 12 januari 2022: ”Natos medlemsländer å sida bekräftade på nytt Natos öppna dörren policy.”

    Det är inte korrekt att påstå att Nato har en ”öppna dörren policy” gällande medlemskap. Låt oss se vad som står i Artikel 10, som reglerar medlemskap: ”Parterna kan genom en enhällig överenskommelse bjuda in alla andra europeiska stater, som är i stånd att främja principerna i detta fördrag och bidra till säkerheten i det nordatlantiska området, att ansluta sig till detta fördrag. Varje stat som inbjuds på detta sätt kan bli part i fördraget genom att deponera sina anslutningshandlingar hos regeringen i Amerikas Förenta Stater. Amerikas Förenta Staters regering kommer att informera var och en av parterna om deponeringen av varje sådan anslutningshandling.”

    Låt oss börja med hjälpverbet ”kan” och verbet ”bjuda in” i första meningen i Artikel 10. Visst kan ett enskilt land skicka en begäran om medlemskap i Nato, men läser man texten noga är det Nato som ”kan …bjuda in”. Initiativet ligger således hos Nato och man har ingen skyldighet att ta något initiativ. Nato ”kan” ta initiativ att ”bjuda in” andra länder om andan skulle falla på. Ytterligare krävs ”en enhällig överenskommelse” mellan alla 30 medlemmarna i Nato för att en dylik inbjudan skall sändas iväg. Dessutom skall den nya medlemmen ”bidra till säkerheten i det nordatlantiska området”. Detta är en fråga om bedömning och kan givetvis skifta från land till land.

    Så din formulering – ”så rent tekniskt så hade Nato faktiskt inte möjlighet att neka dessa länder medlemskap” – är inte i överensstämmelse med Natos stadgar.

    I skrivande stund är det omöjligt att säga hur kriget kommer att sluta. Innan jag börjar spekulera tror jag att det är väsentligt att slå fast att kriget är ett imperialistiskt omfördelningskrig mellan Ryssland å ena sidan och USA/Nato/EU (Väst) å den andra och där bytet är Ukraina. Rysslands målsättning är att slita loss Ukraina ur Västs intressesfär. I dagsläget ser det ut som Ryssland kommer att lyckas i sitt uppsåt. Vad som skulle kunna hindra Ryssland att nå sitt mål är kraftiga protester på hemmaplan eller kraftigt utökat stöd från Väst till Ukraina. Inget av detta verkar troligt. Med detta som bakgrund verkar det troligt att Ukraina tvingas att vika ned sig och gå med på Rysslands krav.

    Med utgångspunkt från vad som händer i Ukraina borde det vara uppenbart att en liten eller medelstor stat inte kan lita på att någon stormakt kommer till hjälp om det kniper. Detta gäller vare sig det finns formella avtal eller ej. För Sveriges vidkommande borde detta innebära ett lösgörande från USA/Nato, införandet av allmän värnplikt och i övrigt en upprustning av det svenska territorialförsvaret.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.