Säg hyperinflation och minnesbilderna över högar av sedlar med ofattbart höga valörer passerar revy, som under 1920-talets Weimarrepublik. En annan sida av denna vår historia är den tvärsäkra förklaringen till den ekonomiska förödelsens orsak, att det är frågan om en aningslös regims försök att undfly budgetunderskott genom att låta sedelpressarna mala för högtryck.
Eftersom fallet med den tyska hyperinflationen är den kanske mest komplexa och omstridda så finns anledning att börja i en annan ända för att reda ut vad som oftast varit orsak hyperinflationer (inflationer överstigande 50% per månad).
Att den tyska hyperinflationen blivit den som fått stå modell för detta fenomen har lett till en olycklig distansering till problemet. Vi tror att hyperinflation är något som våra ekonomer och politiker har befriat oss från. Men så är långt ifrån fallet. Faktum är att de flesta hyperinflationer har inträffat efter andra världskriget.
Genom att sortera de tillfällen av hyperinflation som funnits sedan första världskriget i tre grupper framträder ett mönster som ger överblick och samtidigt lite ledtrådar till vilka krafter och orsaker som spelat in.
Vi låter den första gruppen bestå av hyperinflationer som kan knytas till de två världskrigen. De uppträdde alla i spåren av krigens materiella förstörelse och den bristekonomi krigen skapat. Hit hör inflationerna i Ungern, Polen, Tyskland, Sovjet, Österrike under 1:a världskriget och Ungern, Kina, Grekland, Filipinerna, Taiwan under andra världskriget.
Den andra vågen av hyperinflation kan knytas till utvecklingsländer i tredje världen. Den grundläggande orsaken till dessa ekonomiska katastrofer kan sökas i det koloniala beroendet och den skuldsättning som pressades på fattiga länder med stora materiella behov och med regimer som var rent korrupta eller inte förstod i vilken situation de lockats in. Hit hör hyperinflationerna i Angola, Argentina, Brasilien, Bolivia Chile, Nicaragua, Zaire och Zimbabwe.
Den tredje vågen av hyperinflationer kan iakttas i efterdyningarna av sammanbrottet för de socialistiska ekonomierna i Östeuropa. Det handlar om ett helt kluster av hyperinflationer under 1990-talet. Hit hör Sovjet/Ryssland, men faktiskt också de flesta av dess grannar som Armenien, Azerbajdzjan, Vitryssland, Bulgarien, Estland, Georgien, Kazakstan, Polen, Serbien, Taxikistan, Turkmenistan, Ukraina, Uzbekistan och Jugoslavien.
Ovan gjorda genomgång visar att hyperinflation handlar om störningar i realekonomin som brukar sammanfattas under rubriken ekonomisk chock och sammanbrott i produktionsförmåga. Som orsakats av:
- Krig och krigsskadestånd
- Kollaps av ekonomiskt system
- Avreglering av valutamarknader och därmed öppnande för fientliga attacker på valutor
- Utländsk skuldsättning
I ljuset av historien kan vi se att hyperinflation utlöses av störningar i realekonomin och att sedeltryckandet är en missriktad reaktion på realekonomiska problem.
Med detta, om än grova så ändå någorlunda säkra perspektiv på orsakerna till hyperinflation kan det vara på sin plats att närma oss frågan om risken för att det inträffar i Sverige idag eller imorgon.
I efterdyningarna av krisen 2008 har hyperinflation i stort bara diskuterats som en risk i samband med de så kallade QE (Quantitative easing – centralbanken köper upp andra bankers finansiella instrument) genomförda av FED (motsvarande vår centralbank men privatägd) i USA. Men eftersom dessa åtgärder inte nämnvärt påverkar de breda folklagrens tillgång på kontanter har de inget med hyperinflation att göra. Det handlar bara om FED:s omsorger om de andra bankernas balansräkningar. Det är ett sätt att motverka en nya krasch – inget nytt Lehman Brother alltså.
Trots alla sakliga avfärdanden av risken för hyperinflation som en följd av privatbankers skuldskapande vill inte ropen på vargen – hyperinflationen – tystna. En dov känsla av osäkerhet och olust finns, men få har hittills satt fingret på de verkliga problemen.
Hyperinflation är en gigantisk omfördelning av rikedom från de med sparade pengar till de som har skulder. Att vi idag är skuldsatta privat och offentligt blir i sig en kraft i riktning mot hyperinflation. En mental position som kommer att slå igenom i politiska åsikter. Den grundläggande anledningen är att rikedomens fördelning är så ojämn, och att antalet skuldsatta vida överstiger antalet med sparade tillgångar. Den ekonomiska lättnad som en hyperinflation skulle ge är alltså större än den välfärd och rikedom som den skulle förstöra – räknat i berörda människor.
Aldrig i historien har en sådan skuldsättning som vi nu har existerat, vilket beror på att skulduppbyggnaden kunnat fortgå ostört under en mycket lång tid – sedan 1972 då dollarns knytning till guld avskaffades. Aldrig har den omfattat så många människor som i dagens globaliserade ekonomi. Hela vårt klot är mer eller mindre indraget i denna skuldsättning.
För att ge en illustration till ovan beskrivna politiska kraft låter vi Paul Krugman tala till inflationens försvar.
”Om vi kunde klara 4-5% årlig inflation … så att priserna steg sammanlagt 25%, skulle det verkliga värdet av bolånen bli väsentligt lägre än det verkar bli med dagens prognoser. Och ekonomin skulle därför komma väsentligt längre på väg mot en hållbar återhämtning.”
Hög privat skuldsättning är pådrivande för inflation. Även om Sveriges stadsskuld i förhållande till omvärlden inte är alarmerande stor är den svenska ekonomin genom den privat skuldsättningen mycket hårt skuldbelastad. Aldrig har det svenska folket varit så skuldsatt som idag. Det handlar om en skuldmättnad som förlamar ekonomin.
En radikal lösning som föreslagits är skuldavskrivning, men eftersom det politiska systemet ligger ljusår från dessa perspektiv återstår antingen en mindre höjning av inflationen som tillåts verka under längre tid eller någon form av ekonomisk/politisk kollaps som hyperinflation eller krig. Med tanke på skuldkrisens globala karaktär kan inget av alternativen helt uteslutas.
Om nu den allmänna ekonomiska utvecklingen pekar ut hyperinflation som en möjlighet, hur ser Sveriges realekonomi och försörjningsförmåga ut? Störningar här skulle snabbt kunna leda till prishöjningar i storleksordningen 50% per månad (undre gräns för hyperinflation). Ett sparkapital eller en skuld på 1 miljon skulle under ett år med denna inflationstakt smälta samman till ett värde av c:a 8.000 kr.
Vårt svenska försörjningssystem med en självförsörjningsgrad på mindre än 50% är kanske den enskilt viktigaste faktorn som kan utlösa en hyperinflation. Att vi dessutom har ett mycket centraliserat system för distribution av mat och andra nödvändiga vardagsprodukter gör inte vår situation mindre sårbar. Sist men inte minst bör också våra avvecklade beredskapslager läggas till de faktorer som ytterligare försämrar vår möjlighet att motstå störningar i vår livsmedelsförsörjning.
I Zimbabwe ledde en sänkning av livmedelsproduktionen med 15% under några månader till kraftiga prishöjningar. Hur stor sänkningen av vår livmedelsimport behöver vara för att driva upp priserna mot hyperinflation finns säkert ansvariga som har kontroll på.
Att svenska folket uppmärksammas på denna vår utsatthet är kanske inte för mycket begärt, det skulle om inte annat vara en signal som visar att våra beredskapslager har privatiserats, blivit en fråga för individuell hantering, som så mycket annat.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Paul Krugman, Evert Larsson, skuldkrisen, hyperinflation
Just nu håller man ju på att gömma inflation för folk med alla till buds stående medel; momssänkningar på restaurangmat, EU-bidrag till bönderna, hästkött inblandat i livsmedelskedjan, lån till konsumtion, subvention av arbetsgivaravgifter till överklassens konsumtion. Räntesänkningar från Ingves samtidigt som han säger att vi måste låna mindre osv. Att gömma inflationen börjar bli svårare och svårare.
Perspektivet i ”Hyperinflation?” är minst sagt grovt, så det borde finnas öppningar till förtydliganden, i alla de fall av hyperinflation som nu varit.
Hyperinflation är inskickad till Newsmill men blev refuserad. Där tycker man tydligen att Henrik Unne i sin behandling av frågan i länken Hyperinflation eller depression? gör frågan mer rättvist behandlad.
Eftersom det är Unnes syn som är den allmänt rådande bland ekonomer av näst intill bland alla sorter, så finns här nu ett enkelt sätt att själv avgöra var någonstans mellan raderna som verkligheten går att finna.
Hyperinflation är tydligen ett lika kallt ämne som missförstånden runt dess orsaker. Flutetanker har i en artikel fört fram en omständighet som kan ha betydelse i följande artikel.
Hyperinflation-eller-deflation
Skillnaden idag gentemot Tyskland är att då bestod penningmängden till en mycket större del av lättcirkulerade sedlar, riktiga pengar, idag däremot av digitala skuldpengar. Med perspektivet att hyperinflationen uppstår genom missbruk av cirkulationsmedlet så blir Flukes frågetecken relevant. Men eftersom historien visar att Hyperinflation inte är någon naturlig fortsättning på vanlig ”normal” inflation utan ett ekonomiskt fenomen med orsaker i en kraschad realekonomi, blir invändningen inte irrelevant men kanske mindre betydelsefull.
Om livsmedlen slutar flöda in i våra butiker, vad händer då? Enligt uppgift tar det inte mer än några dagar innan hyllorna är tomma vad gäller de hetaste produkterna, och resten lär snabbt bli föremål för massiv hamnstring.
Vad som sedan finns av livsmedel kommer troligtvis att bestå i svart marknad och handlas för kontanter, guld, silver eller bytas. Eftersom penningmängden i detta fall sedlarna och mynten endast är c:a 4% av den totala penningmängden sätter det en gräns för hur snabbt inflationen kan sätta fart. Den bestäms ju av relationen mellan tillgängliga livmedel och mängden pengar. Naturligtvis kommer trycket, behovet att stilla de mest grundläggande behoven också ha stor betydelse. Vad är man beredd att betala för en limpa när inget annat finns att få tag på?
För styrande med kontrollen över våra institutioner borde väl trotsa alla missförstånd runt hyperinflation, det stå klart att hunger inte kan stillas med aldrig så mycket sedlar. Så alla ansträngningar borde riktas in på att höja produktionen av de allra nödvändigaste förnödenheterna. Ingen enkel uppgift, många spikar i soppan.
Lärdomar av dessa vandringar runt hyperinflation borde väl trots allt vara att vår självförsörjning ligger alldeles för lågt och att den omedelbart måste bli föremål för allas politiska omsorger.
Men hur ser en allians mellan staden och landets arbetare ut idag? Har vi någon landsbygd kvar?
Innan svaren, om någonsin, kommer att vaskas fram håller jag på det privatiserade beredskapslagret. En säck ärter slår en tacka guld.
Evert!
Jag håller med om att tystnaden omkring ekonomin (penningskapandet) och nu om hyperinflationen skräller. Hur kommer det sig att ingen ens verkar oroa sig?
Jag framförde försiktigt på ett FiB-möte i våras tanken att det är bankerna som skapar pengar med hjälp av sin kreditgivning. Det skapade nästan oreda på mötet. Jag skälldes för närmast stollig som ifrågasatte att Riksbanken har järnhård koll på varje i ekonomin skapad krona.
Knut! (Kanske är du den enda som lyssnar?)
Jag följde diskussionen om fascismen, den var näst intill smärtsam att ta del av. Är denna rörelse så fångad i sitt eget garn att det bara finns känslor av desperation och uppgivenhet, desperat värnande om egna positioner och avsaknad av sökandet efter utvägar ur vår, i och för sig nästan hopplösa situation.
Finns det då inga fler blådårar inom denna rörelse som triggas av situationen, som inte riktigt känner sig bekväma med den lilla sektens odlade självgodhet och intellektuella självstympning, som triggas av att sätta några små dogmer på spel vid det roulettbord som är vårt demokratiska samtal.
Eller är det så enkelt att folk bara helt enkelt är skiträdda? Om det nu kan vara till någon hjälp ur denna fobi så vill jag med bestämdhet hävda, för individen kan det bara sluta på ett sätt.
Intressant artikel som kanske behöver dammas av med tanke på det vi ser omkring oss nu.