”I den moderna världen är det nästan omöjligt att förmå människor att göra saker de inte kan överblicka nyttan av, det vill säga egennyttan. Vi orkar insatsen som krävs först när vi inser vad vi behöver.”
Så skriver Lena Andersson den 14 juni 2014 i sin DN kolumn om skolans kris. När man läser denna text kan man lätt dra slutsatsen att skolan fortsätter att vara auktoritär i en värld som inte längre är det. Och då börjar man undra i vilken värld Lena Andersson lever. Har hon aldrig träffat folk som djupt ogillar att varje dag gå till ett arbete de avskyr men som ändå gör det, därför att de behöver tjäna pengar? Har hon aldrig talat med en långtidsarbetslös som går det ökända fas 3 programmet fast han/hon hellre skulle slippa detta tvång? Har hon inte hört talas om små barn som blir mycket ledsna när de skiljer sig från föräldrarna för att stanna på dagis men som trots sina tårar tvingas vänja sig vid sin nya vardag?
Det samhälle som tillåter total frivillighet existerar inte. Försök som arbetstagare eller arbetsgivare att strunta i lagar och bestämmelser om arbetslivet och då kommer du snart att stå utanför samhället, antagligen hamna i fängelse. Försök som förälder att strunta i reglerna angående barnens hälsa – t ex när det gäller vaccineringar under de första barndomsåren – och så kommer du snart att möta en förhoppningsvis mycket auktoritär socialtjänst och en lika bestämd barnavård. Och när du blir äldre och tycker att du behöver stöd och hjälp – försök att forma hemtjänsten och äldrevården så som du önskar; också då kommer du att stoppas in i levnadsformer som andra har bestämt åt dig.
Kan barn och tonåringar från i dag inte förstå varför de behöver kunna läsa, skriva och räkna, varför de behöver få åtminstone en allmän bild om naturvetenskapens och samhällsvetenskapens funktion i vår värld – dessa barn som växer med mobiltelefoner, musik- och filmdelning via nätet och avancerade fantasispel på tabletter?
Nej, Lena Andersson, skolan är inte ett undantag i vår moderna värld, tvång finns överallt omkring oss och egentligen också inom oss, ett annat slags tvång än på 1800-talet, ett tvång som vår nya värld har format. Skolans kris reser sig ur en förvrängd syn på egennyttan enligt vilken nyttan är lika med tillfredsställd tillfällig lust och en förödande illusion, en vild dagdröm – den om total frivillighet. Tyvärr har detta spöke stor makt över vår tids mentalitet. Föräldrar och pedagoger låter barnen bestämma vad de ska äta, när och hur mycket de ska vila, hur de ska forma sina relationer med andra barn och med vuxna. De glömmer att berätta för barnen om den oerhört viktiga balans mellan ”jag måste” och ”jag vill”, den balans som skapar ett mänskligt liv. De låter bli att förklara – eller kanske vet de inte själva detta? – en grundläggande sanning: att en värld där ”allting är tillåtet” är en farlig och människofientlig värld, godtyckets och våldets värld.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Lena Andersson, egennytta, Ana Maria Narti, Dagens Nyheter
Ana Maria Narti känner jag igen sedan förr när hon var Folkpartist – har hon bytt åsikt? eller har hon samma tankevärld som tidigare då har jag inget till övers för henne!
Ränderna går aldrig ur!
Nartis replik till Lena Anderssons krönika gav mig inte särskilt mycket. Inte Lenas krönika heller för övrigt. Frågor om tvång, plikt och frivillighet, om friheter, rättigheter och skyldigheter kan självklart appliceras på många samhälleliga områden. Nånstans i botten av allt detta måste det ligga en form av acceptans och lojalitet för systemet.
Man måste gå ytterligare ett steg tillbaka för att närma sig den konkreta verkligheten. Vad jag förstår så var det Thomas Petterssons reportage i DN om sin tid som vikarierande lärare på en högstadieskola i Stockholms södra förorter våren 2014 som låg till grund för Anderssons krönika.
Pettersson blottlägger det segregerade helvetet i skolan. En skola som är lika segregerad som samhället i övrigt. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Ingen har vad jag vet någon lösning på detta, trots att alla politiska partier talar sig blåa om skolan.
Eftersom Petterssons reportage publicerades i DN så saknades självklart all upplysning om varifrån eleverna i högstadieskolan kom. Jag misstänker att inslaget av utifrån kommande barn är ganska stort. Men sådant får man så klart inte problematisera i DN.
För övrigt hörde jag på nyheterna i morse att en hel klass av unga flickor i Norrköping befunnits vara könsstympade. De föräldrar som är ansvariga för detta riskerar samtliga långa fängelsestraff. Så är lagen skriven. Enda sättet att komma ifrån detta lagförande är självklart att i jämlikhetens och i feminismens namn tillåta könsstympning även av kvinnor. Föräldrar kan ju låta omskära sina gossebarn utan mankemang och utan att riskera att åka i finkan.
Hur vi än vrider och vänder på frågorna så tycks de ändå landa i Anderssons och Nartis frågeställningar kring tvång och frihet.
Slutligen måste vi mitt i allt detta komma ihåg att Sverige ändå är ett ganska ”bra land att leva i”. Ett land med röda stugor och kossor som betar på ängarna. Särskilt bra är det om man tillhör den vita välbeställda medelklassen. Denna klass har ju faktiskt fått kämpa för att nå sin klasstillhörighet och i praktiken tvingats tillämpa den fordom så radikala parollen: ”Upp till kamp!”.
Glad Midsommar!
Bo Z!
Är det för att du inte jobbat i skolan, som den mening av Lena Andersson som Ana Maria Narti utgår från inte säger dig någonting särskilt? Ja, det vet jag inte men vi som jobbat där vet ju att det var precis på detta anderssonska sätt som flum-pedagogerna resonerade. Och gjorde skolan omöjlig.
Det finns lika många läsarter av en artikel som det finns läsare av den. Viktigt att hålla i minnet när man läser Nartis angrepp på krönikan av Lena Andersson. Jag tror att Narti läser fel på flera plan.
Anderssons artikel handlar inte om pedagogiska metoder eller den ena eller andra sortens ordningsregler. Den handlar om auktoritetens roll i skolan och samhället och vår rätt att ifrågasätta densamma, vilket inte är någon ”skoldiskussion” utan en filosofisk och allmänpolitisk fråga. Låt vara att hon med sina formuleringar inbjuder rättrogna ”kunskapsanhängare” till polemik.
Det finns många arbetarklassbarn som misshandlats i skolan och då menar jag inte fysiskt. Framför allt rör det de refraktärt tänkande; de som redan före högstadiet (eller vad det heter numera) insett att det är själva organiseringen av samhället som är problemet. De kommer i alla samhällen att tvingas ta egna vägar. För de som, likt Jan Myrdal, tillhör samhällseliten kan en egen bildningsväg vara fullt möjlig. Men för de 95%, som inte har bindningar till en intellektuell överklass, står nog den vägen tyvärr inte öppen.
Jag tror Lena Andersson är inne på något viktigt när hon ifrågasätter skolans roll som uppfostrare och samhällsanpassare. Detta går helt vid sidan om kunskapsfrågan och ignoreras helt av Narti. Samtidigt håller vi väl alla med om det önskvärda i att alla skolelever bibringas en positiv inställning till demokratin som en väg att lösa motsättningar mellan olika åsikter i ett samhälle. Men, som Lena Andersson så klokt poängterar, detta är en insikt som måste komma från en enskild individ själv. Annars är den ju ingenting värd.
Tvärtemot Bosse Zackrisson så tycker jag att såväl Anderssons som Nartis argumentation ger mig mycket insikter om hur väsentlig de bådas argumentation är och det absolut avgörande i att hålla isär debatten i de olika kärnfrågor de behandlar.