Hur västmedierna hjälper till att rättfärdiga folkmord i Gaza

BBC rapporterar från den symboliska matbombningen av Gaza.

---

Genom att fördunkla Västs roll i svältkriget mot Gaza – och med påståenden om att Hamas har begått massvåldtäkter – så förvandlas journalister till propagandister, konstaterar Jonathan Cook i denna artikel från Declassified UK 20 mars. Cook är författare till flera böcker om Israel-Palestina-konflikten och var under tjugo år bosatt i Nasaret. Översättning av Henrik Linde.

De gångna fem månaderna har varit klargörande. Vad som skulle vara gömt har slungats ut i ljuset. Vad som skulle vara mörklagt har hamnat i skarpt fokus.

Liberal demokrati är inte vad den synes vara.

Den har alltid definierat sig själv i motsats till vad den inte är. När andra regimer är barbariska är den humanitär. När andra är auktoritära är den öppen och tolerant. När andra är kriminella är den laglydig. När andra är krigförande så söker den fred. Så argumenterar alltså manualerna för den liberala demokratin.

Men hur bibehåller man tron på detta när världens ledande liberala demokratier – vilka ständigt refereras till som ”västvärlden” – är medskyldiga till brottsligheternas värsta brott: folkmord?

Inte bara ett lagbrott eller en förseelse, men utrotning av ett folk, och inte bara snabbt, innan tanken haft tid att landa och inse allvaret och omfattningen av brottet. Utan i slow motion, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.

Vilket slags värdesystem kan under fem månader tillåta krossande av barn under sammanstörtade byggnader, sprängning av ömtåliga kroppar, borttynandet av spädbarn. Medan man samtidigt hävdar att man är humanitär, tolerant, sökande efter fred?

Och inte bara tillåta allt detta, utan även aktivt medverka till det. Leverera bomberna som spränger dessa barn i bitar eller får husen att rasa samman över dem. Och bryta banden till den enda hjälpinstans som kan hålla dem vid liv.

Svaret är – synes det – det västerländska värdesystemet.

Masken har inte bara glidit av, den har rivits av. Vad som finns därunder är verkligen vedervärdigt.

Totalt depraverat, fullt synligt

Västvärlden försöker desperat att klara sig undan. När Västs moralkollaps visas helt öppet måste publikens blickar bestämt styras åt ett annat håll. Mot det verkligt onda.

Detta onda är Ryssland, det är al-Qaida och den islamska staten. Det är Kina. Och just nu är det Hamas.

Det måste finnas en fiende. Men denna gång när västvärldens egen ondska är så svår att dölja och fienden så ynklig – några få tusental stridande under jorden i ett fängelse belägrat sedan sjutton år – är asymmetrin svår att bortse ifrån. Ursäkterna är svåra att svälja.

Är Hamas verkligen så ont, så listigt, så mycket av ett hot att det krävs en masslakt? Tror västvärlden verkligen att attacken den 7 oktober motiverar dödandet, lemlästandet och skapandet av många föräldralösa, många tiotusentals barn som svar?

För att sprida sådana tankar måste den västerländska eliten göra två saker. För det första har den försökt att övertyga sin publik om att de handlingar de företar sig inte är så dåliga som de ser ut. Och sedan att den ondska som fienden representerar är så exceptionell, så samvetslös att den motiverar ett svar av detta slag.

Vilket är precis den roll som Västvärldens medier har spelat under de senaste fem månaderna.

Utsvultna av Israel

För att förstå hur västerländska befolkningar manipuleras, ta då en titt på tidningsomslagen. Men inte de tidningar som särskilt är anpassade till högerns värderingar, utan till de som vänder sig till människor med förmodat liberala värderingar.

Hur har medierna hanterat uppgifterna om de 2,3 miljoner palestinier i Gaza som gradvis svälts till döds av Israels blockad av hjälpen, vilken ju inte har några uppenbara militära skäl, förutom att utöva en grym hämnd på palestinska civila. Trots allt så kommer Hamas stridskrafter att överleva de unga, de sjuka och de gamla, i ett slags medeltida utmattningskrig som förnekar hela Gaza mat, vatten och mediciner.

Exempelvis berättade förra månaden en rubrik i The New York Times för läsarna att ”Svält förföljer Gazas barn” som om detta var en naturkatastrof eller en slumpartad katastrof – snarare än en av Israels toppskikt på förhand deklarerad politik och en noggrant orkestrerad operation.

The Financial Times erbjöd samma perversa inramning: ”Svält förföljer barn i norra Gaza”.

Men svälten i sig är inte en aktör i Gaza. Det är Israel som är det. Israel har valt att svälta ihjäl Gazas barn. De upprepar varje dag sitt agerande, fullt medvetna om de fruktansvärda konsekvenser som detta vållar befolkningen.

Som chefen för Medical Aid for Palestinians varnade angående utvecklingen i Gaza: ”Barn svälts i den snabbaste takt världen någonsin har sett”.

Förra veckan deklarerade Unicef, FN:s barnfond, att en tredjedel av barnen under två års ålder i norra Gaza är akut undernärda. Dess chef Catherine Russell var tydlig: ”Ett omedelbart humanitärt eld upphör fortsätter att vara den enda möjligheten att rädda barnens liv och mildra deras lidande”.

Om det verkligen vore svälten som stod för förföljelsen, snarare än att Israel tvingar fram den, så skulle västvärldens maktlöshet vara mer begriplig. Vilket antagligen är vad medierna vill få sina läsare att tänka.

Men västvärlden är inte maktlös. Den möjliggör brottet mot mänskligheten – dag efter dag, vecka efter vecka – genom att avstå från att använda sin makt för att bestraffa Israel. Eller åtminstone till att hota med att straffa Israel för att landet blockerar hjälpen.

Inte bara det. USA och Europa har hjälpt Israel att svälta Gazas barn genom att neka finansiering av FN:s flyktingorganisation UNRWA som är den huvudsakliga livlinan för enklaven.

Allt detta är mörkat – med avsikt – med rubriker som överför ansvaret för barnens svält till något abstrakt subjekt snarare än till landet med en stor hämndlysten armé.

Attack på hjälpkonvoj

Detta avledande finns överallt – och är helt avsiktligt. Det är ett manuskript som används av vartenda västligt media. Detta blev alltför synligt när en hjälpkonvoj förra månaden nådde Gaza City där nivån på Israel-skapad svält är som mest extrem.

Under det som blivit känt bland palestinierna som ”Mjölmassakern” sköt Israel in i stora grupper som desperat försökte få matpaket till sina svältande familjer från en sällsynt biståndskonvoj. Mer än hundra palestinier dödades av skotten eller krossades av israeliska stridsvagnar eller kördes på av lastbilar som försökte ta sig från platsen. Ytterligare många hundra blev svårt skadade.

Detta var en israelisk krigsförbrytelse – att skjuta på civilpersoner – som läggs till Israels brott mot mänskligheten, att svälta två miljoner människor till döds.

Israels attack mot dem som väntade på hjälp var inte en engångsföreteelse. Den har upprepats många gånger, men med den knapphändiga rapporteringen är detta nästan inte känt.

Det depraverade i att utnyttja biståndskonvojer som fällor för att lura palestinier till sin död är nästan för mycket för att begripa.

Men det är knappast orsaken till att rubrikerna som skildrade denna skräckinjagande händelse så entydigt fördunklade och rentvättade Israels brott.

För varje journalist hade rubriken skrivit sig själv: ”Israel anklagas för att ha dödat mer än hundra när folkmassa väntade på hjälpsändning till Gaza.” Eller: ”Israel skjuter på grupp som väntar en hjälpsändning. Hundratals döda eller skadade.”

Men det skulle med rätta ha lagt ansvaret på Israel – Gazas ockupant under mer än ett halvt århundrade och dess belägrare under de senaste sjutton åren – för dödandet av dem de har ockuperat och belägrat. Något otänkbart för västerländska media.

Så fokus måste riktas åt annat håll.

Förvrängningar

The Guardians förvrängningar var särskilt spektakulära: ”Biden säger att dödsfallen relaterade till mathjälpen i Gaza komplicerar samtalen om eld upphör.”

Israels massaker har försvunnit som mystiska ”mathjälpsrelaterade dödsfall”, vilka i sin tur blir sekundära till The Guardians fokus på de diplomatiska konsekvenserna.

Läsare styrdes av rubrikerna mot att anta att de verkliga offren inte var de hundratals palestinier som hade dödats och lemlästats av Israel utan den israeliska gisslan vars chanser att bli frisläppta hade ”komplicerats” av ”dödsfall relaterade till livsmedelshjälp”.

Rubrikerna på en BBC-analys av samma krigsbrott – nu framställt som en tragedi utan upphovsman – upprepade New York Times trick: ”Hjälpkonvoj-tragedi visar hur rädsla för svält hemsöker Gaza”.

En annan favoritmanöver, återigen initierad av The Guardian, var att fördunkla ansvaret för ett entydigt krigsbrott. Huvudrubriken på deras framsida löd: ”Fler än hundra palestinier dog i kaoset kring en hjälpkonvoj till Gaza”.

Ännu en gång är Israel avlägsnat från brottsscenen. Värre ändå. I själva verket är också hela brottsscenen avlägsnad. Palestinierna ”dog” uppenbarligen på grund av dålig hantering av hjälpen. Kanske är det UNRWA som skall klandras.

Kaos och förvirring blev användbara refränger för media angelägna att dölja skulden. Washington Post deklarerade: ”Kaotisk biståndsleverans blev dödlig medan Israels och Gazas representanter skyller på varandra”. CNN valde samma linje och nedgraderade ett krigsbrott till en ”kaotisk incident”.

Men även dessa brister var bättre än att media sedan snabbt tappade intresset medan Israels massakrer på hjälpsökande palestinier blev rutin, och därför var svårare att mystifiera.

Några dagar efter mjölmassakern dödade ett israeliskt flyganfall mot en hjälplastbil i Deir al-Balah minst nio palestinier, och i förra veckan dödades fler än tjugo hungriga palestinier av beskjutning från en helikopter när de väntade på bistånd.

”Mathjälpsrelaterade” massakrer – vilket snabbt blev lika normala som Israels intrång på sjukhus – motiverar inte längre djupare rapportering. En sökning visar att BBC har lyckats undvika att rapportera utförligt om dessa händelser online.

Teatraliska matnedsläpp

Under tiden har media skickligt hjälpt Washington att ducka från sin medverkan till det brott mot mänskligheten som Israels framkallade hungersnöd i Gaza är och som har förvärrats av USA:s och Europas avbrytande av stödet till UNRWA, den enda organisation som kan lindra svälten.

Brittiska och amerikanska tv-journalister följde upprymt med de flygbesättningar som styrde stormagade militära flygplan över Gazas stränder – till mycket hög kostnad – för att släppa ned färdiglagade engångsrätter till några få av de svältande palestinierna där nedanför.

När man utgår från de många hundra lastbilslaster med hjälp som behövs varje dag bara för att hejda Gaza från att sjunka ändå mera ned i svält är flygnedsläppen inget annat än teater. Varje omgång levererar som bäst ett lastbilslass med hjälp – och det bara om paketen inte hamnar i sjön eller dödar de palestinier som de var avsedda att hjälpa.

Hela operationen förtjänar intet annat än förlöjligande.

Man visar i stället bilder av heroiska flygare, interfolierat med uttryck för oro över svårigheterna att ta itu med den ”humanitära krisen” i Gaza, som styr lyssnarnas uppmärksamhet inte bara från aktionens meningslöshet utan också från det faktum att om Väst verkligen bestämde sig för att hjälpa så kunde det tvinga Israel att med ett ögonblicks varsel släppa in mycket mer hjälp.

Media var på samma sätt upptagna av Biden-administrationens andra, ännu mer bisarra plan för att hjälpa de svältande palestinierna. USA planerar att bygga en flytande pir ut från Gazas kust så att hjälpsändningar kan levereras från Cypern.

Planens hål är gapande stora. Piren skulle ta två månader eller mer att bygga. Men hjälpen behövs nu. På Cypern liksom vid landförbindelserna in i Gaza ska Israel ha hand om inspektionerna, den främsta orsaken till stoppen.

Och om nu USA menar att Gaza behöver en hamn, varför inte också börja bygga en permanent sådan?

Svaret kan givetvis påminna publiken om situationen före den 7 oktober, när Gaza var under en kvävande 17-årig belägring av Israel, den orsak till Hamas attack som västerländska medier aldrig riktigt hittat utrymme att nämna.

Under tiotals år har Israel förvägrat Gaza varje förbindelse med världen utanför som de inte kan kontrollera, inklusive genom att hindra anläggandet av en hamn och genom att bomba enklavens enda flygplats redan 2001, strax efter att den hade öppnats.

Och ändå möts Israels påstående att man inte längre ockuperar Gaza – bara för att man har gjort det på armlängds avstånd sedan 2005 – av acceptans och utan frågor i mediebevakningen.

Återigen, USA har ett avgörande inflytande över Israel, sin klientstat, om man skulle bestämma sig för att utöva detta. Inte minst miljarder i bistånd och det diplomatiskt veto man ofta använder å landets vägnar.

Den fråga som borde ställas av media för varje gång man talar om ”svälten i Gaza” är varför USA inte använder detta inflytande.

I ett typiskt andfått stycke med titeln ”Hur USA:s militär planerar att bygga en pir för att få in mat till Gaza” ignorerar BBC den övergripande bilden för att entusiastiskt borra ner sig i detaljerna kring den ”enorm logistik” och de ”säkerhetsutmaningar” som Bidens projekt möter.

Artikeln tar upp exempel från tidigare katastrofhjälpstillfällen i Somalia och på Haiti och går ända tillbaka till invasionen i Normandie under andra världskriget.

Godtrogna journalister?

Som stöd för sina taktiska avledningar måste media också betona Hamas grymheter under 7 oktober-attacken och ständigt fördöma gruppen, för att ställa dessa brott mot vad som annars kan framstå som ännu allvarligare övergrepp utförda av Israel mot palestinierna.

Detta har krävt en ovanligt stor dos godtrogenhet från journalister mer vana att framstå som skoningslösa skeptiker.

Småbarn som halshuggits, stoppats in i ugnar eller hängts upp på tvättlinor. Ingen påhittad kränkning utförd av Hamas har varit för otrolig för att få en placering på första sidan, för att sedan bara diskret försvinna när allt har visat sig vara just så fabricerat som det borde ha uppfattats av varje reporter bekant med hur propagandister exploaterar krigets dimma.

På samma sätt har hela den västerländska presskåren flitigt ignorerat månader av israeliska medias avslöjanden, som gradvis har flyttat ansvaret för några av de hemskaste händelserna den 7 oktober – så som brännandet av hundratals kroppar – från Hamas skuldror till Israels.

Även om västerländska media inte noterade innebörden av hans anmärkningar så medgav den israeliske talesmannen Mark Regev att Israels beräkning av antalet döda den 7 oktober måste reduceras med tvåhundra, därför att många av de svårt förkolnade visade sig vara Hamaskrigare.

Vittnesmål från israeliska befälhavare och tjänstemän visar att israeliska styrkor förblindade av Hamas attack slog till vilt med granater från stridsvagnar och Hellfire-raketer som förbrände Hamas stridande och deras israeliska fångar utan urskillning. De brända bilarna staplades upp som visuella bevis på Hamas grymhet men var i praktiken bevis på i bästa fall Israels inkompetens och i värsta fall dess vildhet.

Det hemliga militära protokoll som styrde Israels brända jorden-policy 7 oktober – den notoriska Hannibal-proceduren för att stoppa tillfångatagandet av någon israel – tycks inte ha förtjänt omnämnande i vare sig The Guardian eller av BBC i deras mängder av 7 oktober-rapporter.

Trots deras ändlösa återbesök till händelserna den 7 oktober har ingen sett det lämpligt att rapportera om det växande kravet från israeliska familjer på en undersökning om huruvida deras närstående dödades genom Israels Hannibal-procedur.

Inte heller har vare sig BBC eller The Guardian rapporterat om kommentarerna från Israels chef för militär etik, professor Asa Kasher, som beklagar arméns tillgripande av Hannibal-proceduren 7 oktober så som ”skrämmande” och ”olaglig”.

Påstådd bestialitet

I stället har liberala västmedia upprepade gånger framfört påståenden att de har sett bevis – bevis som de tycks ovilliga att dela med sig av – om att Hamas beordrade att våldtäkter skulle användas systematiskt av deras stridande som ett vapen i kriget. Det knappt dolda budskapet är att sådan avgrundsdjup depravation förklarar och kanske även rättfärdigar omfattningen och barbariet i Israels svar.

Notera att detta påstående är helt annorlunda än argumentet att det kanske förekom fall av våldtäkter 7 oktober.

Detta av goda skäl: Det finns många indikationer på att israeliska soldater regelmässigt använder våldtäkt och sexuellt våld mot palestinierna. En FN-rapport i februari som tog upp anklagelser att israeliska soldater och tjänstemän använt sexuellt våld mot palestinska kvinnor och flickor efter 7 oktober har inte framkallat rubriker och utbrott från västmedia liknande vad de riktat mot Hamas.

Att göra det plausibelt att Hamas den dagen skrev om krigets lagar har har krävt än mer perverterad syndfullhet. Och de liberala västerländska medierna har villigt spelat sin roll genom cirkulera påståenden om systematiska massvåldtäkter från Hamas sida, kombinerat med otäcka påståenden om nekrofila perversioner, medan man antyder att alla som efterfrågar bevis visar överseende med denna bestialitet.

Men liberala medias påståenden om Hamas ”massvåldtäkter” – initierade av en agendasättande artikel i New York Times och upprepat av The Guardian en vecka senare – har fallit sönder vid närmare inspektion.

Oberoende medier som Mondoweiss, Electronic Intifada, The Grayzone och andra har allt eftersom smulat sönder berättelsen om Hamas massvåldtäkter.

Men det kanske mest nedgörande av allt har varit en undersökning utförd av The Intercept som avslöjar att det var en erfaren redaktör på Times som rekryterade en nybörjarjournalist för att göra fältarbetet – en israelisk före detta tjänsteman i underrättelsetjänsten med en historia av att ha stöttat uppmaningar till folkmord i Gaza.

Ännu mer chockerande är att det var tidningens redaktör som pressade henne att hitta en historia. I strid mot undersökande normer skapades berättelsen baklänges, påtvingad uppifrån, inte avtäckt genom rapportering på platsen.

”En tystnadens konspiration”

New York Times artikel publicerades sent i december under rubriken ”Skrik utan ord: Hur Hamas använde sexuellt våld som vapen 7 oktober”. Uppföljningen i The Guardian i mitten av januari följer Times reportage så nära att tidningen har anklagats för plagiat. Dess rubrik var: ”Bevis pekar på att Hamas systematiskt använde våldtäkter och sexuellt våld i attackerna 7 oktober”.

Under en utfrågning från The Intercept retirerade en talesman för New York Times genast från tidningens ursprungliga övertygelse och medgav i stället att det ”kanske” hade varit en systematisk användning av sexuella övergrepp. Även detta tycks vara en alltför stark slutsats.

Bristerna i New York Times rapport visade sig snart så grälla att dess populära dagliga podcast, efter en egen faktakoll, ställde in ett avsnitt ägnat åt historien.

Nybörjarreportern som tilldelats uppgiften, Anat Schwartz, har medgivit att trots genomsökning av relevanta institutioner i Israel – från sjukhus till kriscenter för våldtäkter – har hon inte kunnat hitta någon som kan bekräfta en enda våldtäkt under den där dagen. Hon kunde inte heller hitta något rättsmedicinskt bestyrkande.

Hon berättade senare i en podcast i Israels Channel 12 att hon såg bristen på bevis som tecken på ”en konspiration av tystnad”.

I stället byggde Schwartz reportage på en handfull berättelser från vittnen vars övriga lätt motbevisade påståenden borde ha ifrågasatt deras trovärdighet. Ännu värre var att deras berättelser om fall av sexuella övergrepp inte överensstämde med kända fakta.

En sjukvårdare hävdade till exempel att två tonåriga flickor hade våldtagits och mördats i kibbutzen Nahal Oz. När det blev tydligt att ingen där passade in på beskrivningen bytte han plats för brottet till kibbutzen Be’eri. Inga av de dödade där passade heller in på beskrivningen.

I vilket fall som helst så trodde Schwartz till slut att hon hade sin historia. Hon sa till Channel 12: ”En person såg det hända i Be’eri så det kan inte bara vara en enda person eftersom det är två flickor. De är systrar. Det var i rummet. Någonting med det är systematiskt. Någonting med det känns för mig som att det inte är slumpmässigt.”

Schwartz fick ytterligare belägg från Zaka, en privat ultra-ortodox räddningsorganisation vars personal redan var kända för att ha fabricerat Hamasövergrepp 7 oktober, inklusive de olika påståendena om depraverade gärningar mot spädbarn.

Inga rättsmedicinska bevis

Även om huvuddelen av påståendena om Hamas våldtäkter har fokuserat på musikfestivalen Nova, som attackerades av Hamas, så var intressant nog och på goda grunder Schwartz från början skeptisk till att några sexuella övergrepp över huvud taget hade ägt rum där.

Som israeliska rapporter har avslöjat förvandlades festivalen snabbt till ett slagfält där israeliska säkerhetsvakter och Hamas sköt mot varandra och där israeliska attackhelikoptrar cirklade ovanför och sköt på allt som rörde sig.

Schwartz avslutade: ”Alla jag talade med bland överlevarna berättade för mig om en jakt, likt en löpartävling, om att förflytta sig från en plats till en annan. Hur skulle de ha haft tid att ge sig på en kvinna. Det var omöjligt. Antingen så gömde du dig eller så … eller så dog du. Det är också synligt, Nova … en så öppen plats”. 

Men Schwartz släppte sin skepsis så snart som Raz Cohen, en veteran i Israels specialtrupper, gick med på att tala med henne. Han hade redan hävdat i tidigare intervjuer några dagar efter 7 oktober att han blivit vittne till flera våldtäkter i Nova. Också lik hade våldtagits.

Men när han talade med Schwartz kunde han bara minnas en händelse. En fruktansvärd attack där det ingick en våldtäkt på en kvinna och sedan knivhuggning av henne till döds. Han undergrävde New York Times centrala påstående. Han tillskrev inte Hamas våldtäkten utan fem stycken civila palestinier som tagit sig in i Israel efter att Hamas brutit igenom stängslet kring Gaza.

Schwartz medgav särskilt till Channel 12 att inga av de andra fyra, som gömt sig i buskarna tillsammans med Cohen, såg attacken. ”Alla de andra tittade åt ett annat håll”, sa hon.

Och ändå är i New York Times historia Cohens berättelse bekräftad av vännen Shoam Gueta som sedan har skickats till Gaza varifrån han, som The Intercept noterar, har skickat videos av sig själv där han rotar igenom förstörda palestinska hem.

Ett annat vittne, identifierat bara som Sapir, citeras av Schwartz ha varit vittne till hur en kvinna våldtogs vid Nova samtidigt som hennes bröst avlägsnades med en kartongkniv. Den berättelsen fick en central plats i The Guardians uppföljning av reportaget i januari.

Ännu har inga rättsmedicinska bevis lagts fram som bekräftar dessa berättelser.

Påhittad berättelse

Men den mest fördömande kritiken av New York Times rapporter kommer från de anhöriga till Gal Abdush, rubrikoffret i historien ”Skrik utan ord”. Hennes föräldrar och bror anklagade New York Times för att ha hittat på historien om att hon hade blivit våldtagen vid Nova-festivalen. Ögonblicken innan hon dödades av en granat hade Abdush messat till sin familj och inte nämnt något om en våldtäkt eller ens om en direkt attack mot hennes grupp. Familjen hade inte hört någon antydan om en våldtäkt i samband med Abdushs död.

En kvinna som hade gett tidningen tillgång till foton och videor tagna av Abdush denna dag säger att Schwartz hade pressat henne att göra detta därför att det skulle hjälpa Israels ”hasbara” – en term som betyder propaganda skapad för att påverka utländsk publik.

Schwartz citerade det israeliska välfärdsministeriet som hävdade att det fanns fyra som hade överlevt sexuella övergrepp 7 oktober, även om inga fler detaljer har kommit från ministeriet.

Tidigt i december, före New York Times historia, bedyrade israeliska tjänstemän att de hade ”samlat ’tiotusentals’ vittnesmål om sexuellt våld begångna av Hamas”. Inga av dessa vittnesmål har materialiserats.

Inga kommer heller att göra det enligt Schwartz samtal med Channel 12. ”Det finns inget. Det fanns ingen insamling av bevis från händelserna”, sa hon.

Trots detta fortsätter israeliska tjänstemän att använda rapporterna från New York Times, The Guardian och andra för att försöka mobba stora människorättsorganisationer att tillstå att Hamas systematiskt använde sexuellt våld.

Vilket kan förklara varför media ivrigt tog chansen att återuppväcka sin luggslitna berättelse då FN-tjänstemannen Pramila Patten, FN:s särskilda representant för sexuellt våld i konflikter, upprepade några av deras misskrediterade påståenden i en rapport publicerad denna månad.

Media ignorerade glatt det faktum att Patten inte hade något utredningsuppdrag och att hon leder vad som i själva verket är en påverkansgrupp inom FN. Medan Israel hindrat FN-organ som har sådana utredningsuppdrag, välkomnade man Patten, antagligen i förmodan om att hon skulle vara mer foglig.

I själva verket gjorde hon inte mer än att upprepa samma obevisade anspråk från Israel som utgjorde grunden i New York Times och Guardians misskrediterade reportage.

Påståenden togs tillbaka

Även då inkluderade Patten viktiga förbehåll i det finstilta i rapporten som media gärna förbisåg.

Vid en presskonferens upprepade hon att hon inte hade sett några bevis på ett mönster i Hamas uppträdande eller på användande av våldtäkt som krigsvapen – just de påståenden som västmedia hade betonat i veckor.

Hon drog i rapporten slutsatsen att hon inte hade möjlighet att ”fastställa förekomsten av sexuellt våld” och vidare medgav hon att det inte stod klart om något sexuellt våld som inträffat 7 oktober var Hamas eller andra gruppers och individers ansvar.

Allt detta ignorerades av media. På ett typiskt sätt intygade Guardians artikel felaktigt i sin rubrik att ”FN hittat övertygande information om att Hamas våldtog och torterade israelisk gisslan”.

Patten medgav att hennes primära källa till information var israeliska ”nationella institutioner”. Statliga tjänstemän som hade all anledning att vilseleda henne i främjandet av landets krigsmål, så som de hade gjort tidigare med följsamma massmedier.

Som den amerikanske judiske forskaren Norman Finkelstein har påpekat så förlitade sig också Patten på material från öppna källor: 5.000 fotografier och 50 timmar videoinspelningar från kroppskameror, instrumentbrädor, mobiltelefoner, övervaknings- och trafikövervakningskameror. Och ändå visade dessa visuella bevis inte en enda bild av sexuellt våld. Eller som Patten uttryckte det: ”Inga påtagliga indikationer på våldtäkter kunde identifieras.”

Hon medgav att hon inte sett några rättsmedicinska bevis på sexuellt våld och inte hade mött en enda överlevare som utsatts för våldtäkt eller sexuella övergrepp.

Och hon noterade att de vittnen och källor hennes arbetslag talat med – samma individer som media hade förlitat sig på – visade sig opålitliga. De ”antog över tiden en alltmer försiktig och avvaktande inställning till tidigare händelser, vilket i vissa fall betydde att de tog tillbaka uttalanden de gjort tidigare.”

Medverkan till folkmord

Om något har visat sig vara systematiskt så är det västmedias brister i bevakningen av ett pågående troligt folkmord i Gaza.

Förra veckan avslöjade en beräkningsmässig analys av New York Times rapportering att denna fortsatte att fokusera starkt på Israels perspektiv också när dödssiffrorna visade att trettio gånger så många palestinier hade dödats av Israel i Gaza som antalet israeler som hade dödats av Hamas den 7 oktober.

Tidningen citerade israeler och amerikaner många gånger oftare än de citerade palestinier, och när man refererade till palestinier var det alltid i passiv form.

I Storbritannien har Muslim Council of Britain’s Centre for Media Monitoring analyserat nästan 177.000 klipp från tv-sändningar som täckte den första månaden efter attacken 7 oktober. Man fann att det israeliska perspektivet var tre gånger mer vanligt än det palestinska.

En liknande studie gjord av Glasgow Media Group fann att journalister regelbundet använde fördömande språk för dödandet av israeler – ”mördande”, ”massmord”, ”brutala mord” och ”skoningslöst mördande” – men aldrig när israeler dödades av palestinier. ”Massakrer”, ”grymheter” och ”slakter” genomfördes enbart mot israeler, aldrig mot palestinier.

Inför ett troligt fall av folkmord – ett som har tv-sänts månader i sträck – har även de liberala elementen i västmedia visat att de inte har något allvarligt engagemang för de liberala demokratiska värderingar som de antas finnas till för att upprätthålla.

De är inte en vakthund mot makten, vare sig mot den israeliska militära makten eller de västerländska stater som medverkar i Israels slakt. Snarare är media centrala i att göra denna medverkan möjlig. De finns där för att förkläda och vitmena den. För att få den att se acceptabel ut.

Förvisso är sanningen att utan denna hjälp skulle Israels allierade sedan länge ha blivit utskämda till att agera, till att stoppa slakten och svälten. Västvärldens mediers händer är fläckade av Gazas blod.