– Problemet för Jair Bolsonaro är att han troligen kommer att besegras i den andra omgången av det brasilianska presidentvalet, oavsett mot vem han än ställs. I 2017 års presidentval tog man i Frankrike parti snarare mot Le Pen än för Macron, och Bolsonaro torde få dela Le Pens öde av liknande skäl och på samma grunder.
Så skrev Latinamerika-kännaren Göran Kärrman i tidningen Internationalen (nr 31/2018) så sent som den 3 augusti i år. Prognosen visade sig helt felaktig. Söndagen den 28 oktober vann den tidigare fallskärmsjägaren Bolsonaro en klar seger (med procentsiffrorna 55 vs 45) mot Arbetarpartiets kandidat Fernando Haddad i valomgång två och kommer nu att installeras som Brasiliens nya president den 01 januari 2019.
Det är illavarslande och något av en tragedi.
Bolsonaro är inte bara reaktionär och en allmänt oborstad typ. Han är även anti-demokrat, homofob, rasist, kvinnomotståndare, vapenfetischist, klimatförnekare, regnskogsskövlare och fiende till nästan allt som gör tillvaron någorlunda uppbygglig. Kring rätten för gemene man att bära vapen, trakassera invandrare, bespotta nationella minoriteter och skära ner den offentliga sjukvården och utbildningen byggde han i princip hela sin kampanj – dock utan att medverka i en enda teve-sänd debatt efter den första valomgången. Som väntat har inte heller Parisavtalet eller FN någon vän i Bolsonaro. I Trumps anda och i förstuckna ordalag har den nya presidenten hotat med att lämna båda två, låt vara att det förmodligen stannar vid just hot.
Hur kommer det sig att en så grotesk gestalt har kunnat väljas till Brasiliens högsta ämbete? Svaret är mångbottnat med rader av komponenter.
Den långvariga politiska och ekonomiska krisen är en förklaring. Efter år av korruption, privatiserings-hets och åtstramningar grep många av de röstande efter varje halmstrå med påskriften FÖRÄNDRING (om än till det sämre…). Oviljan att nagelfara landets egen historia och framför allt det djupt olyckliga militärstyret 1964–87 spelade också roll. Det 23 år långa diktaturskedet glorifierades. Bolsonaro själv vittnade om sin ohöljda entusiasm för den tidens blodsorgier och summariska rättegångar. Vänsterns splittring och oförmåga att knyta fasta band med de samhälleliga bottenskikten måste likaså vägas in. Till detta kom att de kyrkliga samfunden, otaliga som stjärnorna uppe i himlen, inte precis stod överst på de upplystas barrikader. Brasilien är inte bara ett av jordens våldsammaste länder; det är också ett av de mest spekulativt ”religiösa”. Kristendom och våldsutövning går som bekant ofta hand i hand.
Valrörelsen ägde nästan uteslutande rum på Bolsonaros villkor. När det stod klart att presidentvalets förmodade segrare, Arbetarpartiets Lula da Silva, inte fick ställa upp – men tilläts krypa in i arresten – så kom brutalitet, hat och våldsretorik att fullkomligt dominera bilden av valspektaklet – bedrägerier, fusk och humbug icke att förglömma.
Inte minst för de väldiga regnskogsområdena i Amazonasbältet är valutgången något av en katastrof. Bolsonaro har deklarerat att Amazonas-regionen måste ”utvecklas”, vilket i hans fall betyder förödas och brandskattas.
I dag är det inte bara högerpopulister som skördar ideliga triumfer på skilda håll i världen. Även miljö-brottslingar av Bolsonaros typ har glada dagar.
Tchadjön krymper till en liten pöl
Här i Sverige behöver vi inte oroa oss för att våra sjöar är på väg att slamma igen eller att öknarna ska breda ut sig. Betraktade från Jupiters och Saturnus horisonter är våra inhemska miljöproblem faktiskt ganska beskedliga. Läget är ett helt annat i exempelvis Västafrika:
För tusentals år sedan var Tchadsjön precis vid gränsen mellan Nigeria, Kamerun, Tchad och Niger ett gigantiskt innanhav, och så sent som på 1960-talet var dess area 26.000 kvadratkilometer (som vi kan jämföra med Vänerns 5.650) men numera är ytinnehållet bara 1.500 kvadratkilometer om ens det. Ifall inte Tchadsjön går att ”ladda om” med vatten ifrån Ubangi-floden i Kongobäckenet, så kommer den i en snar framtid att förpassas till den centralafrikanska begravningsplatsen för intorkade vattentäkter. Samtidigt expanderar Sahara-öknen i Tchadsjöns omgivningar med i genomsnitt 600 meter/år i sydlig riktning uppe i nordöstra Nigeria.
Dessa båda miljöhot – Tchadsjöns annalkande död och öknens stegvisa tillväxt – har redan nu lett till avsevärda folkvandringar över stora delar av Västafrika. I första hand är det nomadiserade herdefolk, muslimska ”Fulani-herdar”, som tränger in i södra Nigeria och där råkar i delo med den jordbrukande och bofasta allmogen. År 2016 dödades 2.500 människor i sammanstötningar av det slaget, och så lär det fortsätta. Inkomstbortfallen är och har varit omfattande.
Men dispyternas rötter är alltså miljöbetingade snarare än etniska eller religiösa. Folk ser sig tvingade att överge forna revir för att över huvud taget kunna överleva på grund av torka och uteblivet regn.
Brasilien riskerar liknande problem med den regnskogshatande Bolsonaro vid styrspakarna. Inte bara vänstersympatisörer torde bli föremål för häxjakter. Också borgerliga demokrater, invandrare, urfolk, nationella minoriteter, anti-rasister, miljövänner, feminister, intellektuella, HBTQ-aktivister med flera kan få anledning att gräva dubbelt djupa diken.
