Hur vågar ni?

Uppsala stadshus byggs om, ett gigantiskt projekt med många underentreprenörer…

att i bilen i tisdags eftermiddag och hörde ett 14 minuter långt inslag i Studio Ett. Sveriges arbetsmarknad har nu blivit ett eldorado för organiserad människohandel, skattefusk och för en ren slavarbetsmarknad. Jag har hört det tidigare, men av inslaget började jag fatta vidden av detta problem och det lidande som vårt land orsakar för tusentals hårt arbetande människor.

De senaste dagarna har vi också matats med den närmast ofattbara skandalen att sjukvården i flera regioner gått i så kallat stabsläge (kris!) och måste inställa operationer på grund av att en oansvarig upphandling av leverantör för engångsmateriel.

Båda dessa sakförhållanden, som politiker måste anses ansvariga för, är minst sagt häpnadsväckande. Samhällets ekonomiska kärnverksamhet håller ju på att lösas upp och övergå i rena u-landsförhållanden. Tar jag till överord? Nej, det omtalade förfallet är nu synligt för alla som vill se.

Om detta skuggsamhälle har det alltså förtjänstfullt rapporterats om i Dagens Arbete. Uppmärksamheten kommer med anledning av att journalisten på Dagens Arbete Elinor Torp skrivit boken Vi, skuggorna (Leopard förlag), som utkom för några dagar sedan. Måtte denna fråga inte dö som en liten krusning i den mediala ankdammen, utan uppfordra till omfattande protester.

Ska vi acceptera att svensk arbetsmarknad infiltreras allt mer av gangsters där illegalt importerade människor tvingas arbeta 16 timmar per dygn för ett par tusenlappar i månaden i total rättslöshet. De tvingas bo i fuktiga källarhålor, i vindsskrubbar eller i ett hörn på arbetsplatserna.

Facket, polisen, skatteverket med flera myndigheter försöker nu samordna sina insatser för att rensa i dyngan. Men vad gör arbetsgivarna och de offentliga upphandlarna? De tjänar ju pengar på att jobbarna tvingas arbeta för kaffepengar. Och vad gör arbetarepartiet?

När ansvariga politiker och tjänstemän ställs till svars visar det sig att alla regelverk och bestämmelser följts till punkt och pricka. Möjligen kan man tillstå att man skulle ha tänkt ett varv till innan man fattat beslut om den billigaste entreprenören. Vi har de förhållanden som steg för steg har beslutats i fullt demokratisk ordning. Det visas i denna tidslinje i Dagens Arbete.

Jag minns när jag 2005 försökte protestera mot att min chef skrivit kontrakt med billigast möjliga städfirma till vår kommunala skola. Det blev en invandrad lirare (med en svensktalande företrädare med tjock guldlänk på höger handled och som körde Merca). Liraren anlitade i sin tur sämre ställda invandrare på slavliknande villkor, som i sin tur gjorde sitt bästa för mycket låga löner, men som inte ens kunde göra sig förstådda med övrig personal.

Vem som idag bygger Uppsalas nya ståtliga stadshus har ingen undersökt vad jag vet. Vilka entreprenörer anlitar man? Kollar man varifrån de arbetande händerna köps? Ingår det i kvalitetskontrollen enligt regelverket? Vad gör facket? Förresten, har kommuner råd att inte vara hänsynslösa i ett fundamentalistiskt marknadssamhälle?

Nå, om en regering ledd av ett arbetareparti tillåter dessa slavdrivande och generellt välfärdsnedbrytande förhållanden att fortsätta råda, vart kan man då vänta sig att arbetarklassens väljare ska vända sig? Bort förstås! Och vem blir det då som vinner i denna väljarkarusell? Vi vet alla svaret på den frågan. Och inte kan jag klandra dem. Men bottenlöst sorglig är det att skuggsamhället tillåts breda ut sig.

Här tycker jag Greta T:s fråga verkligen är på sin plats: Hur vågar ni?

  13 kommentarer for “Hur vågar ni?

  1. Arne Nilsson
    2019-10-19 kl. 9:12

    Knut L!
    Som du själv förtjänstfullt påpekar är detta inget nytt fenomen. Inom socialdemokratin påbörjades urartning i början på 1980-talet när man anammade den nyliberala ideologin som har privatisering av välfärden som en viktig beståndsdel. Det självklara kravet är: AVPRIVATISERA VÄLFÄRDEN. Detta stöds av cirka 70 % av den svenska befolkningen. Men detta har inget genomslag inom de partier som av och till har befunnit sig i regeringsställning. Frågan är: Vad bör göras?

  2. Knut Lindelöf
    2019-10-19 kl. 9:54

    Arne N!
    Ja, du har nog rätt. Även om den svarta arbetsmarknaden exploderat på senare år har allt detta elände sin grund i marknadsfundamentalistiska idéer och “new public management” som slog rot hos överheten på 80-talet. Nu har det blivit så utbrett att det blivit synligt för alla. Hur vågar de? Det kan ju ta en ände med förskräckelse.

  3. John Näsman
    2019-10-19 kl. 10:13

    Studio Ett-inslaget sändes nog snarare på onsdag eftermiddag.

  4. Arne Nilsson
    2019-10-19 kl. 10:48

    Knut L!
    Du frågar: “Hur vågar de?” Svaret är tämligen enkelt. Det finns inget kraftfullt och organiserat motstånd. Dessutom tror politikerna att privatiseringar är det rätta sättet att hantera välfärden. Som grädde på moset gynnas politikern själv av den förda politiken med hög lön och jobb inom de privata företagen när hen utfört sin drängtjänst som politiker.

  5. Bertil Carlman
    2019-10-19 kl. 12:29

    “Det kan ju ta en ände med förskräckelse.” Tänk efter Knut. Om det du nu skriver om samt en del annat till exempel uteblivna leveranser av det årliga vaccinet mot influensa i höstas, skjutningarna mitt på dagen på öppen gata, inträffat för sådär tio-femton år sedan, då hade du nog skrivit att det tagit en ände med förskräckelse. “Vår” förmåga att vänja oss när det går utför är väldigt stor. När tror du till exempel att de första allvarliga protesterna mot höjd pensionsålder kommer?

  6. Bertil Carlman
    2019-10-19 kl. 12:48

    Arne N. skriver “Det självklara kravet är: AVPRIVATISERA VÄLFÄRDEN. Detta stöds av cirka 70 % av den svenska befolkningen. Men detta har inget genomslag inom de partier som av och till har befunnit sig i regeringsställning.” Den USA-ifiering (förr: amerikanisering) som Sverige genomgår har nu kommit så långt att vår politikerklass i stort sett s****r i vad folket tycker.

    För USA:s del har bland annat Chris Hedges noga studerat detta problem i folkdjupet. Där vet man att vad vanligt folk önskar inte kommer att genomföras, till exempel en rimlig sjukvårdsreform. Och vad svenskar tycker om den transatlantiska länken, privatiseringen av välfärden m m, det vet naturligtvis alla inflytelserika partier, men de kommer inte att rätta sig efter det. Finansminister M Andersson beklagade i TV i höst att hon var tvungen att genomföra C:s och L:s program. “Det självklara kravet” kommer nog endast att mötas av ett “tyvärr”.

  7. Leif Stålhammer
    2019-10-19 kl. 13:32

    Ett samhälle marinerat i klassamarbete var försvarslöst mot “New Public Management”. Språnget in i EU fullbordade sveket mot arbetarklassen under ledning av radarparet Carlsson/Bildt. Nu sitter vi i den skiten och SD skördar sina framgångar i en avideologiserad arbetarklass. Sjukvård, järnväg, försvar, skola, rättsväsen i djupaste förfall. Att säga att läget är mycket allvarligt är ingen överdrift.

    PS. Att i ett europeiskt land ens föreslå att antiken utgår ur historien är hisnande!

  8. Kjell Martinsson
    2019-10-19 kl. 15:24

    “Nej, det omtalade förfallet är nu synligt för alla som vill se” är kanske en nyckelmening i din text.

    Men många ser förfallet, men de ser inga möjligheter att angripa problemet.

    “Var och en tänker på sitt, det är bara jag som tänker på mitt” skojade min mor en gång i tiden. Och i ett samhälle där individen är allt, kollektivet intet, blir naturligtvis resultatet därefter. “Enade vi stå, söndrade vi falla” skanderade arbetarrörelsen i de första decennierna efter bildandet 1889.

    För min egen del har kampen rört yttrande- och tryckfriheten via FiB/K de senaste decennierna. Anti-imperialismen och En folkets kultur också.

    Sign. Kunde jag ha jobbat dubbelt så hårt?

  9. Bertil Carlman
    2019-10-20 kl. 12:20

    Kjell M. skriver “Men många ser förfallet, men de ser inga möjligheter att angripa problemet.” Sår är det Kjell, individualismen har gått så långt att många arbetare inte “känner” sin klasstillhörighet. Det är nog den känslan som till exempel de gula västarna återskapar i Frankrike och som K vill bidra till att återskapa i Sverige med sina “Höj Rösten”-kampanjer och tröjor med trycket “Stolt arbetare”. Kanske även denna blogg bidrar till detta?

    “Kunde jag ha jobbat dubbelt så hårt?” undrar Kjell till slut. Det har jag också ofta undrat över, och ibland “dubbelt så effektivt”. Svaret jag fått (av mig själv) har alltid varit en motfråga “Varifrån skulle kunskapen för det ha kommit?”

  10. Martin Gustavsson
    2019-10-21 kl. 19:16

    Folket är missnöjt och proteströstar på vadsomhelst över 4%, som inte uppfattas vara del av etablissemanget, men folket börjar inse att man inte kan lita på 8-partiet.

    Det är alltså läge för kraftfullt och organiserat motstånd – men hur då?

    “Var och en tänker på sitt” går ju inte, men likväl är det exakt så som dagens riktiga vänster håller på. Det är faktiskt pinsamt korkat. Jag är besviken på den riktiga vänstern.

    “Enade vi stå, söndrade vi falla” kom från en tid då folk INTE hade TV eller sociala medier som hjärnförsmutsade dem dygnet runt. De talade med varandra. Idag är människorna individualister i sociala bubblor.

    Vänstern måste anpassa sig, inte jobba dubbelt så hårt, men med en taktik som drar om kablarna i hjärnkontoret!

    Många nya små grupperingar, med namn som tilltalar tusenfalt mer än ordet “kommunism”, skulle lätt kunna samverka i en valsamverkan, med ett tiotal gemensamma punkter som kan dra in individualisterna.

  11. Pingback: Martin Gustavsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.