Hur strategin att slåss till den sista ukrainaren såldes till allmänheten som moraliskt rättfärdig

Glenn Diesen, sammanfattar i denna artikel situationen i den världsomspännande Ukrainakonflikten. Artikeln först publicerad på Substack, 26 november 2024. Här i svensks översättning av Henry Söderström.

I nästan tre år har Nato-länderna bojkottat diplomatiska kontakter med Ryssland, trots att hundratusentals män har dött på slagfältet. Diplomaters beslut att avvisa diplomati är moraliskt förkastligt, eftersom diplomatin ju kunde ha minskat överanvändning av våld, förhindrat upptrappning och till och med resulterat i en väg till fred. Emellertid lyckades den politiska och mediala eliten på ett skickligt sätt att till allmänheten sälja in detta avvisande av diplomati som ett belägg för deras egen moraliska förträfflighet.

Den här artikeln kommer först att beskriva hur Nato planerade för ett långt krig i syfte att utmatta och kasta ut Ryssland från gruppen av stormakter. För det andra kommer den att visa hur de politiska och mediala eliterna kommunicerade att diplomati är liktydigt med förräderi och att krig är något moraliskt oantastligt.

Natos långa krig

För att utmatta Ryssland i ett långt krig handlade det om att se till så att ryssar och ukrainare dödade varandra så länge som möjligt. USA:s försvarsminister Lloyd Austin beskrev USA:s mål i Ukrainakriget som en försvagning av en strategisk motståndare: ”Vi vill se att Ryssland försvagas till den grad att de inte kan göra den sortens saker som de nu har gjort när de invaderat Ukraina .” ^[1] I slutet av mars 2022 avslöjade Zelenskyj i en intervju med The Economist: ”Det finns de i Väst som inte har något emot ett långt krig, eftersom det skulle innebära att Ryssland utmattades, även om detta skulle innebära att Ukraina går under samt till priset av ukrainska liv.” ^[2]

De israeliska och turkiska medlarna har bekräftat att både Ryssland och Ukraina gick med på villkoren för en fredsuppgörelse i Istanbul, vilken gick ut på att Ryssland skulle dra tillbaka sina styrkor och att Ukraina skulle återställa sin neutralitet. Men varför skulle USA och dess allierade acceptera att Ukraina återgår till neutralitet, när alternativet gick ut på att använda den kraftfulla proxyarmé de byggt upp i Ukraina till att få Ryssland att förblöda och försvagat? ^[3] Den turkiske utrikesministern medgav att det finns ”Nato-medlemsstater som vill att kriget ska fortsätta: ”Låt kriget fortsätta och Ryssland bli svagare!” De bryr sig heller inte särskilt mycket om situationen i Ukraina. ^[4] Den förre israeliska premiärministern bekräftade också att USA och Storbritannien ”blockerade” detta fredsavtal, eftersom det fanns ett ”beslut från Väst att fortsätta slå mot Putin” för att knäcka en strategisk motståndare. ^[5] Den pensionerade tyske generalen Harald Kujat, som varit chef för tyska Bundeswehr och ordförande för Natos militärkommitté, menar att detta var ett krig som medvetet framprovocerats av Nato, varvid USA och Storbritannien saboterade alla vägar till en fredlig lösning för ”att försvaga Ryssland politiskt, ekonomiskt och militärt.” ^[6] Amerikanska och brittiska makthavare avslöjade redan under några intervjuer i mars 2022 att ett beslut hade tagits för att ”förlänga konflikten och därigenom få Putin på fall” eftersom ”det enda slutresultatet är att Putinregimen försvinner.” ^[7]

Chas Freeman, USA:s tidigare biträdande försvarsminister för internationella säkerhetsfrågor och ansvarig vid det amerikanska utrikesdepartementet för landets politik gentemot Kina kritiserade Washington för målet att förlänga striderna genom att ”kämpa till den sista ukrainaren”. ^[8] Den republikanske senatorn Lindsey Graham framhöll i sin tur att USA var i en gynnsam position eftersom man just kunde bekämpa Ryssland till den sista ukrainaren: ”Jag gillar denna strukturella väg vi gått in på här. Så länge vi hjälper Ukraina med de vapen de behöver och ger dem ekonomiskt stöd kommer de att kämpa till siste man.” ^[9] Den republikanske ledaren Mitch McConnell uttryckte sig på ett liknande tydligt sätt:

”De mest grundläggande skälen till att fortsätta hjälpa Ukraina att förnedra och besegra de ryska inkräktarna består i kalla, hårda, pragmatiska amerikanska intressen. Att hjälpa våra vänner i Östeuropa att vinna detta krig är också en direkt investering i att minska Vladimir Putins framtida förmåga att hota Amerika, att hota våra allierade och att sätta våra kärnintressen på spel^{. [10]}

Senatorn Mitt Romney påtalade att finansieringen av detta krig var ”de bästa nationella försvarsutgifterna jag tror vi någonsin har beviljat” eftersom ”vi förminskar och ödelägger den ryska militären för en mycket liten summa pengar” och ”vi förlorar inga liv i Ukraina.” Den amerikanske kongressledamoten Dan Crenshaw jublade också över proxykriget, eftersom ”investeringar i förstörelsen av vår motståndares militära kapacitet, utan att förlora en enda amerikansk soldat, tycks mig vara en bra idé.” ^[11]

Den pensionerade amerikanske generalen Keith Kellogg uppmanade på liknande sätt till att förlänga kriget i Ukraina, eftersom ett utslaget Ryssland skulle möjliggöra för USA att fokusera på Kina: ”Om man kan besegra en strategisk motståndare utan att förbruka några amerikanska styrkor, så är det höjden av professionalism.” Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg skrev under på denna logik när han hävdade att om man besegra Ryssland på slagfältet, så blir det lättare för USA att fokusera på Kina. Stoltenberg noterade också att ”om Ukraina vinner, kommer vi att ha den näst största armén i Europa, den ukrainska armén, härdad genom strider, på vår sida, samtidigt som vi kommer att få se en försvagad rysk armé.” ^[12]

Diplomati som förräderi och krig som dygd

När beslutet väl hade fattats om ett långt krig började politiker och media att konstruera moraliskt grundade narrativ för denna ståndpunkt, vilket skulle göra allmänheten övertygad om att diplomati är liktydigt med förräderi och att krig med dygd.

Att presentera världen som en kamp mellan ont och gott utgör själva grunden för effektiv krigspropaganda, eftersom evig fred kan uppnås först genom att besegra den lede fienden, medan förhandlingar innebär att man därmed offrar oumbärliga värderingar och principer. För detta ändamål är Hitler-analogin mycket effektiv, eftersom diplomati blir synonymt med farliga eftergifter, medan fred föregås av militär seger. Stoltenbergs uttalanden om att vapen är vägen till fred för tankarna till George Orwells ”krig är fred”, Stoltenberg argumenterar för att vapen är vägen till fred.

Den västerländska allmänheten blev alltså förvissad om att kriget måste gödas innan man kunde tvinga Putin till förhandlingsbordet. Under nästan tre år av krig har dock Väst aldrig föreslagit några förhandlingar. När man tar del av västerländska media får man intrycket att det är Ryssland som sätter sig på tvären, men Ryssland har faktiskt aldrig motsatt sig vare sig diplomati eller förhandlingar. Det var västmakterna som stängde dörren, men man höll så kallade ”fredstoppmöten” för att ge allmänheten intrycket av att deras regeringar strävar efter fred, trots att Ryssland inte var inbjudet till dessa. Det uttalade syftet var att mobilisera opinionen till att godkänna att mer resurser sätts in mot Ryssland.

Redan i november 2022 tyckte USA:s försvarsstabschef Mark Milley att tiden var mogen för att inleda förhandlingar med Ryssland. Ukraina hade precis erövrat stora delar av territorier i Cherson och Charkov, varpå general Milley argumenterade för att Ukraina inte skulle kunna vara i en bättre position för att förhandla fram ett fredsavtal. General Milley hade rätt i sin bedömning, men han försummade att krigets huvudsakliga mål ju bestod i att hålla kriget igång för att få Ryssland att förblöda. General Milley var tvungen att backa från sina uttalanden som ju hotade att avsluta kriget. ^[13]

EU brukar nästan alltid angående olika konflikter runt om i världen skyndsamt förespråka diplomati och förhandlingar. Men i Ukrainakrigets inledningsskede förespråkade EU:s utrikespolitiska chef, Josep Borrell, att kriget skulle vinnas på slagfältet. ^[14] EU:s tillträdande utrikeschef, Kaja Kallas, har också avvisat behovet av diplomati: ”Varför prata med honom [Putin], han är ju en krigsförbrytare?” ^[15] Diplomati verkar nu handla om att sitta i ett rum tillsammans med likasinnade som klappar varandra på axeln för att man har lyckats isolera motståndaren. EU har sålunda slutfört sin övergång från ett fredsprojekt till ett geopolitiskt projekt.

Alla som föreslår ett återupprättande av diplomatin och inledning av förhandlingar blir omedelbart utmålade som proryska vänster- eller högerextremister. Det är knappast särskilt originellt att framställa krigsmotstånd som ett ställningstagande för den ena sidan, men här används anklagelsen om förräderi som ett kraftfullt instrument för att undertrycka oliktänkande. Efter att Ungerns premiärminister Viktor Orban rest till Ukraina, Ryssland, Kina och USA (för att träffa Trump) för att undersöka möjligheten att komma fram till en fredlig lösning, svarade EU med att straffa Ungern. Den politiska och mediala eliten försökte samtidigt degradera dess president till rollen som Putins marionett. Samma manus är tillämpligt på alla dem som vill se ett slut på kriget.

Att argumentera mot det vanskliga prejudikatet att ”belöna” Putins aggression med territoriella vinster har varit ett annat förment moraliskt argument mot fredsförhandlingar. Detta bygger dock på den falska premissen att kriget hade sin upprinnelse i en territoriell tvist. Som fredsavtalet i Istanbul lärde oss gick Ryssland med på att dra tillbaka sina styrkor i utbyte mot att Ukraina återupprättade sin neutralitet. Det hör nu till bilden att proxykriget är förlorat. Ukraina kommer bara att förlora ännu fler män och ytterligare territorium för varje dag som går.

Natos fortsatta utfästelser om att Ukraina kommer att upptas som medlem efter kriget brukar också framföras inför allmänheten som ett moraliskt tecken på stödet till Ukraina, även om det i själva verket innebär att det förhindrar en politisk uppgörelse. Att få ett slut på Natos expansionism måste vara hörnstenen i varje varaktigt fredsavtal, eftersom detta var den huvudsakliga orsaken till kriget.

Den kommande motreaktionen

När de ukrainska frontlinjerna kollapsar och förlusterna intensifieras, blir Ukraina pressat av amerikanerna att sänka rekryteringsåldern på soldater. Om man offrar landets ungdom kan ju kriget hållas igång lite längre. Faktum är att den ukrainska allmänheten inte längre vill slåss; deserteringarna ökar drastiskt och ”rekryteringen” består i att slita tag i civila män direkt från gatan och kasta in dem i skåpbilar på väg mot frontlinjerna. En nyligen genomförd Gallup-undersökning visade att det inte finns en enda ukrainsk region, där majoriteten stöder en fortsättning på kriget. ^[16]

Oleksij Arestovytj, president Zelenskyjs tidigare rådgivare, förutspådde redan 2019 att hotet om Natos expansion skulle ”provocera Ryssland till att inleda en storskalig militär operation mot Ukraina.” Nato skulle sedan använda den ukrainska armén för att besegra Ryssland: ”I denna konflikt kommer vi få ett mycket aktivt stöd av Väst – med vapen, utrustning, assistans och nya sanktioner mot Ryssland. Och det är fullt möjligt att införa en NATO-kontingent, en flygförbudszon osv. Vi kommer inte att förlora, och det är bra!” ^[17]

Kriget gick alltså inte som planerat och Ukraina håller på att falla samman. Arestovytj erkänner nu det dåraktiga i att fortsätta kriget. Det finns en växande insikt i det ukrainska samhället att Nato saboterade freden för att kunna bekämpa Ryssland till den sista ukrainaren. Ukrainare kommer förvisso att hata Ryssland i decennier framöver, men en del av hatet kommer också att riktas mot Väst. Krigspropagandisterna i västerländska media kommer säkert att bli förvirrade då och skylla på rysk propaganda.

[1] G. Carbonaro, ”USA vill att Ryssland ’försvagas’ så att det aldrig kan invadera igen”, Newsweek , 25 april 2022.
[2] The Economist. ”Volodymyr Zelenskyj om varför Ukraina måste besegra Putin” The Economist, 27 mars 2022.
[3] Fredsavtalet i Minsk var aldrig tänkt att genomföras utan användes som en förevändning för att bygga upp en stor ukrainsk armé, vilket både Tyskland och Frankrike har erkänt.
[4] R. Semonsen, ”Fd israelisk premiärminister: Västblockerad fredsuppgörelse mellan Ryssland och Ukraina”, The European Conservative , 7 februari 2023.
[5] N. Bennett, ’Bennett talar ut’, YouTube Channel of Naftali Bennett , 4 februari 2023.
[6] Emma, ’Ryssland kommer att förhandla!’ [Ryssland vill förhandla!], Emma, 4 mars 2023.
[7] N. Ferguson, ’Putin missförstår historien. Så, tyvärr, gör även USA’, Bloomberg , 22 mars 2022.
[8] A. Maté, ”USA kämpar mot Ryssland ”till den sista ukrainaren”: amerikansk veterandiplomat”, The Grayzone , 24 mars 2022.
[9] A. Maté, ”USA, Storbritannien saboterade fredsavtalet eftersom de ”inte bryr sig om Ukraina”: fmr. NATO-rådgivare, The Grayzone , 27 september 2022.
[10] M. McConnell, ”McConnell on Zelenskyy Visit: Helping Ukraine Direct Serves Core American Interests”, Mitch McConnells officiella webbplats , 21 december 2022.
[11] L. Lonas, ’Crenshaw, Greene clash på Twitter: ’Still going after that slot on Russia Today”, The Hill , 11 maj 2022.
[12] T. O’Conner, ”Så, om USA oroar sig för Kina och vill vända sig mot Asien, måste man se till att Putin inte vinner i Ukraina”, Newsweek , 21 september 2023.
[13] K. Demirjian, Milley försöker klargöra sitt argument för ett förhandlat slut på Ukrainas krig, The Washington Post , 16 november 2022.
[14] Rådet för utrikesfrågor: Anmärkningar av höge representanten Josep Borrell vid ankomsten | EEAS , https://www.eeas.europa.eu/eeas/foreign-affairs-council-remarks-high-representative-josep-borrell-upon-arrival-1_en
[15] ”Varför prata med Putin? Han är en krigsförbrytare” Estlands premiärminister Kaja Kallas,
[16] B. Vigers, hälften av ukrainarna vill ha ett snabbt, förhandlat slut på kriget, Gallup, 19 november 2024, hälften av ukrainarna vill ha snabbt, förhandlat slut på kriget
[17] A. Arestovytj, ’Voennoe Obozrenie’ [Military Review], Apostrof TV , 18 februari 2019.