Följande sändes mig via mejl. Avsändaren vill inte framträda i offentligheten, men känner sig ändå tvingad att kritisera mig och många skribenter på lindelof.nu för vår brist på solidaritet med det obeskrivligt hårt drabbade ukrainska folket. Jag respekterar oviljan att framträda offentligt, inget namn alltså. Så här skrev hen:
”Nog är det märkligt att den verkligt existerande folkliga medkänslan i vårt land med det militärt angripa ukrainska folket inte erkänns av någon enda debattör på lindelof.nu. Alla som uttalar kritik mot Ryssland, som stödjer ukrainska människor i asyl i Sverige eller i sitt krigsdrabbade land, som anser det rätt att Ukraina försvarar sitt lands territoriella och politiska suveränitet och att det svenska folkets solidaritet och stöd inte enbart ska vara till intet förpliktigande ord – anses vara tokiga, fullkomligt hämningslösa krigsentusiaster och USA och Nato-kramare.
Du och de flesta andra väljer att hellre solidarisera er med Ryssland och Putin än det ukrainska folket som några hellre betraktar som nazister än vanliga människor som föredrar Väst före Ryssland.Förhoppningsvis bringar det dig ändå en viss olustkänsla nån enstaka gång när du läser om mördade barn, kvinnor och åldringar. Då passar det att en stund vara medkännande. Men vari består din medmänsklighet och medkänsla med dessa vanliga oskyldigt angripna människor? När ska Du mana de dina att för en stund låta omsorgen om dem gå före det eljest helhjärtade stödet för den krigiska, odemokratiska och föraktfulla ryska statsledningens usla politik gentemot både människor i Ukraina och Ryssland?
Varför är solidariteten med Ryssland viktigare än solidaritet med FOLKET i Ukraina?
Ord och inga visor. Uppriktig indignation över min (vår) brist på empati och solidaritet med det lidande Ukraina.
Men finns det bara ett sätt att solidarisera sig med det lidande ukrainska folket? Jag menar att i denna konflikt är kriget det allra värsta. Det blir fel att skylla endast på Ryssland. Den solidaritet med Ukraina som vi ser i alla stora medier och som även framförs av mejlvännen, leder bara till mer krig och mer ukraisnkt lidande. För, även amerikanska, brittiska, franska och tyska missiler mot östra Ukraina och nu mot Ryssland är grymma krigshandlingar som drabbar oskyldiga urkainare och ryssar. Det bästa sättet för USA och dess allierade inklusive Sverige att hjälpa det ukrainska folket vore att kräva vapenvila och förhandlingar om en ny säkerhetsordning i Europa, som inte permanentar en ny järnridå. Inte mera vapen och krigshets mot Ryssland alltså.
Låt mig illustrera med en skolgårdsliknelse
Störste slagskämpen, som haft makten på gården hela året, med en rad småkrigare i sitt följe utmanas plötsligt av en nyinflyttad storvuxen kille från det fattiga området öster om stan. Han visar ingen respekt för den störste, utan rör sig lite som han vill och markerar tydligt att om den störste retar honom för mycket kommer han att slå tillbaka hårdare än den störste kan ana. Runt den nyinflyttade samlar sig fort ett gäng killar och tjejer, som aldrig gjort något väsen av sig tidigare, men som alltid känt sig utsatta av den störste slagskämpen och hans stroppiga anhang, som retats och kört bort dem från deras lekplatser – bara för att visa sin makt.
Den nye storvuxne stegar nu modigt fram och utmanar den störste slagskämpen och föreslår att lite mer rättvisa och lika villkor för alla barn på skolgården borde etableras. Det är ju fel att en enda ska bestämma allt och alla andra tvingas finna sig i dennes nycker och ta emot stryk om man opponerar sig.
Det här blir förstås för mycket för den störste, som emellertid fruktar en närkamp med den nye storvuxne, risken att förlora är för stor. Vad gör den störste då? Jo han uppmanar ett gäng bland sina trogna att reta den nye storvuxne med att de tycker den störste slagskämpen ska få bestämma allt och att den nye storvuxne är en farlig inkräktare, ett odjur man inte kan förhandla med och som till varje pris måste fås att backa.
Till slut blir det omöjligt för den nye storvuxne och ett storslagsmål utbryter efter att han slagit första slaget mot den störste slagskämpens proxykrigare. Men den störste vågar som sagt inte delta själv. Han gömmer sig i sitt bekväma gömställe och lovar sina soldater att de ska få allt de behöver för att kunna göra slut på den nye storvuxnes inflytande.
Skolans vuxna – lärare, rektor och elevvård – försöker ingripa och ställa allt till rätta, men de har ingen susning om vad som pågått under ytan hela förra året. De tror att den nye storvuxne från ytterområdet startat storslagsmålet. Och visst stämmer det att det var han som slog första laget. De kan absolut inte tänka sig att den störste slagskämpen, som gått i deras skola i flera år och t o m lyfts upp till ordförande i elevrådet, kan vara något annat än en rättvis och kraftfull ledargestalt bland barnen på skolgården. Några stora bråk har ju inte förekommit under hans regemente.
Sensmoral
Det är för de vuxna med det övergripande ansvaret inte lätt att genomskåda bluffen, särskilt inte när hela omgivningen pekar ut den nye storvuxne som roten till allt ont. Många kanske känner på sig att någon inte står riktigt rätt till, men drar sig för att ställa de kritiska frågorna, då möts man bara av det självklara svaret: Det var ju han som kastade den första stenen! Och det går ju inte att förneka. Opponerar man sig ändå mot denna förenklade bild riskerar man att hamna i kylan.
Hur denna konflikt sedan slutade kan ni själva fantisera om.
Vad jag menar med detta är att med lite distansering till det hela är det ändå möjligt att förstå vad som händer i verkligheten, alltså att genomskåda bluffen. Då blir det också omöjligt att ensidigt ”solidarisera sig med” den störste slagskämpen och dennes proxykrigare (som grymt nog i stort antal får storstryk och lider svårt). Man förstår då att den nye storvuxne och dennes supportrar – med lätt främmande framtoning (och flera olika bokstavsdiagnoser) – som vill ändra på ordningen och fördela makten lite mindre orättvist, så att de ändlösa våldsutbrotten äntligen kan undvikas – kanske har rätten på sin sida i det här fallet. Men visst, det är svårt att tänka om. Man har ju så länge varit överens om att den störstes ordning måste gälla för att inte allt ska bli ett enda kaos.
Min antagonistiska mejlvän hänvisade till vad hen kallar ”den verkligt existerande folkliga medkänslan i vårt land med det militärt angripa ukrainska folket”. Men alltså, det finns olika sätt att se på rättvisa, medkänsla och solidaritet i världen. Det är det våra samtal borde handla om.
Hur visar man solidaritet med Ukraina?
Mitt sätt att stödja det terrorbombade ukrainska folket är att stödja en av alla dessa folkliga solidaritetsrörelser som växt fram under tre år: Power Up Ukraine.
Föreningen var från början ett initiativ av Vasakyrkan i Kalmar. Har under 3 år samlat in, reparerat, förbättrat och kört ner en mängd mycket stora, stora och små elverk. Ofta till sjukhus och vattenverk. Allt helt ideéllt. 22.000 volontärtimmar hittills.
Swich 123 169 24 17, bankgiro bg 380-4184.
Visst är det synd om det ukrainska folket. Jag tror inte att det var detta krig man förväntade sig när man i maj 2019 röstade fram Zelenskyj på hans program för fred med Ryssland om utbrytarna i Donbas, vilka Ukraina beskjutit sedan statskuppen 2014. Inte heller tror jag att det ukrainska folket stod bakom Minsk-avtalen från 2014 och 2015.
Enligt uppgift kontaktade sedan Ryssland Ukraina redan ett par dagar efter krigsutbrottet i februari 2022 för fredsförhandlingar med krav på viss autonomi för Donbas inom Ukrainas gränser, samt neutralitet och ingen Nato-anslutning. Detta fick inte ukrainarna möjlighet att ta ställning till i en folkomröstning, Ukraina valde krig och som man sår får man skörda. För detta får det ukrainska folket nu lida och ansvaret vilar tungt på Västmakterna, inkl Sverige, som i stället för att kräva förhandlingar om ett säkerhetsavtal skickar vapen till Ukraina.
Tack och lov finns det alternativa fora, som bl a lindelof.nu, och som hyfsar bilden av vad som skett och ger den kontext som MSM och Public Service förmenar oss, och vars undanhållande av korrekt information antagligen skriftställaren är ett offer för.
Solidaritet med Ukraina hade lämpligen kunnat visats genom krav på just detta, ett säkerhetsavtal och att lyssna på Rysslands farhågor. Tyvärr har inte våra folkvalda varit intresserade av detta. Inte heller de folkvalda i Ukraina vad jag vet. Som man bäddar får man ligga och våra och Ukrainas och Västs politiker har sannerligen bäddat illa för det ukrainska folket!
Mats Lindeberg!
Du och dina medarbetare ska ha all heder av era insatser för Ukraina. Vi arbetar på olika fronter, jag har haft fullt upp med närstående ukrainska flyktingar sedan kriget började, besök i Kiev för ett år sedan till skola 145, och sedan i år återkommande zoom-konferenser med ukrainska forskare. Jag och en kollega planerar nu två konferenser, en i Sverige med deltagande från Ukraina och en i Lviv. Riskfyllt naturligtvis, men viktigt för ukrainsk vetenskap. Det kommer ju en tid efter kriget, och forskningen i Ukraina håller en hög nivå trots alla problem. Jag är mindre imponerad av Ryssland, kan tilläggas, och då har jag rest och sett det mesta från Leningrad till Vladivostok.
Samtidigt tror jag att du förstår, att i majoriteten av läsares ögon av lindelof.nu är du en krigshetsare. Allt arbete du och medarbetare lägger ned tenderar att förlänga kriget, enligt den lindelövska logiken. Det är därför man här ser fram emot 20 januari nästa år. Då ska Putin äntligen får fria händer att knäcka dessa uppstudsiga chochols. Att palestinierna kanske inte är lika upphetsade över 20 januari tänker man inte på.
Den skribent som av förståelig anledning 😉 vill vara anonym har säkert aldrig funderat över hur man skulle kunna varit solidarisk med den ryskättade befolkningen i Donetsk och Luhansk. Ty det som dessa blev utsatta för av den nation, Ukraina, som de är bosatta i, under åren 2014 till 2021 har aldrig berörts av svenska mainstreammedier.
Människor har så starka åsikter om ditten och datten, men de har ingen kunskap och inget sammanhang som gör att de kan skaffa sig välgrundade åsikter. I stället fungerar deras intellekt som reptilhjärnor, allt är svart och vitt, gott eller ont. Men förmågan att tänka i nyanser och i fler steg än ett är obefintlig. Det är bara ryggradsreflexer och känslor som avgör deras ställningstaganden.
Reptilhjärnans dominans i vårt land är en frukt av våra medier som inte ger kapacitet för något annat än detta förenklade sätt att tänka. Förutom då för det fåtal, som framkommer här på lindelof.nu, som har andra informationskällor än ensidiga mainstreammedier.
Mats Larsson!
Jag deltar inte det det beundransvärda arbetet som Powerupukraina gör, men skulle gärna gjort det. Kan inte ta åt mig äran, min insats är monetär. Den behövs.
Råkade idag, under min läsning i Georg Henrik von Wrights bok Att förstå sin samtid, hamna i nedanstående textstycke när jag läste i kapitlet om Fjordor Dostojevskij:
“Hitler, som förvisso hade en genial näsa för de psykologiska förutsättningarna för en framgångsrik demagogi, har sagt att propagandan i diktaturstaten måste anpassas efter nivån hos sina lägst stående objekt. […] Tänkandet och vetenskapen, utomordentliga hjälpredor för Revolutionens styrande hjärnor, är också potentiella vapen för kontrarevolutionen. Därför måste massan intellektuellt avväpnas. Viljan och förmågan till självständigt tänkande måste utplånas och ersättas med det Peter Verchovenskij [ledare för nihilisterna i Dostojevsijs bok Onda andar] kallar ´den starkaste av alla krafter som håller ihop systemet´ nämligen ’skammen för en egen åsikt’.”
Skammen för en egen åsikt är verkligen mitt i prick för att beskriva vår egen tid i den liberala demokratins fria värld. Vi som inte håller med om den påbjudna verklighetsbilden ska förmås att skämmas å det grövsta, i syfte att tysta oss och förhindra oss från opinionsbildning.
Den som talar om stöd till ”folket i Ukraina” bör förklara vad som menas med detta folk. Antingen har man en definition som är så bred att den i stort sett är meningslös, eller också talar man om vilka grupper som ingår/inte ingår i ”folket”.