RYSSLANDS ANFALL PÅ Ukraina har slagit undan benen på mig. Jag kväljs av alla dessa berättelser om kvinnor och barn som tvingas ge sig iväg från sina hem och lämna männen hemma för att slåss mot en militärt övermäktig fiende med en statsledare som beordrar beskjutning med tungt artilleri och missiler mot militära mål med dålig precision, missar och träffar oskyldiga civila. Det är obeskrivligt oförnuftigt och bottenlöst grymt. För de drabbade är det helt likgiltigt om bomberna, granaterna eller missilerna missat sina mål, de dödar och lemlästar lika fullt. Statsledaren vet att sådant händer i krig, det är ett nödvändigt kalkylerat pris för att till sist uppnå sina politiska mål. Sådant är detta krig. Sådana är alla militära krig.
Fortfarande håller Rysslands fiende nummer ett, alltså USA, sig borta. Där finns militärstrateger (bakom presidenten) som inser att ett möte med ryska styrkor på marken, eller i luften, skulle innebära eskatos eller apokalyps. USA framställer sig som den goda kraften i världen och skapar goodwill bland sina vänner. Men det sker på bekostnad av Ukraina och dess folk – för att försvaga och helst knäcka sin huvudfiendes bästa vän.
Medierna spekulerar mycket över hur dåligt det går för Ryssland, hur långsamt de avancerar, hur svårt de har med soldater och försörjning, hur Putin nu sparkar sina dåliga rådgivare och hur tappert motståndet utövas av Ukrainas försvarare. Vad som är sanning i detta vet vi inte. Det enda vi vet är att krigets första offer alltid är just sanningen.
Historisk erfarenhet visar att stormakter som inte får fram sin politiska vilja till sist tar till ”militära operationer” för att tvinga igenom sina krav. ”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel”, som Clausewitz konstaterade i sin lilla skrift Om kriget 1832.
Alltså, i grunden av denna politiska konflikt ligger motsättningen mellan världens två största kärnvapenmakter USA och Ryssland. Den säkerhetsordning som mejslades fram efter järnridåns fall och Sovjetunionens upplösning har senare – under Rysslands svaghetsperiod – successivt ändrats på ett sätt som Ryssland uppfattat som stegrat hot. Ukraina blev brännpunkten och Rysslands ”röda linje”. Man ställde tydliga krav på en ny säkerhetsordning i Europa – under militär uppladdning runt Ukraina. USA, EU och Nato samlade sig i en bastant vägrarfront. Och eftersom direktkonfrontation mellan kärnvapenjättarna till varje pris måste förhindras blev resultatet att Ukraina slungades i gapet på den ryska björnen.
Det är mycket lättare att starta ett krig än att avsluta det. Ukrainas regering är sedan länge under stark press från väst och har sitt största stöd i västra Ukraina, men också i stora städer över hela landet. Ryssland har mest stöd i östra Ukraina, men även där finns stöd för ett självständigt Ukraina, alltså emot rysk överhöghet. Men hatet i öster mot Kievregimen efter februari 2014 (Majdankuppen) med gamla högerextremistiska inslag från nazitiden är glödande. Man glömmer till exempel inte massakern i Odessa 2 maj 2014 då Fackföreningarnas hus stacks i brand av högerextremister och minst 46 människor innebrändes.
Detta onödiga krig måste få ett slut. Det gäller dock att undvika ett nytt iskallt krig i Europa med ett ryskockuperat Ukraina, utvidgning av Nato, upprustning på alla kanter och fortsatt propagandistiskt och ekonomiskt världskrig. Ett långvarigt sådant skulle leda till oöverskådliga försörjningsproblem i Europa och ännu hårdare politisk kamp mellan öst och väst.
Låt oss därför tro på förnuftet och på att säkerhetsproblemen i Europa kan få en lösning som tillgodoser alla parter. Förhandlingar pågår av allt att döma mellan Ukraina och Ryssland. Det talas om ett möte mellan Zelensky och Putin. Ukrainas självständighet måste garanteras på något vis, samtidigt som Rysslands säkerhet gentemot Nato får en lösning. Det vore klart fredsfrämjande med en bred neutral buffertzon mellan Nato och Ryssland i Europa. Sverige, Finland och Ukraina ska absolut inte anslutas till Nato. Sverige ska inte skicka vapen eller annat militärt stöd till Ukraina, men självklart ta emot flyktingar som behöver en fristad så länge de behöver.
Anders Åberg!
Jag beklagar att jag pådyvlade dig åsikten att Majdan-kuppen 2014 var en ”USA-organiserad fascistkupp”. Den åsikten har poppat upp på den här bloggen flera gånger, och det är inte så lätt att komma ihåg vem som skrivit exakt vad.
Du sätter likhetstecken mellan USA och Nato. Vilka militära operationer har Nato som organisation varit inblandad i? Mig veterligt två (tvivelaktiga) exempel, Serbien och Libyen. Kriget i Irak hade Nato inget att göra med. Tvärtom var flera Nato-länder kritiska mot invasionen 2003. Kriget i Afghanistan var mer tveeggat, eftersom USA faktiskt ursprungligen hade godkännande av FN:s säkerhetsråd. Vi ska inte fördjupa oss i det, men jag vidhåller att jag inte kan se vad USA:s härjningar i Irak och Afghanistan har med kriget i Ukraina att göra, även om du tycker jag är ”pinsam”.
Precis som jag missat din exakta åsikt om Majdan-kuppen, har du missat att jag faktiskt så sent som i förrgår uttryckte viss förståelse för den ryska olustkänslan att känna sig inringad. Problemet är att den aspekten efter Rysslands invasion fått en totalt underordnad betydelse. För att återgå till marxistisk dialektik: Då går huvudmotsättningen mellan angriparen och den angripne. Och att då utnämna en ledare i DN som tycker att man inte ska lyssna på angriparen till ”den sämsta ledaren i DN någonsin” är en tämligen våldsam överdrift.
Benkt Lundgren!
Att Nato styrs av USA behöver knappast diskuteras och Nato-länder har varit inblandade i alla dom krig vi pratar om.
Huvudmotsättningen går mellan det vacklande imperiet i USA och Kina/Ryssland. Ukraina är bara ett redskap som råkade ligga på ”fel” ställe.
Försöken att knäcka Ryssland/Sovjet började redan 1918 med militär intervention från ett antal västländer och har fortsatt sedan dess, med ett kort avbrott under WWII.
Arne Nilsson!
Om företrädare för Nato hävdar att de har en ”open door policy” i sina stadgar så tycker jag att de har tolkningsföreträde då det faktiskt är deras organisation. Dessutom är denna diskussion också ganska så irrelevant då det fanns som sagt ingen anledning för Nato att vägra dem medlemskap. De nya staterna ville ansluta sig till Nato, Natos medlemmar ville att de skulle ansluta sig, så varför då säga nej?
Christian Nilsson!
Du får Nato att låta som en lokal fågelskådarklubb. Jag är med i en sådan och vi tillämpar också en ”open door policy”. Vi tycker att det känns rimligt.
Nato är en militär organisation, en förlängning av USA:s globala maktambitioner.
Nato tillämpar INTE en ”open door policy”. Både Jeltsin och Putin pratade en gång i tiden om att få med Ryssland i Nato, men fick nej.
”varför då säga nej?” Ja, det är utan tvekan en bra fråga Christian.
Dom som stöder USA och Nato säger att det var för att Ryssland inte ville utsätta sig för samma formella granskning som andra ansökare. Är det en rimlig ståndpunkt?
Nato bildades som en allians riktad emot Sovjetunionen och Warzawapakten. När då motståndaren själv börjar prata om medlemskap, så kan jag tycka att själva fundamentet för organisationen försvann, eller i alla fall att eventuella formaliteter plötsligt förlorar all relevans.
Men, Nato försvann inte för att dess fundament försvann, istället stängdes dörren i ansiktet på Ryssland och Nato svarade på Rysslands fredliga försök till närmande med militär expansion österut.
Västledarna och Nato valde således helt medvetet bort den unika möjligheten att skapa varaktig fred och stabilitet i Europa. Varför?
Den frågan tycker jag att vi alla måste ställa oss och diskutera. Svaret på den innehåller sannolikt också svaret på varför det idag är krig i Europa.
När jag påpekar att man inte kan sätta likhetstecken mellan USA och Nato svarar Anders Åberg slappt att ”Nato styrs av USA” och att ”Nato-länder” deltagit i bl a kriget i Irak. Ja, just det, ”Nato-länder”, obestämd form, med andra ord vissa Natoländer, medan andra var starkt kritiska.
Den traditionella kommunistiska historieskrivningen att väst oavbrutet velat knäcka Ryssland/Sovjet sedan 1948 är förenklad på gränsen till förljugen. Natos bildande 1949 orsakades i stor utsträckning av det som hände året innan: Pragkuppen. Då ockuperade i realiteten Sovjet en demokrati i Centraleuropa och införde en totalitär diktatur. Att länderna i Västeuropa kände behov att sluta sig samman mot vad man upplevde som ett starkt hot från Sovjet var rätt naturligt. Hade Sovjet planer på att attackera Västeuropa? Någon gång på 80-talet spreds ett dokument som hävdade detta, att Stalin 1952 skulle ha samlat statscheferna och försvarsministrarna i satellitstaterna för att förbereda en attack mot ”det imperialistiska oket”, då Stalin trodde att arbetarna i väst skulle välkomna invasionen. Kanske var dokumentet falskt, men 1948 och åren därefter upplevdes som sagt detta hot reellt.
Och för hela Centraleuropa hade hotet redan förverkligats. Det är, som flera gånger påpekats på denna sajt, en stark orsak till att dessa länder i modern tid velat gå med i Nato.
Det där, Benkt Lundgren, är ren historieförfalskning. Sovjet ockuperade inte alls någon demokrati 1948. De sovjetiska trupperna i Tjeckoslovakien drogs tillbaka 1946 och kom inte tillbaka förrän i augusti 1968. Anders Persson skrev på sin tid en mycket läsvärd bok om Prag-kuppen. Det här att Sovjet skulle ha planerat en invasion av Västeuropa på 50-talet är ett rent påhitt.
Christian Nilsson! Du skriver:
”Om företrädare för Nato hävdar att de har en ’open door policy’ i sina stadgar så tycker jag att de har tolkningsföreträde då det faktiskt är deras organisation.”
Nu är det inte detta frågan gäller. Vad det handlar om är att Jens Stoltenberg hävdar att Nato har en ”öppna dörren policy”. Av Natos stadgar framgår att det krävs att alla medlemmar i Nato skall var överens om att en ny medlem skall beviljas inträde i organisationen; varje medlemsstat har således vetorätt när det gäller nya medlemmar. Det är med andra ord inte fritt fram för en stat att på egen hand gå in genom den öppna dörren och bli medlem i Nato. Om så vore fallet skulle Ukraina nu vara medlem i Nato.
Däremot har du helt rätt i att de nya medlemsstaterna i Nato som kom från det gamla Sovjetunionen och Östeuropa hade ett folkligt stöd för inträdet i Nato. Ur folkrättslig synvinkel finns det inte heller något att invända mot Natos utvidgning österut.
Men bara för något är möjligt och även tillåtet behöver detta inte betyda att det är önskvärt och lämpligt. Befintliga Nato-stater kunde mycket väl ha avvisat utvidgningen österut. Detta hade berövat den ryska statsledningen ett argument för angreppet mot Ukraina. Om detta hade varit tillräckligt för att hindra dagens ryska utrikespolitik går det inte att svara på.
Det hävdas att Artikel 5 i Nato-stadgar är en garanti för hjälp vid ett angrepp. Detta är en illusion. Låt oss därför se vad som skrivs i Artikel 5:
”Parterna är överens om att en väpnad attack mot en eller flera av dem i Europa eller i Nordamerika ska betraktas som en attack mot dem alla och följaktligen är de överens om att, om en sådan väpnad attack inträffar kommer, var och en av dem i utövande av individuell eller kollektivt rätt till självförsvar som erkänns av artikel 51 i Förenta Nationernas stadga, att hjälpa den eller de attackerade parterna genom att omedelbart, individuellt och i samförstånd med de andra parterna, vidta sådana åtgärder som de anser nödvändiga, inklusive användning av vapenmakt, för att återställa och upprätthålla säkerheten i det nordatlantiska området.
Varje sådan väpnad attack och alla åtgärder som vidtas till följd därav ska omedelbart rapporteras till säkerhetsrådet. Sådana åtgärder ska upphöra när säkerhetsrådet har vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att återställa och upprätthålla internationell fred och säkerhet.”
Det är den enskilda medlemsstaten i Nato som bestämmer om vilka ”åtgärder som de anser nödvändiga, inklusive användning av vapenmakt”. Artikel 5 i Nato-fördraget är således en gummiparagraf som lämnar utrymme för de enskilda medlemsstaterna att besluta om allt från ljumma uttalanden till fullskalig väpnade intervention. Med andra ord ingen verklig garanti för ett effektivt stöd i en nödsituation. Till detta kan läggas att stormakter gärna bryter mot avtal då det ligger i deras intresse. Exempelvis bombade USA Belgrad under 79 dagar 1999 utan godkännande av FN:s säkerhetsråd. Även USA invasion av Irak 2003 stred mot folkrätten. När USA intervenerar militärt lämnar man död och förintelse efter sig. Förutom Belgrad och Irak kan nämnas Afghanistan och Libyen. Inte heller bryr sig USA om sina allierade. Uttåget ur Afghanistan 2021 och uteblivet militärt ingripande 2022 till stöd till Ukraina vid det ryska angreppet vittnar om detta. Sammanfattningsvis är USA/Nato inget att hålla i hand då åskan går.
Sven-Eric Holmström!
Jag beskrev Pragkuppen slarvigt. De tjeckoslovakiska kommunisterna hade tillräckligt eget inflytande i polisen och armén för att genomföra en statskupp. Att denna ledde fram till en totalitär diktatur och att landet i praktiken blev en satellitstat under Sovjetunionen är ovedersägligt. Och detta stöddes helhjärtat av svenska SKP. Det var detta – inte någon ”allmänt reaktionär utveckling i Europa”, som det stod i Zenit 20 år senare – som bl a föranledde Erlander att utnämna varje svensk arbetsplats till ett slagfält i kampen mot kommunismen och till en utbredd känsla i Västeuropa att känna ett hot om ytterligare kommunistisk utvidgning. Denna känsla var reell och bidrog till bildandet av Nato 1949. Det är lätt att 74 år senare efterklokt säga att känslan var ogrundad, och det är också möjligt att det dokument som spreds på 80-talet om en planerad sovjetisk attack var falskt.
Det här påståendet kom fram i en bok utgiven av Ordfront 1982, I centralkommitténs hemliga arkiv, skriven av en Karel Kaplan. Denne påstod sig ha fått det berättat för sig av den dåvarande tjeckoslovakiske försvarsministern Alexei Ceplicka som ska ha närvarat vid ett möte i Kreml 9-12 januari 1951 där det här skulle ha förts fram. Det här har inget vetenskapligt värde överhuvudtaget. Det är att betrakta som hörsägen om nu alls Kaplan talar sanning.
Enligt uppgift från den rumänska delegationen handlade mötet om att man skulle upprusta arméerna i Östeuropa för att möta ett eventuellt amerikanskt anfall österut efter att kriget i Korea hade avslutats.
Intressant uppgift, Holmström! Och för enkelhets skull förutsätter vi antingen att Kaplan ljög eller på något märkligt sätt ”missförstod” Ceplicka.
Men det kan vi göra i dag. Jag tror inte att borgerliga politiker i Västeuropa – eller för den delen den allmänna opinionen i Västeuropa – allmänt sett var eller är onda människor eller folk som bara går i USA:s ledband. Och även om den sovjetiska armén inte var inblandad i Pragkuppen, så kom denna säkert som en chock i väst. Och visst hade Stalin underlåtit att stödja de grekiska kommunisternas uppror och uppmanat kommunisterna i de västeuropeiska länderna att ”följa de demokratiska spelreglerna” och inte försöka gripa makten på samma sätt som i Tjeckoslovakien. Men att många i Västeuropa inte litade på honom måste man förstå! Han hade blåljugit om massor av saker, och det allvarligaste i det här avseendet var hyckleriet om att ”obetingat stödja de centraleuropeiska ländernas suveränitet”. Hur det blev med den ”suveräniteten” för Polen, Ungern, Rumänien och Bulgarien – och så småningom Tjeckoslovakien – vet vi. På den punkten är Anne Applebaums beskrivning långt hederligare än den otroligt överslätande bild Diana Johnstone ger på annan plats på denna blogg. Johnstone skriver i förbifarten att ”Sovjets ockupation kunde vara brutal”. Det är dagens underdrift!
Arne Nilsson och Anders Åberg!
Det finns som sagt olika uppfattningar till om Nato har en open door policy mot länder som uppfyller medlemskriterierna eller inte. Denna diskussion är dock, enligt mig mindre relevant. Samma sak gäller Rysslands eventuella önskan att gå med i Nato. Dock håller jag helt med att man efter Sovjetunionens kollaps, borde ha gjort mycket mer för att få med Ryssland i den europeiska gemenskapen.
”Nato bildades som en allians riktad emot Sovjetunionen och Warzawapakten. När då motståndaren själv börjar prata om medlemskap, så kan jag tycka att själva fundamentet för organisationen försvann”
Håller inte med. Det är knappast så att Nato är något nytt. Militärallianser har funnit i tusentals år och relevansen i konceptet ”tillsammans är vi starka” håller ju oavsett om Sovjetunionen finns eller inte.
”Men bara för något är möjligt och även tillåtet behöver detta inte betyda att det är önskvärt och lämpligt. Befintliga Nato-stater kunde mycket väl ha avvisat utvidgningen österut. Detta hade berövat den ryska statsledningen ett argument för angreppet mot Ukraina. Om detta hade varit tillräckligt för att hindra dagens ryska utrikespolitik går det inte att svara på.”
Du svarar ju nästan på frågan själv i din sista mening. Det finns inga som helst garantier att världen hade sett ”bättre” ut om Nato inte hade tagit in nya medlemmar. Och den som vill starta krig hittar ändå alltid något svepskäl och därför tycker jag inte att detta skulle vara nog för att inte utvidga Nato. Därför ser jag faktiskt inte på vilket sätt en Natos expansion skulle vara olämpligt. Annat skulle det naturligtvis ha varit om USA samtidigt som utvidgningen skedde börjat ladda upp men hundratusentals soldater i de nya medlemsländerna och lagt sig till med en retorik om att Ryssland skulle förintas. Sanningen är att innan kriget mellan Ryssland och Georgien 2008, var den amerikanska militära närvaron i Östeuropa försumbar. Och även efter truppförstärkningarna de senaste 15 åren är mängden amerikanska soldater i Europa, bara en bråkdel i jämförelse med hur det såg ut under kalla kriget.