Hur ”woke-kriget” gick segrande fram under år 2021

---

ÅR 2021 VAR det år då man blev tillsagd ”Så där kan du inte säga”.

Jag har slutat räkna antalet ord som vi inte längre får använda, liksom de nyuppfunna termer som språkliga korsfarare har försökt trycka ner i halsen på oss.

Historiskt sett var främjandet av det som brukade kallades ”politiskt korrekt språk” förknippat med aktiviteter av kampanjgrupper som försökte ladda upp ord politiskt för att uppmärksamma sin sak. Men 2021 var förespråkandet av en ny vaken (woke) vokabulär inte längre enbart för radikala studenter och identitetspolitiskt drivna kampanjer. Regeringstjänstemän, chefer för statsförvaltning och olika kulturinstitutioner, och även domstolar var upptagna med att för allmänheten föreskriva vilka ord som får och inte får användas.

I Storbritannien, till exempel, blev domare tillsagda att sluta använda ordet ”brevbärare” (postmen) och istället anamma termen ”postoperatörer”. Den nyligen reviderade ”Bänkboken” om likabehandling, som gavs ut i december av Judicial College, ägnas åt målet att säkerställa att domstolarna anammar ett könsneutralt språk. Domare instruerades också att använda transpersoners föredragna personliga pronomen.

Domstolarnas och det straffrättsliga systemets inblandning i språkpolisarbetet har en viktig symbolisk betydelse. Det legitimerar språklig ingenjörskonst, och skapar respekt för vakenhetsvokabulär (vocabulary of wokeness).

Under 2021 såg vi det juridiska och politiska etablissemanget ständigt pilla med språket för att få stöd för sin politik. Som en brittisk läkare twittrade, ”Jag har precis varit på Sky News och förklarat att media och andra måste sluta kalla folkhälsoåtgärder för ”restriktioner”. De är där för att skydda de utsatta människorna i vårt samhälle, som betyder lika mycket som alla andra.”

Hennes krav att sluta hänvisa till statliga restriktioner för människors liv som ”restriktioner” kan tolkas som en uppmaning till att uppfinna en ny orwellsk term – ”skydd”.

I december var den walesiska regeringen sysselsatt med att omarbeta sitt officiella ordförråd. I sin visdom beslutade den att förbjuda sina tjänstemän att använda ordet ‘Brexit’. Detta skulle ersättas med den snabba frasen ”övergångsperioden för att hänvisa till tiden mellan 1 februari och 31 december 2020”. Av skäl som endast är kända för regeringen själv, beslöt den också att dess personal skulle säga ”icke-handikappad” snarare än ”arbetsför”. Och bara några dagar innan de utrotade Brexit från officiell vokabulär, beslutade ministrarna att upphöra med ”män” och ”kvinnor” från sexualundervisning i Wales.

Samtidigt var tjänstemän på den brittiska regeringens kontor upptagna med att utarbeta planer för att eliminera ”Christmas” från det offentliga samtalet. De hävdade till att användningen av termen utesluter medlemmar av allmänheten som inte firar denna högtid.

Tjänstemän som betraktar inkludering som en kvasi-religiös trossats försökte blockera följande slogan; ”Don’t take Covid home for Christmas” och ersätta den med ”Don’t take Covid home for the holidays”. Lyckligtvis, åtminstone i denna fråga, återställdes förståndet och julen räddades.

Men det har pågått ett verkligt korståg för att avkristna offentliga samtal. Europeiska unionens guide om inkluderande kommunikation var tydligt inriktad på att radera Europas kristna tradition. ”Alla firar inte de kristna högtiderna, och inte alla kristna firar dem på samma datum”, konstaterade guiden. I guiden råddes EU-anställda att undvika meningar som ”jultid kan vara stressande” och istället använda ”semestertider kan vara stressande”.

Riktlinjen varnade för användningen av frasen ”Christian names” och sade att använda ”förstanamn” eller ”förnamn” i stället, samt att inte använda namn ”som vanligtvis kommer från en religion”. Man föreslår att man kan använda ”Malika och Julio” istället för ”Maria och Josef” för att beskriva ett ”internationellt par”.

Den största framgången språkpolisen nådde var utan tvekan att få stöd från offentliga och privata institutioner för att anta transgenderismens vokabulär. Även institutioner som Storbritanniens försvarsdepartement har fallit offer för transgendistisk ideologi. Personal på försvarsdepartementet rekommenderas att vara försiktiga med att använda ordet ”kvinna” i fall det förolämpar medlemmar av trans-gemenskapen. Personal som arbetar för försvarsdepartementet har också uppmanats att publicera vilka pronomen de själva föredrar.

Året 2021 kommer också att bli ihågkommet som året då termen ”kvinnor” blev målet för en vildsint kampanj. Sir Keir Starmer, ledaren för Storbritanniens Labour Party, personifierade den orwellska vändningen av könsrelaterat språk när han förklarade på BBC:s ”Andrew Marr Show” att det är fel att säga ”bara kvinnor har livmoderhals”.

Det medicinska etablissemanget rusade in för att använda ”vaket språk” för att förneka den biologiska skillnaden mellan män och kvinnor. Ett av de mest upprörande exemplen på omarbetning av språket var när den ledande medicinska tidskriften, Lancet, bestämde sig för att hänvisa till kvinnor som ”kroppar med vagina”. Denna löjliga term anslöt sig till en lång lista av nyligen tillverkade ord som ”bröstmatning” [Engelskan har två ord för bröst ”breast” och ”chest”, så det blir ingen skillnad vid översättning.] och ”gravida människor”. Bara för att skapa ännu mer förvirring har förlossningsavdelningar (på engelska maternity departments) på vissa sjukhus omdöpts till ”perinatala tjänster”.

Det ständiga försöket att omarbeta språket vi använder, har till och med förvånat några av sina egna anhängare. Som en sympatisk New York Times-kommentator rapporterade, ”I Chicago undrar Kelsey O’Donnell, 31, varför kollegor och vänner plötsligt har börjat säga ’BIPOC’, en förkortning som omfattar individer som är svarta, urfolk eller andra färgade (Black, Indigenous or other People of Color). Var kom det ifrån? ’Det fanns verkligen ingen att fråga’, säger O’Donnell, som är vit. ’Det här är vad vi säger nu.’”

När någon reagerar på ord som dyker upp från ingenstans med svaret ”det här är vad vi säger nu”, blir det uppenbart att de är under en enorm kulturell press att okritiskt anta ett nytt språk.

Att yttrandefriheten och det offentliga livet har allvarliga problem i den angloamerikanska världen illustreras av dess uppenbara oförmåga att förhindra förnedringen av dess språk.

Ändå kan den vakna (woke) språkpolisen besegras. Allt vi behöver, är att fler av oss reagerar på uppmaningen ”Du kan inte säga så”, genom att förklara ”Jo, det kan vi”. Handla nu, annars kommer du att äta BIPOC till frukost.

Originalartikeln på RT av Frank Furedi

Översättning till svenska av Bertil Carlman