Otto-Wanger-Spital
Inrättningen, den totala institutionen, Steinhof är placerad högt belägen i Wien. Och vi, seniora och stelbenta, måste kämpa uppför många trappor för att nå dithän. Inte visste jag att det var så stort! Så många paviljonger utspridda över området.
Efter Anschluss, i dagarna åttiosju år sedan, användes Steinhof för att tvångsförvara ”mindervärdiga” enligt det nazistiska övermänniskoidealet.
Den ”rena”, ariska rasen skulle fredas enligt den rasbiologiska ideologin. De som inte fann nåd efter att ha mätts efter ideologin styrande måttstockar – på Steinhof kan mätinstrument som användes beskådas – ansågs inte värdiga att få fortsätta leva.
Till Steinhof togs även barn diagnostiserade som ”mindervärdiga”, kategorin rymde allt från dövstumma till ”utvecklingsstörda”, för att sedan skickas vidare till gasning. Över 800 barn, om jag förstått saken rätt.
Eutanasiprojektet skulle genomföras, administrerat från Tiergartenstrasse 4 i Berlin. Därför gick det under benämningen T4.
Efter att kyrkan och även människor boende runt Hartheim, där gasning av barn skedde, protesterat avbröts dödandet på detta sätt. Hitler backade. De intagna på Steinhof svältes, bortom insyn, sedan ihjäl.
Ett fullkomligt obegripligt barbari. Jag saknar ord, det är bortom ord.
Gästboken inne på Gedänkstätte Steinhof (bilden), minnesmuseet inger ett pliktskyldigt intryck, inte särskilt påkostat, vittnar om att det inte är välbesökt. I Österrike, liksom i hela Europa, är de mörka krafterna ånyo på frammarsch.
Vi är de enda denna vårdag som rör oss i lokalerna. Foton på små barn i ett rum där fotosamlingen osmakligt nog samsas med städgrejor som hinkar och trasor. Teckningar utförda av dödsdömda barn.
Läkare, både manliga och kvinnliga, i vita rockar som legitimerade mördandet.
Överhuvudet Gross som klarade sig från bestraffning. Rättegången efter kriget ogiltigförklarades av formella skäl. Sedan levde han som en aktningsvärd, uppburen samhällsmedborgare ända fram till sekelskiftet, gjorde en lysande karriär.
Använde ”material” från Steinhof i sin forskning. Långt efter krigsslutet.
Till synes utan att störas av skuld eller dåligt samvete. En av nazisternas många trogna handgångna. Skulle alla ha straffats för sina förbrytelser mot medmänniskor, hade staten brakat ihop.
När Gross en andra gång skulle rannsakas kunde det inte låta sig göras på grund av att han rört sig in i demensens dimma, eller om det var på grund av annan ohälsa. Strax därefter dog han.
Jag brukar inte ta illa vid mig. Men efter att ha sett dessa foton på barn som skulle dödas, deras teckningar – när vi sedan rör oss på det vidsträckta området, det är efteråt och tomt på människor, känner jag kall fasa.
Och plötsligt tänker jag på Ulleråkers mentalsjukhus, förr hette det dårhus eller sinnessjukhus. Bara en gradfråga att på pseudovetenskaplig grund släcka människoliv med neuroleptika eller gasning. Vitrockarna har alltid villigt tjänat makten. Även legitimerat barbari.
Överdriver jag? Så kommer jag att tänka på mammas kusin Helga som togs till Ulleråker som ung flicka. Efter fyrtio år skrevs hon ut och kunde återvända till Sandviken. Söndermedicinerad med hängande anletsdrag som biverkning.
Varför Ulleråker? Hon diagnostiserades väl som ”avvikande” eller ”händig” – eller vad de hittade på. Hon var inte ”normal”, betedde sig ”händigt”. I Österrike på 40-talet hade det blivit Steinhof för hennes del.
Lasse E!
….och sen skrevs alla ut från dårhuset och fick egen lägenhet som en del av en ”frihetsreform”, en lägenhet som de snart förlorade för att hamna som uteliggare (de flesta har väl frusit ihjäl idag eller dött av överdoser). Minns en överläkare inom psykvården som jag var bekant med som sa följande: ”hur dåliga mentalsjukhusen än var så var det ett sätt att visa ansvar, när sen alla blev utskrivna ledde till en situation där det finns ett antal personer som jag träffar på stan som jag inte skulle vilja träffa en mörk natt”.
Svår fråga, jobbade själv på en tung avdelning på S:a Maria sjukhus en kort tid innan jag fick sparken. Uppfyllde antagligen inte kraven på våld och förnedring mot patienterna.
Sven A!
Helt klart lämnades många i sticket när de stora mentalsjukhusen skulle stängas och hospitaliserade patienter skickas ”ut i samhället”. Det är en svår fråga, som du skriver. Det jag såg på Ulleråker, där jag jobbade extra från och till 1970-1974, var en biokemiskt inriktad psykiatrisk behandlingsmodell där patienterna inte betraktades som subjekt. I bakhuvudet hade jag en läsning av Ronald Laing och ”antipsykiatrikerna” som försökte utveckla ett alternativ till den antihumana, traditionella psykiatrin. Det gjorde det inte lätt för mig att medverka till den repression patienterna utsattes för.
Sven A!
Intressant när du skriver om mentalsjukhuset Maria där jag besökte en vän året 1969 som var drabbad av svår alkoholism. Ett besök som träffade mitt ömmande hjärta när jag såg hur patienterna bodde i dessa relativt små sovsalar där dörrarna ständigt var låsta.
Det fanns en intressant ambition från samhällets sida att försöka komma bort från den typ av människoförnedring som inleddes i mitten 1980-tal och var så klart en god human tanke i sig. Så skedde också men som sagt verkligheten utanför ”murarna” blev inte av bästa slag, minst sagt.
Nu är vi framme vid 2025 och Sverige har blivit så mycket rikare, men trots detta ser vi hur samhället fortfarande frambringar trasiga människor som av olika anledningar befinner sig i ett ovärdigt tillstånd under grymt utanförskap.
Och det är inte enbart människor från fattiga EU-länder som tigger utanför våra stora dagligvarubutiker, utan även ”Andersson och Pettersson” som befinner sig där med en pappersmugg i handen och ber om en slant.
Ja, hur dessa olyckliga individer hamnat i ett sådant elände kan man fråga sig utan att finna ett entydigt svar.
Trist så det förslår oavsett personens hemvist när någon befinner sig i ett sådant människoförnedrande tillstånd.
För övrigt var det goda år 1970 och 80-tal, där Sverige i allmänhet mådde bra. Inte minst genomfördes det ett antal välfärdsreformer som borde skapat förutsättningar att göra vårt Land mycket rättvisare, men en annan politisk vilja med inslag av ”sin egen lyckas smed” har tagit ett rejält fäste hos den tillkommande generationen, födda 1960-tal och därefter. En verklighet som sätter spår i vårt handlande som reducerat vardagsmänniskor till enbart aktiva demokrater vart fjärde år. Däremellan, resten av tiden har den privata intressesfären tillsammans med politiska tjänstemän formulerat dagordningen med konsekvenser hur framtidens byggstenar blir sammanfogade.
Mycket kan man delegera, till just bemanningsföretag och dylikt, men människovärdet är ett förhållande vi bygger gemensamt, människor emellan utan att tillämpa en graderad skala. Och hur sammanfogar man ett sådant hållfast och humant mönster är en fråga att fundera över?
Eutanasiprogrammet är så gott som enda exempel där nazisterna backade för folkopinionen när det började läcka ut vad som försiggick. Att det inte blev fler exempel kan tillskrivas att folket var tysta, frånsett ett fåtal som vita rosen i München. När äntligen någon gjorde något för att få ett slut var det en grupp högerkonservativa militärer runt Stauffenberg som knappast vurmade för demokrati, men insåg att kriget var på väg att förloras. Och för österrikarna sägs det att dom fortfarande tror att Hitler var tysk och Beethoven österrikare…
Går du vid gamla Ulleråker i Uppsala kan du se f d trädgårdar som sköttes av patienter och förmodligen revolutionerande på sin tid att få patienter aktiva och intresserade av annat än sin sjukdom. Risken fanns att bli kvar i en slags slentrianprocess på sjukhuset som liknade en vårdfabrik och där anställda skötare och sköterskor inklusive läkare kunde bo i direkt förbindelse med sjukhuset. Läkare bodde ståndsmässigt och skötarskrået i flerbostadshus. Nu är det borta hela systemet och lokaliserat till vårdcentraler och mindre psykenheter. Men allt är inte frid och fröjd. Många av patienterna förlorade kollektivet med allt vad det innebär och hade kanske velat bo kvar i en övergångsfas kan jag tänka mig. I min hemkommun var vi oense i mitt parti vad som var bäst.
Dan Johan K!
Under min korta tid på S:a Maria pratades det mycket om andra mentalsjukhus med mer moderna idéer som t ex S:t Lars i Lund. Men för mig var det terrorn som rådde på den avdelning där jag jobbade. En del av personalen var f d fängelsevakter från kriminalvården. Jag slutade fika med personalen när de satt och skröt om hur de bokstavligen kramat skiten ur en patient. En patient och Myrdalbeundrare var betydligt intressantare att fika med även om kaffet smakade rävgift.
Minsta olydnad från en patients sida och de blev övermannade av 2-3 ”vårdare” och lagda i bälte. Patienterna bestod av allt ifrån mördare till en som fastnat på en LSD-tripp och hade ständiga hallucinationer. Ytterligare ett fall var en mentalt fullt frisk patient som var för besvärlig för den övriga vården. Han hade p g a diabetes blivit blind, fått amputerat benen, stomi (en kirurgisk konstruerad öppning där tarmen dras genom bukens olika lager och mynnar ut på huden) m m. P g a att han var besvärlig blev han isolerad på ett eget rum. Jag fick hand om honom eftersom han inte anklagade mig för behandlingen, jag var ju bara 18 år gammal.
Det fanns i stort sett inga känslomässiga ”ventiler” som jag tror är viktiga, utan nedtryckningen var total. Detta ledde också i ett fall precis före min tid till att en vårdare blev mördad. Själv blev jag anklagad för att vara feg eftersom jag behandlade patienterna som medmänniskor, det ledde till avsked efter min provanställning.
När jag gjorde värnplikt på S1 i Uppsala kom jag på något sätt i kontakt med en läkare på Ulleråker som låg granne. Han berättade att han läst min akt hos SÄPO och att det stod förfärliga saker om mej… och att jag inte kunde göra något åt det. Åren gick och jag var på repövning i Karlskrona. En vecka efter fick jag ett brev där det stod att jag var placerad i personalreserven. Jag ringde och frågade vad det betydde, men fick svaret att det var naturligt att bli placerad i reserven.
Åren gick och jag gick med i lokala hemvärnet… Efter något år kom order att lämna in vapen och utrustning, utan förklaring… då ville dom ha mej som ledare i hemvärnsungdomen och där upprepades utkastningen… Då började jag kräva att få se vad som stod i den förfärliga hemliga akten. Alla förfrågningar slutade med att min Säpoakt var hemligstämplad av hänsyn till rikets säkerhet. En ansökan till Musköbasen besvarades aldrig. Kafka-tillstånd
Lasse E!
Det var en katastrof när mentalsjukhusen stängdes. Minns en artikelserie i Aftonbladet där man visade att många gick under ute i samhället.
Arbetade sommaren 1976 i Vänersborg, Östra Klinikerna och blev förvarnad av en kompis på Ljungskile Folkhögskola att det skedde mycket konstiga saker där. Han misstänkte föreståndare för att tillskansa sig klienters besparingar. Såg även klienter i bälte men 1 var det nödvändigt för han
ramlade och slog sig halvt fördärvad. Vid ett tillfälle satt vi några stycken och såg på TV, OS i Montreál när en klient kom stapplande snett bakifrån och trillade utan att vi hann fånga upp han. Stöp rakt ned i stengolvet utan en enda parering med händerna. Fick ingripa vid ett tillfälle när 2 unga sommarjobbare hade ”gymnastik” med en klient. Det bestod i att lyfta upp honom
över huvudet och släppa ner honom i sängen. Gymnastik!
Artur Janovs primalterapi ”skrik” hörde jag personalen pratade om. Den såg jag senare i Lars Molins ”Fläskfarmen” 1986.
Det finns filmer GÖKBOET som behandlar ämnet. Men den tror jag dom flesta har sett.
Men den tidige Ken Loach såg jag en film av på Röda Kvarn 1972 i Trollhättan. Minns detta p g a min skolkompis, i mellanstadiet U L, hans storasyster E L satt framför mig. Hon var snygg.
En uppmaning. Gå in och kolla vad som finns på SVT-Play. Den 7 mars lades Family life av Ken Loach 1971 ut.
Först lite konsumentinformation:
Family Life
1971 Storbritannien 108min IMDb
Berättelsen om en ung kvinna som sjunker djupare och djupare
ner i sin psykiska sjukdom medan familjen bråkar om och med henne.
Originaltitel Family Life
Regissör Ken Loach
Manus David Mercer
Genre Drama, 70-tal
Skådespelare Sandy Ratcliff, Bill Dean, Grace Cave, Malcolm Tierney,
Hilary Martin, Michael Riddall, Alan MacNaughton
https://www.svtplay.se/video/KNw76Wa/family-life?video=visa
Tal: engelska
Text: svenska
——————————————————————————
Lennart P!
En av mina favoritförfattare Thomas Bernhard, född 1931, vistades i sin ungdom på både nazistiska-och katolska han märkte ingen skillnad.
”Som sängvätare var han några svåra månader 1941 i ett skyddshem i Thüringen och senare i den nazistisk (1942–1945)-katolska (efter 1945) internatskolan Johanneum i Salzburg.”
Om du inte läst T B så rekommenderar jag ”Källaren” 1976 där han kommer till insikt om hur omgivningen såg på s k problemområden. Han hatade Österrike till den grad att han förbjöd att
hans dramatik att uppföras i Ö.