I Lenins lya i Pskov

Lenin-Pskov2

Lenin diskuterar med sina socialdemokratiska anhängare i Pskov 1900, innan han reste på sjutton års exil i Europa.

Jag bör som stipendiat från “Svenska Institutet” sprida “svenska värderingar”. Nu är jag alltid lite försiktig utomlands att komma med svenska pekpinnar. Jag skäms var gång jag hör någon landsman på en konferens säga: Yes, but in Sweden we do it like this!

Jag brukar ta vederbörande åt sidan och föreslå att han nästa gång inskränker sig till att säga: I think we should do like this.

Men några “svenska värderingar” måste jag ju trots allt sprida. Det där med vår “feministiska” utrikespolitik vållar mig lite bekymmer eftersom det bland ryska meteorologer och geografer verkar vara en viss övervikt av kvinnor.

Wallstrom

Upphovskvinnan till den “feministiska” utrikespolitik jag inte riktigt vet hur jag ska tillämpa i Ryssland

Men innan jag uppfinner någon för tillfället lämplig svensk “maskulin” utrikespolitik, kanske jag bör kolla om mitt intryck stämmer; att kvinnor är underrepresenterade på beslutande nivå.

Sedan finns det ett ryskt ordspråk som säger att mannen är familjen huvud – men kvinnan dess hals, som bestämmer vartåt huvudet ska vridas.

Tillbaka till sovjettiden?
Men när samtalet en kväll över ett par öl (jag har inte sett skymten av vodka ännu) kom in på Sovjetunionen, kände jag att mina åsikter nog inte stod i strid med Margot Wallströms eller Stefan Lövéns: Nej, Sovjetunionen har gjort sitt. Vill ni, som vitryssarna verkar ha gjort, återskapa det inom den ryska federationen, är det er sak, men inte i dess gamla storvulna skick hoppas jag.

Mina ryska vänner är oroliga för att det nuvarande läget underblåser splittring och ovänskap mellan närstående folk. Jag argumenterade för att splittring och ovänskap kan också uppstå mellan olika nationaliteter inom gemensamma gränser.

Unionsflagga-Sverige-Norge

Den svensk-norska “sillsallad” flagga som avskaffades 1905 vid unionsupplösningen.

Sverige och Norge
Debatten fortsatte. Man ville inte ta mina argument riktigt på allvar. Men jag bidade min tid tills det var dags att dra fram det avgörande argumentet: Sverige och Norge bildade union 1814-1905, och det var ett olyckligt äktenskap. Svenskar och norrmän var i praktiken samma folk, samma ras, samma språk, religion osv. Men ändå av historiska skäl två olika folk med olika historiska erfarenheter.

Dock, fortsatte jag, aldrig har relationerna mellan Norge och Sverige varit så bra som efter unionsupplösningen 1905. Till detta bidrog att den svenska arbetarrörelsen, socialdemokraterna och en del vettiga liberaler, motsatte sig ett väpnat svenskt ingripande i Norge.

Det var i och för sig riktigt att en norsk socialdemokrat kunde ivra för att unionen skulle behållas, men (och nu osäkrade jag handgranaten jag haft i beredskap) det hade varit oförlåtlig chauvinism av en svensk socialdemokrat att göra detsamma. Den som sade detta var Vladimir Lenin som använde den norsk-svenska unionsupplösningen som ett skolexempel på hur sådana här affärer bör skötas.

Studentradikalism
Nu blev det tyst. I Ryssland verkar Lenin fortfarande ha en stor auktoritet, också bland de som vuxit upp efter 1991. I Pskov står han staty på åtminstone två platser och här och där såg jag någon liten byst.

Mina ryska vänner var lite undrande över att jag verkade veta så mycket om Lenin och rysk historia? Jo, sade jag, och tömde min tredje öl, när mina jämnåriga i Ryssland på 1960- och 70-talet ville demonstrera sin radikalism gjorde det med att dricka Coca Cola och jaga utländska turisters jeans, medan vi i väst satt och läste Lenin och Marx. (Att de flesta av oss också läste Mao, och en del av oss Trotskij, tänkte jag vänta och berätta om till vid ett annat tillfälle).

Lenin i Pskov
Efter detta var det ju inte mer än logiskt att vi gick och besökte Leninmuséet på Leningatan. Det är inrymt i den lägenhet som Lenin bodde i 2-3 månader 1900. Det var efter exilen i Sibirien som han kom till Pskov. Moskva och St Petersburg var stängda för honom. Det var här i Pskov det beslutades att framställa tidningen Iskra i utlandet och sedan smuggla in den i Tsarriket. Lenin hade ett rum innerst hos en apotekarfamilj. Rummen finns kvar, också där Lenin bodde, men det autentiska möblemanget förstördes under kriget. Ersättningsmöblerna från samma tid var okay för mig.

Bland alla foton på väggarna i apotekarlägenheten fanns det ett med ett dussintals ansikten. Det var Lenins olycksbröder och systrar (bland andra hans hustru Krupskaja) under förvisningen i Sibirien. Ett av ansiktena såg väldigt “svenskt” ut och den ryska undertexten tolkade jag lätt till O. A. Ekberg.

Lenin-Pskov1

En annan vy från apotekarhemmet i Pskov där Lenin bodde några månader 1900.

Vem var denne “Ekberg”. Han kan inte ha varit rikssvensk, utan rysk medborgare. Kom han från Finland eller tillhörde han någon svenskättad familj i St Petersburg? Var han revolutionär eller hade han hamnat i Sibirien av andra icke-politiska orsaker?

Bland alla andra foton saknade jag en del personer. Så det var dags för ännu ett “svenskt” utspel.

Utan att gå in på detaljer eller göra alltför stor sak av det hela påpekade jag att det för framtiden är en utmaning för ryska muséer av det här slaget att ge plats åt de av Lenins nära vänner och bundsförvanter som kanske sedan inte var så goda vänner med Josef Stalin. Mina vänner noterade vad jag hade sagt.

Ryska ubåtar
Hela apotekarvåningen upptogs inte av Lenin. En del var reserverad för en utställning om ryska ubåtar. Ryssarna hävdar, och jag tror jag har hört det från andra håll, att de var först med konstruktion av undervattensbåtar redan under andra halvan av 1800-talet. Mina vänner frågade om jag verkligen var intresserad av ryska ubåtar.

Jag svarade “ja så där” utan att avslöja att är det något som vi svenskar sedan 1981 är patologiskt intresserad av, så är det ryska ubåtar. Jag har för mig att för några år sedan rapporterades ett fynd av en sjunken rysk ubåt utanför Östhammar! Upphetsningen lade sig dock när det befanns vara en ubåt från 1:a världskriget.

Men jag kände att alla mina putslustiga skämt om ryska ubåtar i svenska farvatten fick vänta till ett annat tillfälle.

  6 kommentarer for “I Lenins lya i Pskov

  1. Martin Kullberg
    2016-04-13 kl. 7:11

    Din formulering var ju aggressivare. Att säga att man i Sverige gör på ett visst sätt är ödmjukare för det föreslår det hela som ett främmande koncept. Att säga att “Vi gör så här” är att pusha frågan.

    Det som jag tyckte var pinsamt i livet utomlands, det var att höra folk säga att vi verkar ha ett bra system i Sverige. Det var vansinnigt svårt att besvara, hur bemöter man det? Det är ju en blandad kompott.

    Ubåtsgalningarna avslöjar sig när de hyfsar sin narrativ. För ett år sedan var det i stort sett omöjligt att få information om ryska miniubåtar, konkreta historiska exempel lyste med sin frånvaro. Jag hävdade att de offensiva miniubåten var uppfunnen i Sverige. Nu har man grävt fram en gammal plåtlåda ur arkiven från något misslyckat Sovjetiskt projekt under Stalin.

    Men Ryssarna är ju inte det minsta rationella, klart de far omkring i Sverige till ingen nytta, i ubåtar med riktigt kort aktionsradie och riskerar en dyr diplomatisk incident, för vad? Vem vet, de är ryssar!

  2. Sven-Eric Holmström
    2016-04-13 kl. 7:40

    Det här om Lenin känner jag igen. 2005 var jag i Petrozavodsk med Umeå universitet. En av de svenskspråkiga studenter som guidade oss pekade på en Leninstaty och sa inte utan stolthet i rösten “det där är våran gubbe”.

    Både Lenin och Stalin var aktade vilket man inte kunde säga om vare sig Gorbatjov eller Jeltsin.

  3. Anders Persson
    2016-04-13 kl. 19:39

    Martin!
    Du har rätt om öronen som lyssnar är svenska! Men utlänningar, som “couldn’t care less” vad vi gör i Sverige är mer vana vid att man uttrycker sig personligt. Det är i alla fall min erfarenhet.

  4. Mats Larsson
    2016-04-14 kl. 17:55

    Anders P!
    Att du ännu inte begått vodka-debuten i Ryssland antyder för mig att du inte blivit hembjuden till någon.

    Man bor som regel ganska trångt i Ryssland/Ukraina/Vitryssland, så det kan ta sin tid att bli hembjuden. Men om man blir det, så kan jag garantera, att det är inte öl man dricker, särskilt inte om det är första gången man är på besök. Men när jag kommer hem till riktigt gamla, nära vänner i St Petersburg så är dock inte vodkan så viktig.

    Att samtidigt dricka både öl och vodka förekommer inte, och anses närmast farligt.

    I Ryssland/Ukraina/Vitryssland blandar man alltså inte olika drycker under en kväll. Man bestämmer sig för vilken dryck som gäller och sedan håller man sig till det. Vid en middag kan man alltså dricka vodka genomgående, men i vissa fall (vilket är konstigare för en svensk) enbart konjak. Om man vill ha en drink innan middagen kombineras vodkan med saltgurka och konjaken med citron.

    För en del år sedan var jag bjuden till ett bröllop i Minsk (Vitryssland), när en hög vitrysk militär gifte bort sin dotter. Vid middagen gällde enbart vodka, som var noggrant utprovad för att inte ge huvudvärk dagen efter; festen fortsatte ju nästa dag ute på datjan utanför Minsk.

    (Mina föräldrar har berättat om bröllop på 1950-talet i Bergslagen, där enbart absolut rent brännvin serverades från början tillslut, kanske KL:s läsare har liknande erfarenhet)

    Snapsvisor förekommer inte, däremot ska varje skål föregås av någon som uttalar skålen för något särsklit ändamål. Tredje skålen är alltid till kvinnorna, som då sitter medan männen står.

    Den mest prövande traditionen är om festen hålls till hyllning av en sedan många år avliden men “viktig” person. Då måste alla skålar föregås av personliga minnen och hyllningar till den avlidne. Det är ok för en svensk under de första 5-6 skålarna, men blir det i längden påfrestande.

    Mitt intryck är att vodka-traditionen lever starkast kvar i Vitryssland. Man gör vodka på sin nationalrätt potatisen, vilket betyder extremt låga produktionskostnader, och man struntar helt i ryssarnas möjligheter att göra och köpa extremt dyr vodka. Det finns helt enkelt ingen marknad av rika vityssar som kan köpa dyr vodka.

  5. Anders Persson
    2016-04-15 kl. 18:27

    Mats L!
    Nu har jag faktiskt kommit i lite kontakt med rysk vodka. Nej, jag har inte varit hemma hos någon. Mina erfarenheter av resor i världen, i synnerhet i storstäder, har lärt mig att man helst träffas på restauranger. Sedan tillkommer ju, som du nämner, trångboddheten.

    Nej, vodkan serverades under en konferens nu i veckan för att fira en 80-årig turbulensprofessor som för 50 år sedan var med och startade ett oceanografiskt center.

    Föredragen hölls på engelska eller ryska och tolkades genom öronsnäckor. Stämningen var hjärtlig med högtidlig. Ryssarna var mycket chevalereska och kysste kvinnor på hand och omfamnade varandra på sitt traditionella vis. Jag fick någon konstig känsla att jag upplevt detta förut, kanske i någon av Jan-Olof Olssons (Jolos) böcker?

    Vid det sedvanliga “isbrytarpartyt” efter första dagens förhandlingar serverades mat och dryck som mycket man ville, vodka samt vita och röda viner. Öl såg jag inte till. Och det var verkligen ryskt. Jag tog dock bara två glas vin och två små glas vodka, eller kanske tre…

    Diskussionerna var mycket livliga, bland annat hamnade jag i ett långvarigt och givande samtal med en ukrainare från Donbass, en rysk jude som flyttat till Israel 1990 och en sibirisk meteorolog.

    Diskussionen med ukrainaren från Donbass blev så lång att den inte går att återge här. Vi var dock ense om mycket, om än inte allt. En annan ukrainare, en professor från Odessa, överräckte till varma applåder en present av något slag från sin institution till den 80-årige turbulensprofessorn.

    Han som flyttade till Israel hade dessförinnan i Moskva bott granne med Gorbatjov och träffat honom ofta på det rent personliga planet. Han var inte imponerad. Gorby var inte tillräckligt “intelligent” och visste inte vad han ville, detta till skillnad från Jeltsin. Dessutom talade Gorbatjov en stark sydrysk dialekt som inte ingav förtroende i övriga Ryssland, ännu mindre i delrepublikerna.

    Meteorologen från Sibirien hade varit mycket aktiv under perestrojkan men hade, som han sade, i sin naivitet, trott att när Ryssland gjorde sig av med kommunismen skulle landet och folket mottas med öppna armar av Europa (som skedde med de andra östeuropeiska staterna). Hans och andra liberalers besvikelse var enorm när det inte skedde.

    När klockan passerat 20 var det dags att bege sig av. Konferensen hölls i Vetenskapsakademins palats vid Nevan, mitt emot Admiraliteten. Kvällen var ljus. Det var en fascinerande känsla att lojt ta sig över bron och njuta av utsikten med alla berömda byggnader upp- och nerströms av floden.

    Jag hade kommit med T-banan, men beslöt ta bussen hem, 24:an. Fick sitta och vänta ganska länge men vad gör det när man har Eremitaget och Vinterpalatset mitt emot sig att titta på, lika vardagligt här som Coop och Biblioteket vid 110:ans hållplats hemma i Storvreta!

  6. Anders Persson
    2016-04-15 kl. 18:52

    Jag glömde berätta att ovanför trappan in till den stora konferenssalen i Vetenskapsakademin möter man vetenskapsmannen och konstnären Mikhail Lomonosov (1711-64) storslagna (4,8×6,4 m) och 250 år gamla mosaik av slaget vid Poltava 1709. Karl XII syns skymta i sin bår (han hade skadat foten) längst till höger. I övrigt domineras scenen av Peter den Store.

    Jag är överhuvudtaget förvånad över den roll som Sverige verkar spela i ryssarnas föreställning om sin historia före Napoleonkrigen. Alexander Nevskij fick sitt tillnamn efter att ha besegrat en svensk här vid Nevan (på en plats halvvägs mellan Onega och Finska viken) 1240, ett par år innan det berömda “slaget på isen”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.