Bjurbäcken, alldeles intill soldattorpet var platsen för Mobergs största barndomsminne – att fånga gäddor med snara. Denna bäck dyker upp under olika namn i flera av hans böcker, mest gripande i Din stund på jorden. För den gamle emigranten Albert Carlsson blir bäcken en symbol för barndomsbygden medan Stilla havet blir en symbol för det nya hemlandet.
Rundqvistagården i Duvemåla var nästan överväxt innan musikalen om Kristina kom till. Nu har det röjts, varsamt renoverats och Kristina står staty utanför. Hon är ju ”oppdektad” som Moberg sa, men är en symbol för de som tvingats utvandra och inte ville anpassa sig till det nya landet, nåt att tänka på i Sverige idag även om jag helt förespråkar integration och att svenska språket är vad som gäller i Sverige!
Duvemåla var platsen där Mobergs mormor, Johanna, föddes. Det var hon som senare berättade för barnbarnet Vilhelm hur det var att mista 6 av 7 barn till Amerika (kvar blev bara Ida, Mobergs mor):
Att följa sina barn till stationen är som att följa dem till graven, man får aldrig se dem mer.
Vilhelms mor och mormors livsöden var den främsta inspirationen till hans böcker om Utvandrarna. Duvemåla är en vacker och rogivande plats med kaffestuga sommartid.
När Troell & Co skulle göra film av böckerna hittade man Klasatorpet i Långasjö som passade perfekt. Hit kom Max von Sydow, Liv Ullman, Monica Zetterlund med flera och vände upp och ner på byn!
Otaliga gånger har jag under mer än 25 år besökt denna välbevarade torpmiljö, även den väl värd att besöka. Under många år möttes vi alltid av härlig musik från ett Magdeburgerspel, framfört av spelemannen Klas! Nu är Klas 94 och tar det med rätta lugnt, men tack Klas för alla fina stunder!
Det är lätt att en sån här tur bara blir nostalgi och om hur illa det var förr (och bra nu), men det finns många länkar till dagens värld.
Det kommer mera!
I Mobergs fotspår 4 > I Mobergs fotspår 5 >
Titta in till Smålands reseservice!
Ulf N!
Tack för fina berättelser och bilder från det stora författarskapet. Hade tänkt vänta med kommentar tills din 3. del – men sommarbilden av fiskaren vid bäcken är bara så bra 🙂
För att bidraga till mer ”stickspår” placerar jag min kommentar till Knut och Jan Arvid här:
Det slår aldrig fel. Ända sedan Antiken har 50+are klagat på språkligt förfall. Men språken förändrar sig ständigt, varken till det bättre eller sämre. Det som vi lärde oss på 60-talet var svenska språket på 40- och 50-talet.