I Mobergs fotspår (6)

Moberg-6-2B

Jag läser att författaren Jan Myrdal (som också gillar Moberg) ångrar att han inte stannade kvar i USA, för att han kunde blivit ett större namn och påverkat mer “over there”. Vilhelm Moberg var nära att emigrera 1916 (han är längst t v på fotot) då en morbror ordnat biljett. Men då ingrep mor Ida som visste vad det innebar att mista sina syskon till Amerika och sa: “Åk inte till Amerika, då får din mor aldrig se dig mer.”

Så blev han vår svenska författare som skrev vår historia i sina romaner men som ändå ville skriva en alternativ historiebok, Min svenska historia – berättad för svenska folket. Men han “tyade” (orkade) inte med att fullfölja den. Kring 1971-72 börjar det kärva ordentligt, värk binder honom vid sjuksängen, inget blir skrivet och depressionen griper tag i “Storstarken med folkviseögon” som Ferlin beskrev honom.

Jag tror att Mobergs försök att skriva en alternativ historia blev honom övermäktigt. Att leta reda på bortglömt/förbisett material tog enorm kraft, han fick mycket kritik av etablerade akademiker och försökte svara på deras villkor, spela på deras planhalva. Jag tror han hamnade i en återvändsgränd där han inte kunde skriva längre.

Då gjorde han som han förvarnat om redan 1968 i “memoarboken” Berättelser ur min levnad: “Att skriva är ett sätt att leva […] när dagen är inne då jag inte längre kan skriva, vill jag […] att dörren till oåtkomlighetens rum […] slutes om mig.”

Moberg 6-3

Soldatstugan

Han stängde själv den dörren en augustimorgon 1973 då han gick i vattnet utanför gården på Väddö. Där tog livet slut som började en augustidag 1898 i soldatstugan.

Den finaste minnesskriften över Vilhelm Moberg skrev författarvännen Sven Delblanc i Folket i Bild/Kulturfront (som nyss startats av bland annat Jan Myrdal):

Ingen kan förneka att han lyckades fylla sin stund på jorden med gott och meningsfullt arbete. Med glädje såg han FiB/Kulturfront träda fram, och han gav företaget sitt kraftfulla stöd […] Teoretiskt intresserade skall finna mycket att säga och skriva om hans medvetenhet och ideologiska insikter, på gott och ont.

För de folkmassor som anammade och läste hans verk är det viktigaste […] att han kom av folket och blev folket troget.

Rättvisa, frihet och solidaritet förblev hans ledstjärnor, så länge hans blick kunde skönja dess ljus. Han förblev till slutet en kamrat.

‘Kamrat var ordet som förpliktade, det största på jorden’ (ur Mobergs Soldat med brutet gevär).

< I Mobergs fotspår 1

< I Mobergs fotspår 2

< I Mobergs fotspår 3

< I Mobergs fotspår 4

< I Mobergs fotspår 5

Titta in till Smålands reseservice!

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  2 kommentarer for “I Mobergs fotspår (6)

  1. Leif Strandberg
    2016-02-24 kl. 10:18

    Att skriva Sveriges historia… jag tänker på min gamle (och framlidne) kamrat Jan Lindahl från Gävle som också han, likt Ville, ville skriva sin svenska historia. Det hann bli tre böcker och ett flertal mindre artiklar bland annat i FiB och Förr och Nu. Akademin skrattade förstås åt Mackmyragrabben som trodde han var nåt. Och vi andra hukade oss säkert?

    Men! Men hade vi stått upp för dessa svenska projekt hade vi befolkat det tomrum som nu Sverigedemokraterna lagt beslag på. Framför mig ligger med blått och gult omslag den fina boken Blågul historia. Svenskarna och deras strävanden, av Jan Lindahl. Fan! Fan att vi lät det svenska gå förlorat! Men kanske det går att vinna tillbaka?

  2. Kjell Martinsson
    2016-02-24 kl. 16:54

    Hägglunds förlag gav ut – om jag är rätt underrättad – tre böcker av Jan Lindahl om svensk historia. Nio kliv genom Sveriges historia (1992), Bakvända världen – folk och fest på medeltiden (1996), Blå gul historia (2004).

    Jag tycker Lindahl tog vid där Vilhelm Moberg slutade. Och det skall han ha all heder av.

    Vilhelm Moberg ger oss närgångna inblickar i sina två: Min Svenska historia – berättad för folket. Första delen av Mobergs planerade serie hade undertitlarna: “Från Oden till Engelbrekt” (1970) och “Från Engelbrekt till och med Dacke” (1971).

    Mest hos Jan Lindahls tre ovan nämnda böcker uppskattade jag ”Bakvända världen”, vilken ger läsaren alternativa sätt att tolka, kanske framförallt historiska bilder. Jag tycker att Jan Lindahl var banbrytande i “Bakvända världen”, eftersom han på flera ställen i texten – med sina gedigna kunskaper – gav alternativa tolkningar av kyrkomålningar och olika symboler i dessa. Ofta i skarp kontrast till tidigare akademiska utsagor.
    Olika kyrkomålare, troligen ibland på eget bevåg och med mer eller mindre profana inslag och utan att prästerna visste om det, uttryckte saker om t.ex. djur gestaltade på kyrkoväggarna, men som måste uppfattas satiriskt, utan att överheten verkar ha fattat galoppen.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.